Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 28 December 1902 - När Inge Hallman reste hem. En julhistoria af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR INGE HALLMAN RESTE HEM.
en julhistoria.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
1.
Luftdraget förde med sig doften af vått gräs in
i kupéerna; man gned sina svullna ögon och såg ut.
I den första skymningen rusade södertörnslandskapet
förbi med hagar och ängsmark och små glimmande
vatten mellan björkarna. Det var bara en halftimme
kvar, och lokomotivet flåsade och svettades som ett
stort djur. Bakom skybankarna i norr låg staden och
väntade, färdig att sluka alltsammans och ständigt
hungrande efter mera, efter nya laddningar
människohjärnor och människomuskler.
Hvisslan tjöt, och tåget stod stilla. Det var
Liljeholmen. Det luktade sot och maskinolja, och
när Gelly stack ut hufvudet genom kupéfönstret, såg
hon på litet afstånd en rad af svärtade tegelhus,
fabriksskorstenar, kolstybb, blankslitna skenor och
vagnar, lastade med järnskrot. Här och där några
arbetare i grupper, mellan hvilka stationskarlame
sprungo med sina lyktor. Hon kröp ihop med en
fross-skakning och borrade in ansiktet bakom ryggen på
sin reskamrat, som en sjuk fågelunge.
»Hvad gör du?»
Och han tog reda på det lilla blonda hufvudet
och lyfte upp det. Då han såg att hon gråtit, kysste
han henne på ögonlocken hastigt och lätt. Men
han sade ingenting, och hon blef sittande med blicken
vid ett par fönster, som lyste någonstädes i
skymningen. Hvem bodde där, och hvad gömde sig bakom
dessa små gula fläckar? Deras eld brann så klar
och stilla som ett offer åt lyckans husgudar.
Gelly reste sig. Takljuset gjorde hennes ögon
djupare, och det var en samlad ångest i dem. Hon
tog dem icke från mannen framför henne, den man,
som hon älskade och som sagt att han älskad©
henne. På högra kinden hade hon ett litet rödt
märke efter en knapp i hans röck. Han nickade
och räckte henne bägge sina händer. Och plötsligt
kastade hon sig intill honom, fann hans läppar och
kysste dem länge och våldsamt.
ȁh, Inge, hvad vi ha varit lyckliga. Jag har
varit så lycklig. Och du älskar mig ännu, du skall
alltid älska mig? Tror du att det kan ta slut någon
gång? Jag är så rädd; det sitter midt i bröstet,
här...»
Han strök henne öfver håret. »Käraste, du vet
ju. Du vet hvad du är för mig.»
Inge Hallman var borta i sina tankar. Han
grubblade öfver sin böjelse med envisheten hos en hjärna,
som är besatt al ett problem. Det var bara det
han ville veta: hur hans lif sugit sig fast vid denna
lilla människas, hur hans själ, hans blod, allt det hos
honom som ropade efter blomningen begärde henne
och ingen annan och hur alltså äfven han kommit
med i den stora hjorden, som inbillade sig ha funnit
sitt komplement, sin äppelhalfva. I tjugo år hade
han ätit af kärlekens träd på godt och ondt och
funnit, att alla frukter smaka ungefär lika, och nu
vid trettioåtta år var han plötsligt färdig att svära
på motsatsen. Där stod han med sin astrakan och
vred och vände den på alla sidor, medan det
vattnades i munnen på honom. Så klar den var; inga
maskhål och inga sjuka fläckar. Han var rörd af
tacksamhet mot försynen, som släppt en sådan skatt
i hans Alladinsturban, och han förstod, att han måste
njuta af den med andakt. Den skulle räcka hela
hans lif — hur kunde han inte precis klargöra för
sig, men han antog att den genom någon slags
inneboende kraft ständigt skulle hålla sig lika frisk och ny.
Han älskade henne, Gelly, sedan ett år. Det var
på en af sina föreläsningar han plötsligt observerat
henne. Bekantskapen kom sedan helt tillfälligt, ocli
hur det var hade han snart känt sig fängslad af denna
lilla brinnande kvinnovarelse, som meddelade alla
andra något af sin spänning, sin lifshunger och sin tro
på äfventyret. Hennes ögon hörde till deras som
icke taga förnuft; hon såg bara hvad hon ville se.
Allting hos henne bad om ett svar, och om hon
inte fick det kunde hon vissna och falla ihop på en
minut, som på kommando af en nerv. Hennes
öppenhet ingaf först Inge en oredig motvilja. Han
kallade den brist på finkänsla, och så drog han fram
allt som af tratition räknas till kvinlighetens
toppblomma, både den ljuft afvaktande
bjud-upp-mig-mi-nen och det sofvande hjärtat bakom det hvita
förklädet.
Och ändå gick det den gamla vägen. Illusionen
lefde upp på nytt, och han sade sig att han här
ändtligen skulle få betaldt med ärligt mynt. Åter
greps han af mannens begär att gifva, att gå i blom
hos ett annat väsen, och Gelly tog och blef stilla,
som om hon nu hade det. trygga svaret på allt. Utom
honom fanns ingenting; allt annat var overkligt och
hon gick midt igenom det som genom ett töcken.
Inge Hallman kunde känna en ångest ibland, när han
såg henne. Kanske hade han räknat fel med sig
själf, och gifvartiden var på upphällningen...
— — Tåget rusade ut ur sista tunneln. Ridån
gick upp för september-féeriet i Stockholm.
»Gelly, se.»
Hon såg och såg, och åter kom tyngden i bröstet
på henne. Gommen var torr som en febersjuks.
»Om vi bara fått stanna därute», sade hon. »Jag
lär mig aldrig att tåla Stockholm, aldrig. Jag blir
ingenting här; du skall tappa bort mig. Här finns
inget månsken som gör mig vacker och ingen tystnad,
där du bara kan höra mig.»
Han räckte henne buketten med de frostbitna
rosorna, som han skurit af till resan. Det hade
varit en underbar dag den sista därute; allting så
stort och öppet. Luften som kryddadt vin och tunn,
hvit höstsol på marken. Det var som att bli
utdrifna ur paradiset att lämna den lilla Sörmlandsvillan,
där deras kärlek lefvat sitt första vårlif.
Och nu voro de i staden igen. Det blixtrade af
ljus förbi kupéfönstren, signalklockorna ringde, och
så gled man midt in i ett ljushaf och stod stilla.
Yra i hufvudet af bullret och skriken hunno de icke
hämta sig förrän de sutto i droskan och rullade i
väg till Gellys hem. De smålogo mot hvarann, när
kusken vek in på den gamla tysta gatan, som de så
väl kände. Där var kapellet mörkt och förstummadt
nu, och där hängde skylten med sitt bakvända S
utanför gamle Hemmerichs, klädeshandlarens, butik.
Gelly störtade uppför trappan och i famnen på
sin mor.
»Välkomna, barn», sade hon.
Och de satte sig till bords alla tre och skrattade
och pratade. Här, i ljusringen från lampan, med
allt det gamla i möbler och minnen liksom fyllande
rummets atmosfär, återfick Gelly sitt lugn och med
lugnet också glädjen. Inte skulle något ondt kunna
komma in här; allting var ombonadt och stängdt- och
mörkret, som strök sig mot rutorna, fick vackert
stanna utanför. Hon satte sig på en pall vid Inges
knän.
»Nu är det bra, sade hon och tog hans hand.
— 197 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
