Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 2 November 1902 - »Kurra gömma» af Maria Dur - Den uppbrunna ångaren »Blekinge»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 70)
— Bab, en flicksnärta, sade han halfhögt.
Det var storbjudning i prästgården. Godsägare
Falks, prästfamiljerna rundt omkring, lektor Vibergs
från staden och en hel del fint folk voro
församlade. Mari småpratade vid kaffet, berömde
småbröd och anordningar, skvallrade smått om ditt och
datt, och åt af de rikliga förfriskningarne.
Anna Maja styrde och ställde. Hon hade blifvit
så märkbart stilla och tyst sista tiden, och »litet
blek om näbben till på köpet», som godsägare Falk
anmärkte. Det retade henne, att just baron Ståhl
skulle stå bredvid och höra det. Han måste väl
aldrig tro, att han hade något med det att göra.
Hon blef uppsluppet munter, rädd som hon var,
att han skulle märka, hur olycklig hon kände sig
vid tanken på, att han skulle resa i morgon och
hön aldrig, aldrig skulle få se honom mer. Men
han hade ju burit sig så oförskämdt åt. Hon gick
bort och skämtade helt ogeneradt som i gamla dagar
med pojkarne och kandidat Hansson. Kandidaten var
öfverförtjust och såg svärmiskt på henne med sina
plirande ögon bakom pincenezen. Men hvar gång hon
såg upp mötte hon ett par andra ögon, mörka och
allvarliga, och utan det gäckande och skrattlystna
uttrycket som förr. Då rodnade hon och vågade
ej se upp på en lång stund.
Adéle såg missbelåten ut, men Henriette var
idel leende. Hon närmade sig åtskilliga gånger sin
kusin, men då han ej visade henne någon
uppmärksamhet, lade hon an på en rätt till åren
kommen pastorsadjunkt, som tycktes till fyllest uppskatta
den höga gunst, som blef honom beskärd.
På aftonen blef det musik. Henriette föredrog
med mycken patos det ena salongsstycket efter det
andra. Godsägaren vände sig till baron Ståhl. ’
— Sjung du en bit nu.
Baronen reste sig och gick bort till pianot.
— Ackompagnera mig till »Dulgt Kjærlighed», du
Henriette!
Henriette såg blixtsnabbt upp. Hon glömde i
ett nu alldeles prästmannen och slog an några ackord,
under det hon svärmiskt blickade upp i kusinens
ansikte. Baronen började:
»Han tvær over bænkerne hang,
Hun lystig i dansen sig svang.
Hun legte, hun lo
Med en och med to.
Hans hierte var nær ved att briste —
Det var en manlig, stark stämma och dock så
mjuk och välklingande.
Anna Maja smög sig in i förmaket bakom
portiererna. Hon måste bita i näsduken för att in le
snyfta högt, men tårarna tillrade ned för kinderna
— Herre Gud, hvad skall jag göra, jag får
aldrig, aldrig se honom mer!
Sången tystnade därute:
»Men det var der ingen, som vidste.»
Steg hördes ute från hvardagsrummet, långa och
släpande. Det var Frans. Anna Maja böjde sig in
mot dörrkarmen, men Frans hade redan sett henne.
— Hvad sitter du här och lipar för, Anna Maja ?
Han drog henne hårdt i armen och ville hafva henne
fram i ljuset. Anna Maja snodde raskt näsduken
om sin högra hand.
— Jag har skurit mig, sade hon mellan tårarna,
låt mig vara i fred.
— Hvad är det, fröken Lind, hördes en annan
röst i salsdörren, har ni skadat er? Låt mig se på.
handen, jag är ju, eller rättare sagdt, skall bli
doktor, så det måste jag väl förstå mig på.
Anna Maja gömde ansiktet i händerna och bara
snyftade. Åh! hon skämdes så förskräckligt.
— Hör du, min vän, baronen vände sig till
Frans, skulle du inte vilja söka rätt på mitt
cigarrettfodral, jag har förlagt det någonstädes i sälen.
Frans såg ännu en gång på systern, så gick
han ut.
— Lilla Anna Maja, baron Ståhl gick fram och
lade armen om hennes lif. — Nu är ej tid att leka
»kurra gömma» längre, hans röst var så vek och
öm, i morgon reser jag, älskade.
Anna Maja svarade inte, hon bara tryckte sig
långt in i hans famn och grät högt. Han lyfte upp
hennes hufvud och såg henne in i ögonen.
— Säg, att du förlåter mig och säg, att du vill
älska mig och en gång bli min lilla hustru, så är
jag den lyckligaste man i världen.
Anna Maja lyfte upp hufvudet och skalken
glimrade mellan tårarna.
— Men, sade hon, det var ju handen ni skulle
se på, och — för öfrigt, folk i vår klass brukar
inte gifta sig med baroner.
— Så, Anna Maja, inte den tonen mera, det är
slut på leken, han var mycket allvarsam, säg, vill
du hålla af mig, Anna Maja?
Hon böjde hufvudet och hviskade sakta och blygt
sitt — ja. —
Han slöt henne i sin famn.
— Ser du, man skall aldrig säga aldrig, min
älskade lilla Anna Maja.
(Slut.)
Foto. Lindblad, Oskarshamn. , ’ Km A’B- *** tW^v™ stum-etg.
DEN UPPBRUNNA ÅNGAREN »BLEKINGE».
»Blekinge» råkade den 22 oktober under resa från Borgholm till Oskarshamn i brand och förstördes fullständigt.
Ingen människa skadades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
