Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 9 November 1902 - Baileys fångenskap. Af Radscha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. !)3j.
Här stod han i vägen för chasseurskvadronarria,
som exercerade, men iror någon, han öfvergaf sin
plan! Sägas hvad som helst om Bailey, så saknar
han inte energi.
I början pä januari, strax innan jag lämnade
honom för att resa hem, fick han fatt i Abdullah Ben
Boukir, en smutsig herre frä;i trakten af el
Messe-rane. Han, araben, hade kommit tiil Alger för att
afyttra sina hårda, soltorkade dadlar, sedan han
funnit marknaden i Boghar och Médéa för flau.
Bailey föll genast i lällan. Knappt hade några
timmar gått, törr än han inbjöd karavanägaren till
någon slags test på en tredje klassens cabaret och
började afhandla det enda ämne, som nu intresserade
honom.
Varningens ord äro bortkastade på honom, och
mina råd brydde han sig ungefär lika mycket om som
det stoft, han trampade under sina sulor.
Följaktligen skaffade jag mig ett privat möte med
den ärlige Abdullah, hvilken efter fem minuters
samtal med mig fick en fullständig redogörelse för hvad
slags person, Bailey egentligen var.
Uppriktigt sagdt var det inte min afsikt att drifva
skämtet så långt, om jag än hade strukit under
vissa pointer väl bredt.
Några dagar därefter, på samma gång som jag
trampade Ville d’Orans däck, satt Bailey uppkrupen
på en skumpande kamels rygg på väg mot Laghouat,
beredd att möta attacker från kringströfvande
beduiner och tuareger — han kände inte ens skillnaden
mellan dessa — och försedd med en hel arsenal
af olika slags vapen.
Dessutom hade han för afsikt att idka
lejonjakt. En veckas vistelse i de trakterna skulle lärt
honom, att man ej sett en skymt af öknens konung
söder om Ouled Chélif sedan salig Gérards tid.
Resan gick i små dagsmarscher, tack vare
Bai-leys envishet att rida på kamel. Det bekom honom
inte väl, men han ansåg, att en sådan slags ridt
inginge i programmet.
Man mötte inte en fientlig hyäna en gång under
de närmaste dagarne, och Bailey behagade uttala sin
stora missbelåtenhet till Abdullahs stora sorg, ty
betalningen skulle utgå i samma proportion som
farornas beskaffenhet och antal.
Det sköts ett par gånger på karavanen, ett par
usla, dåligt riktade skott, som borde kommit Bailey
att inse, att det var ett skämt. Det piggade upp
honom, men han var fortfarande missnöjd med sin
värld, då saken reducerade sig till skotten, och
ingen ville anfalla dem.
Abdullah fick ovett och svarade med att
uttömma sig i ursäkter. Han rådde inte för att
fransmännen infört ordning och skick i kolonierna, men
monsieur kunde vara lugn. Oroligheter skulle inte
utebli bara de passerat Guelf es Stel.
En natt, strax innan de kommo till denna håla,
vaknade Bailey vid att några kraftiga armar höllo
honom fast vid marken, under det att en bindel
bands för hans ögon. Utanför hördes rop och tjut,
sekunderade af gevärsskott och bullret af
bortgalop-perande hästar.
Han gjorde en ansats att komma lös, men då
virade de in honom i rep, så att han liknade en
mumie. Därefter kastades han upp på en kamel.
Han tyckte sig urskilja Abdullahs röst, som
bevekande bad banditema släppa lös den fångne
euro-peen och hotade med hela Englands krigsmakt, men
Bailey reflekterade inte ens öfver den besynnerliga
omständigheten, att araberna förde samtalet på
rådbråkad franska i stället för att använda sitt eget
språk.
Det bar emellertid af i galopp. Hvarthän vax
honom en gåta. Remmarne skuro djupt in, och han
började tycka, att situationen var icke fullt så
angenäm, som han skulle önskat. Jag har åtminstone
anledning förmoda att så var fallet.
Nästa dags afton gjorde röfvarena halt och
fän-gen inkastades i ett stenruckel, som icke var fritt
från ohyra och smuts. Det stank som i en kloak.
Man liade dock den godheten lösa hans band
något och satte honom med bakbundna armar i ett
hörn, med full frihet att göra själfbetraktelser. Detta
blef också hans enda nöje under den vecka, som
följde.
Mat fick han, för det mesta couss-couss och
annan sådan där mjölsmörja, och vid ett par
tillfällen gaf man honom några ben att gnaga på.
Slutligen kom en karl af hemskt utseende in i
kyffet och förklarade under hotelser, att Bailey skulle
bli fri, om han gåfve en anvisning på 30,000 francs
att betalas i algeriska banken.
Bailey svarade nej, och hotade med de franska
myndigheterna, hvilken hotelse karlen besvarade nu d
ett rått skratt, hvarpå han gick ut.
En timma senare fördes han ut ur rummet för
att bli vittne till när de sköto en af fångarne.
Det var en ung pojke, Abdullahs egen son, och
han visade sig som en hjälte, då salvan aflossades.
Under tiden hann Bailey se, att han befann sig
i en douar, men hvar denna låg, i Tunisien eller
Constantineh, visste han inte.
Man knuffade in honom i fängelset igen och
fordrade, att han skulle skrifva ut anvisningen.
Bailey nekade. Han är tjurskallig, som ni veta.
På kvällen infann sig en gammal sheik och
underrättade honom, att han skulle skjutas dagen därpå,
då man nu var öfvertygad om att han ej ville
betala lösesumman, och måste utplåna alla spår af
hans jordiska tillvaro för republikens tjänstemän.
Bailey blef dyster.
På natten hördes ett skrapande vid dörren, och ,
han kröp dit.
»Det är jag, Abdullah», hördes en röst. »Jag
har lyckats smyga mig undan, och nu ilar jag bort
efter hjälp.»
»Tror du, att det är tid till det? Jag skall
skjutas i morgon», svarade fången nedslagen.
»Vid Profeten! Det blir med knapp nöd»,
hviskade flyktingen. »Jag måste då genast ge mig i
väg.»
Natten var nervskakande för stackars Bailey, och
han var tröstlös, då dörren vid 10-tid en på
förmiddagen öppnades.
Till sin outsägliga glädje, en glädje, som var
så stor, att han ej fann ord, såg han en fransk
kapten stå vid dörröppningen. Fransmannen var inte
ens beväpnad, utan bar en käpp i handen och
bredvid honom stod Abdullah och några af banditerna.
Bailey tyckte, att de sågo skamsna ut.
»Lös honom!» befallde fransmannen, och
araberna täflade om att fullgöra ordern.
»Monsieur har varit utsatt för en ovärdig
behandling», fortsatte kaptenen. »Beklagligtvis fick jag
inte reda på saken förr än nyligen, hvarför jas
inte kunnat komma hit förr.»
Det första fången gjorde, då han blef fri, var
att kasta sig i armarna på Abdullah, med tårar i
ögonen tackande honom för hans hjälp. Han blef
litet häpen, då fransmannen med mildt våld tog
honom från befriaren.
»Det är inte lönt, ni tackar honom», sade chefen
för arabbyrån. »Abdullah är en storskojare, som
roat sig på er bekostnad och som skall få sitt straff.
Hvad som mest förundrar mig, är’ att han vågat sätta
i gång komedien här på platsen. Kasernen ligger
femhundra steg härifrån.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
