Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 2 November 1902 - »Kurra gömma» af Maria Dur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
upp förvånad, rösten hördes så hård och sträf. Det
var då märkvärdigt, hvad det ansiktet knnde skifta.
— Äro fröknarne Falk unga och vackra?
Anna Maja höjde på axlarne.
— Det är som man tar det. Fröken Adéle
är nog litet passée, sade hon nonchalant.
— Passée, sade kandidaten förvånad, törs man
fråga, hvad menar fröken med det?
— Då man är öfver 30 och har varit mycket
med, sade Anna Maja öfverlägset, det borde för
öfrigt kandidaten själf ha’ reda på.
— Nå, yngsta fröken, då? han såg frågande,
litet gäckande på henne, är hon också passée?
— Nej, då, nej, visst inte, hon ser nog bra
ut och har en massa talanger, har gått igenom
målarakademi och tagit musiklektioner i Stockholm o.
s. v., o. s. v. För öfrigt, tillade hon och såg
skälmskt upp på honom, det är visst för hennes
skull baron Ståhl kommer hit, det hörde man
tydligt. på benne, åtminstone hoppas de det däruppe.
Hon visade med piskan på Ulfnäs och svängde så
om hömet på vägen upp till prästgården.
Då kände hon sin vänstra hand omfattas af
ett starkt grepp och ett. raskt ryck i tömmarne
stannade Sacha, hvarefter kandidaten löste upp fotsacken
och hoppade af.
— Och nu skall jag be att få tacka för
skjutsen och angenämt ressällskap. Mitt namn är baron
Ståhl, han stötte klackarne samman och bugade djupt.
Anna .Maja satt som ett lefvande frågetecken.
— ’Baron Ståhl’? det sade ni aldrig.
— Ni frågade endast om det var ’kandidaten’ —
och kandidat är jag — baronen skrattade och lyfte
ner sin resväska.
— Det menade jag inte.
— Kunde jag rå för det?
Anna Maja krympte helt samman. Hvad skulle
hon göra? Tänk hvad allt hon sagt om herrskapet
på Ulfnäs 1 Så rätade hon på sig och bjöd till
att se lugn och värdig lit.
— Ni borde i alla fall ha upplyst mig om mitt
misstag. Det var en nedrig oförsynthet att låta mig
förbli i okunnighet om, att jag tagit fel på person.
Han kom tätt intill giggen och räckte ut handen.
— Vill ni inte förlåta mig, fröken? Från
början var det ej så illa menadt, jag kände igen er
från mitt förra besök här. Ni var bara en liten flicka
då, sade han mildt och lät blicken smeksamt glida
öfver det lilla rosiga, friska ansiktet. Och så tänk,
att i detta väglag och i ösregn marschera hela långa
vägen fram till Ulfnäs, när man blef erbjuden att
åka nästan ända fram till dörren.
— Ni kunde telefonerat, invände Anna Maja matt.
— Nej, fröken, då hade jag ju gått miste om
ert sällskap, det glimrade muntert i de vackra
ögonen, och det hade jag aldrig kunnat bära.
Ah, Anna Maja, hvad hon var olycklig, olycklig
som aldrig förr. Först och främst allt det hon
pratat och så Henriettes triumf, åh, det kunde gräma
henne ända in i hjärteroten, och så — och så —
hvad han var vacker och manlig — och livad hans
leende var godt och gladt!
Anna Maja klatschade hårdt med piskan på
Sa-chas rygg och smackade ljudligt med tungan. Sacha
började lunka helt sakta.
— Vill ni inte förlåta mig, fröken, det var så
frestande, att en gång på ren svenska få höra, hvad
folk tänker om en, det får man aldrig annars. Inom
vår klass är det endast smicker och förställning.
— Gud välsigne er klass, det måtte vara en
ömklig en, jag är glad, att jag ej tillhör den, sade hon
kärft och klatschade, för att få Sacha i traf. Baron
Ståhl höll fortfarande i fotsacken.
— Förlåt, bad han och såg bedjande upp i
hennes ögon.
— Aldrig, sade hon hårdt och stampade med
foten i vagnsbottnen —- aldrig.
Sacha såg hemmet och började plötsligt trafva.
Baronen släppte sitt tag och såg med en lång blick
efter det bortilande åkdonet. Så drog ett litet
småleende öfver hans ansikte.
— Säg aldrig —; aldrig, min unga fröken.
Det låg en hel hög nytvättade kläder på bordet
i matsalen. Anna Maja och köks-Stina stodo vid
ett inflyttadt köksbord och lade kläder till mangling.
Två ryttare stannade utanför prästgårdsgrinden.
Stina sprang nyfiket fram till fönstret. Anna Maja
kände det som om blodet stelnade i ådrorna och
tårarna stego upp i ögonen, men hon tvang dem
tillbaka och bjöd till att se oberörd ut.
— Nej, men jestanes, se då, själfvaste
possessionat Falk, och Herre du milde, en så’n grann herre han
har med sig. Kom ska’ hon få se, fröken Anna Maja.
Stina vände sig om och tog Anna Maja i armen.
— Men Herre Gud, hvad står på? Hon är ju
eldröd i synen. Hvad i Guds namn står på?
— Välkomna, välkomna, hördes prostens
fryntliga stämma, jaså, jo visst har gumman min gurkor
i öfverflöd. Ja, se, det är visst litet
fruntimmers-göra i salen, men det går väl ändå an att stiga
igenom. Gumman min sitter inne i förmaket, vl
kunna ju tala med henne.
Dörren öppnades och godsägaren med sällskap
steg in.
— Se, god dag lilla fröken, sade herr Falk
vänligt och klappade Anna Maja på axeln. En
sä-dan förståndig flicka, som går i hushållet och
hjälper mamma; det är den största nytta en flicka kan
göra. Dockor och halfkonstnärer på alla områden
ha vi godt om. —< Hans panna lade sig i djupa veck
och prosten skyndade att komplimentera honom för
hans döttrars många talanger och stora bildning. — Det;
är bra, det är bra, min vän, tack för välmeningen,
men det hjälper inte ändå, hemmet är kvinnans rätta
plats. Men hvar är prostinnan?
De båda äldre följdes åt in i förmaket, men unge
baronen blef stående kvar vid öfre bordändan och såg
allvarligt, frågande på Anna Maja.
— Har ni ännu ej öfvervunnit er ovilja mot mig,,
fröken ?
— Det jag en gång har sagt, det står jag vid,,
sade hon utan att lyfta upp ögonen. Hon doppade
vispen i baljan och stänkte af alla krafter, så att
det riktigt rägnade omkring dem. Baronen stod tyst
och såg på. Så sade han litet gäckande: Är det
egentligen roligt att stå så där och skvätta? Ni
ser så ifrig ut?
— Allt arbete är roligt, herr baron, för öfrigt är
det brukligt inom vår klass att arbeta, sade Anna
Maja tvärt. Baronen bet sig i läppen.
Klockan slog 11 och gossarne kommo stormande
ut till rast. Efter dem kom kandidat Hansson, en
ranglig, blek ung man med pincenez på näsan och
ovanligt långa armar och fötter. Han hade försofvit
sig i sin kupé, kommit på orätt tåg och så
anländt till B. en dag för sent. Han följde Anna
Maja i hälarne dagarna igenom, fastän hon ej
alls-visade honom någon uppmuntran. Nu log hon dock
så vänligt mot honom och gossarne, och sade med
sitt mildaste moderliga tonfall:
— Nu vill ni väl ha’ lite mat, mina vänner.
Hon vände sig till baronen och det lilla eljes
muntra ansiktet blef stelt och frånstötande.
— Jag ber om ursäkt, men vi ha’ ej mer än
10 minuter på oss, och arbetaren är sin lön värd,
och med en liten inbjudande gest mot kandidat
Hansson och bröderna drog hon dem med sig ut i
hvardagsrummet där bredda smörgåsar och mjölk
väntade. Baronen snodde rundt på klacken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
