Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 28 December 1902 - Porträtt till de tyska tulldebatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
med största skicklighet. Och den har burit frukter.
Ty när regeringen i fjor, stäld inför nödvändigheten
att med handelstraktaternas utgång företaga
förändringar i dem; framlade ett omsorgsfullt genomarbetadt
förslag till en ny tullag och en ny differensierad
tulltariff, mötte hon genast starkt motstånd hos alla
högerpartier och starkast hos agrarerna, ehuru hon
med anledning af deras mångåriga påtryckning så
godt som öfver hela linien höjt tullsatserna,
särskildt på landtbruksprodukter, samt därtill förklarade
sig villig låta i fråga om spannmålstullarne binda sig
vid minimisatser, under hvilka hon icke finge gå
under förhandlingarna om nya handelstraktater.
Detta var början till riksdagsstriden, som skulle
taga en så obehaglig utveckling och ett så
egendomligt slut. Riksdagsmajoriteten, de konservativa
partierna och centrum, fasthöllo sina fordringar på
ytterligare tullhöjningar utöfver regeringsförslaget, och
i det särskilda utskott, till hvilket frågan hänvisades,
genomdrefvo de under sommarens lopp beslut i
enlighet med dessa önskningar. Bl. a. begärde de
mini-mitullar äfven för kreatur, och ehuru regeringen
upprepade gånger förklarade andra och högre
minimi-tullar än de hon begärt oantagliga, var majoriteten
besluten att strida för sina utskottsbeslut. Då, när
riksdagen i oktober åter samlades, var det
socialdemokraterna satte in med sin obstruktion. De hade
beräknat att, med hänsyn till den stora majoriteten,
som fanns för de höjda tullarne, hade minoriteten icke
något annat medel till förfogande än att genom att
draga förhandlingarna ut på längden fördröja
afgörandet öfver den viktiga ekonomiska frågan, om
möjligt så långt att den icke hunne afgöras innan nya,
allmänna val till nästa år bestämma öfver riksdagens
sammansättning. Med hänsyn till frågans stora
omfattning, sålunda funnos bl. a. icke mindre än 946
olika tullsatser att debattera och rösta om, syntes
en sådan obstruktion ägnad att föra till det af
ob-struktionärerna eftersträfvade målet. Därför började
genast detta negativa arbete under socialdemokraten
PAUL SINGER’S vana ledning med uthållighetstal
— exempelvis soc. Stadthagens femtimmarstal —
ändringsförslag, tidsödande omröstningar med
namnupprop etc. Härigenom hindrades riksdagsarbetet till
den grad, att man faktiskt icke kom ur fläcken, ehuru
riksdagen arbetade under långa dagar och veckor.
Socialdemokraterna voro så mycket segervissare, som
ett af de stora partierna, de nationalliberale, icke
anslöto sig till de konservatives tullönskningar samt,
regeringen energiskt afvisade dessa. Men plötsligt
förändrades scenen. Inför den envisa och orimliga
obstruktionen, som faktiskt vände upp och ner på
alla begrepp om flertalsrätten och minoritetens
eftergifter för majoriteten, samt inför den genom en
obstruktionens seger hotande större faran från
socialdemokratien, enades alla de stora höger- och
centerpartierna samt de nationalliberale, och de trädde
i underhandlingar med regeringen samt slöto en
kompromiss. Och därefter gingo de till angrepp mot
socialdemokraterna, mot obstruktionen, gång efter
annan inskränkande obstruktionsmöjligheterna genom
ändringar i arbetsordningen och tillfälliga
majoritetsbeslut. Och där de ändå icke räckte till, skickades
vicepresidenterna Büsing och Stolberg i talmanstolen
för att. bättre än den humane ordinarie presidenten
Ballestrem kufva opposition och obstruktion. Under
denna ojämna strid mellan majoriteten och
minoriteten i riksdagen vax det som de stormigaste
uppträden, tyska riksdagen hittills bevittnat, förekommo.
Ett par gånger var man faktiskt icke långt från
handgripligheter, de uppretade sinnena höllo på att
explodera, och man visste slutligen knappast hvilket
slutet skulle kunna blifva af denna upprörda kamp.
Några gånger utbyttes under det fruktansvärda tjutet
och larmet okvädinsord, som synes tagna ur den
österrikiska riksdagens talarlexikon.
Men den stora majoriteten var besluten att icke
sky något, att obevekligt föra sin vilja till seger.
Hon hade makten att själf välja medlen, och därför
lyckades det henne också att under ett enda sam
manträde, som dock varade aderton timmar,
därunder också soc. Antrich höll sitt ryktbara åtta timmar
långa anförande, genomgå hela den väldiga
tulltariffens tredje läsning. Därmed har agrarhögern denna
gång segrat äfven öfver regeringen, i det att denna
endast lyckats häfda sin uppfattning ifråga om mi
nimisatsema, om tiden för tariffens ikraftträdande och
några andra punkter. Men en ny strid är att vänta
när de eventuella handelstraktaterna en gång skola
föreläggas riksdagen, enär regeringen gifvetvis under
traktatförhandlingarna måste betydligt nedsätta den
autonoma riksdagstariffens tullsatser. Och sedan
sådana larmscener i en riksdag, som de nu passerade,
en gång förekommit, är det betydligt lättare att åter
tillgripa dem.
HVAR 8 DAG
TILLÖNSKAR, MED ETT TACK FÖR DET GÅNGNA ÅRET, SINA GAMLA
OCH NYFÖRVÄRFVADE MÅNGA VÄNNER
ETT GODT NYTT ÅR!
— 202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>