Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 21 December 1902 - Ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BREF.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG.
»Åh, spänn nu på er skridskorna, ingeniör Mörk».
»Jag är för gammal.»
»Sådant prat, inte är ni gammal inte». Stina
Hjärne skrattade öfvermodigt och skrapade otåligt
med skridskospetsen i isen.
»Jo, jag försäkrar, fröken, jag kan inte numera.
Stina satte händerna för öronen och beskref,
hvilande på ena foten, en halfcirkel utåt isbanan.
Så kom hon tillbaka, än åkande rakt fram, än
baklänges, ritande figurer i den blanka ytan.
»Ah, käre, söte, bara en enda gång, bara i kväll,
för min skull.»
Harry Mörk såg in i de varma, bruna
flickögonen, som förväntansfullt blickade upp i hans
ansikte, allt under det han med fingret profvade den
blankslipade skenan på skridskon, och han var nära
att svara ja, och vara nog dåraktig att göra sig
ung på nytt, då ett ungt, vackert ansikte stack
emellan och kom honom att hastigt ändra sig. Det var
Erik Rask, som åkte fram på stålskon, han gjorde
höga hopp i luften, kom vigt ned och gled så fram
lill dem med långa, spänstiga tag.
»Hör du, Stina, vi vänta dig därnere, fyrverkeriet
skulle afbrännas, det är blott du, som fattas. —
Förlåt att jag stört», vände han sig till ingeniör
Mörk, »men vi kunna ej undvara henne», han såg
på Stina beundrande–-nästan segervisst, tyckte
Harry Mörk.
»Nå», sade Stina och såg ännu en gång frågande
upp till honom, »kommer ni med?»
Det hade kommit en skarp rynka mellan Harry
Mörks ögonbryn och ögonen lågade dystert. »Nej,
jag har ju sagt er, att jag är för gammal, barn.»
Stina slog förargad en knyck på nacken, inte
brukade hon behöfva krusa för att få herrarna att
göra sig sällskap, det var blott han, som var
alldeles omöjlig, han, den endes sällskap, som hon
brydde sig om. Hon räckte vänskapligt handen åt
Erik Rask och så ilade de utåt den spegelblanka
sjön. Harry Mörk stod på stranden och blickade
dystert efter de båda bortilande ungdomliga
gestalterna, som gledo allt längre och längre bort ifrån
honom. Han var ond på sig själf, ond på henne,
ond på hela världen.
Hvarför skulle hon också stå så där och se på
honom med sina vackra, goda ögon, åh! det var så
att man kunde bli galen. Och så detta: »Inte är
ni gammal inte», han upprepade det gång på gång.
Rorta pä isen började det spraka och flamma
i videkvistarna, som voro uppstaplade till ett högt
bål, och snart stego eldröda lågor upp mot den mörka
vinterhimmelen, där stjärnorna just börjat tända sin
strålande glans. Och rundt om bålet sväfvade
ungdomliga gestalter, mest två och två, i smidiga, raska
rörelser Och flammorna stego allt högre och högre
mot himmelen, och i månget ungt hjärta tändes
därnere en klar, ljus låga, som skulle brinna för lifvet,
men Harry Mörk däruppe på stranden kände det
plötsligt som om han frös ohyggligt, slog kappkragen
högt öfver öronen, kröp samman som en gammal
lefnadstrött gubbe, där han gjort upp sin räkning
för lifvet, och begaf sig in i paviljongen, där de
äldre värmde sig med punsch och roade sig på bästa
sätt.
»Kom hit, gamle gosse, ett glas punsch skall
göra dig godt, du ser alldeles ut som om du hade
snufva», disponent Hjärne räckte honom glaset öfver
bordet.
Ingeniör Mörk skålade med herrania,
pratade-förnuft och dumheter om hvartannat med damerna,
men oupphörligt ringde det i hans öron: »Inte är
ni gammal inte», och han räknade siffrorna mellan
18 och 38, men 20 var det och 20 blef det, inte
en smula mindre åtminstone. Herre Gud, länk, om
han som 20 års ung ingeniör skulle tänkt sig, att ett
lindebarn, som då ännu låg i vaggan, skulle komma
att så störa hans hjärtero, ja, då skulle han skrattat,
skrattat riktigt grundligt, och han skrattade ännu,
ville skratta, men nej, det gick inte, därtill voro dr
stora, bruna flickögonen alltför strålande, de ägde en
obetvingelig makt.
I gafvelkammaren, hennes egen lilla helgedom,
satt Stina Hjärne med handen under hakan och
drömde. Hon genomögnade hastigt bjudningskorten
till deras stora bal, som lågo i en stor hög pä
skrifbordet. Det var ett alltför ledsamt arbete att
adressera dem nu, det kunde vara så till sedan.
Nej, nu visste hon, hvad hon skulle göra. Skrifva
bref, ett riktigt långt bref till Greta, hennes bästa
vän under skol- och konfirmationstiden. De had*
ju lofvat, att vid juletid tala om för hvarandra,,
allt som händt under det gångna året och hon skulle
hålla sitt löfte, hon hade hållit det i fjor, fastän
det då ej var värst mycket att berätta, men i år
skulle hon skrifva. Det rullade ett par stora tårar
ned på det hvita pappersark, hon drog fram ur
skrifbordslådan.
Nu satt nog Greta lill och skref till henne också.
Undra, om hon var lyckligare, om hon hade mera
glädjande nyheter att berätta, det vore väl för henne
det, ty hon, Stina, var olycklig, förskräckligt olycklig.
Så lutade hon sig ned, doppade pännan och skref
utan uppehåll, skref under det kinderna glödde eeb
hjärtat klappade vildt och en och annan liten tår
kom rullande utför kinden.
»Hallå, Stina, det är kvällsmat, kom genast ned.»
»Kommer strax, Axel.» Hon tog nervöst fram
ur skrifbordslådan ett par hvita kuvert, som hon
skref adress på. Se’n letade hon i högen med bjud
ningskort och drog fram ett med ingeniör Harry
Mörks namn på. Hon måste sända det nu, han
skulle troligen resa bort öfver julen, det blef så
ledes för sent i morgon, oin han skulle komma till
balen. Nej, det måste absolut gå i kväll.
En dörr stängdes i nedre våningen och Axel korn
springande uppför trappan. Han tog två, tre steg I
taget och tycktes ha förskräckligt brådtom.
Ȁr du vriden du, Stina, som inte kommer ned,
pappa har fem minuter stått vid bordet, du får aili
dina varma vantar. Har du bref, så skynda dig.
posten går tvärt.»
Stina stoppade in brefvet i det ena kuvertet och
kortet i det andra, förseglade dem och rusade
nedför trappan, i förbifarten kastande brefven åt post
gubben.
Ingeniör Mörk gick från fabriken missbelåten henr
till sitt. De andra ungherrarna på bruket skulle
gemensamt fira julafton och dricka in helgen, men
honom roade det ej längre, detta beständiga skrat
tände, sjungande och drickande på ungkarlskalasen.
Han gick bara och längtade efter något annat, någol
ljust, soligt, leende fagert, men det kunde han aldrig
nå, det. visste han.
Trött steg han in i sin ungkarlsvåning, ropade
— 187 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
