Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 4 Januari 1903 - »Mot strömmen». Dagboksanteckningar af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT STRÖMMEN
en massa läkare, utan hjälper det bra mycket bättre
att leiva ett lugnt, naturligt lif utan alla dieter och
töreskrifter. ]Nämn mig en dag, då jag inmundigat
en frukost som denna?»
Min mor suckade och teg.
Före middagen skref och läste jag en .timmas
tid, hvarpå jag ater tog mig en promenad.
Det hade mulnat till, och tjocka snömoln hängde
öfver vattnet. Vinden var atmojnad, ocn »öunuel»
sag helt fredligt ut. SvensKa Kusten var
lörsvun-nen i ett dimhöijdt fjärran, och boksKogen stod sa
allvarsam och dyster som en här at gamla trogna
krigsbussar på vakt.
Jag letade upp flata stenar och började kasta
»smörgåsar». Några andra sanatoriegäster gmgo meka
och allvarsamma förbi, tagande sin reglementerade
promenad.
Det var en ung flicka och en äldre herre.
Jag sköt mössan i nacken och vinkade
muntert åt dem. De stannade och sågo förvånade ut.
Jag tog en sten och kastade.
»En, två, tre, fyra, fem!» räknade jag högt,
»Ah, kom och försök!»
De tittade på hvarandra — så kommo de,
långsamt och tvekande.
»En brilljant motion, den här.» Och så flög åter
en sten öfver vattenytan.
Jag sade mitt namn; de sade sitt.
Det var far och dotter, hvilka liksom jag voro
strängeligen tillsagda att följa alla ordinationer och
föreskrifter.
»Försök rlet liär ett tag», sa jag.
Hon log; tog upp en sten och kastade; ban
likaså. Och om en stund kappades vi om, hvem
som kunde kasta bäst.
»Se så där ja! Nu ha vi fått appetit till
midti agen »
Plu ms! sjönk den sista stenen i djupet och en
massa ringar uppstodo på vattenytan. Det förekom
mig, som om »Sundet» log uppmuntrande åt mig;
de där ringarne liknade vecken omkring en
skrattande mun.
»Alen Gud, kära pappa, vår promenad! Nu är
det middagstid, och doktorn, som så strängt sagt
Han såg helt förbryllad ut.
»Bry er inte om, hvad han säger, fröken!»
förmanade jag lugnt, i det vi gingo förbi doktorns villa,
i ett af hvars fönster han själf stod.
Far och dotter sågo helt skuldmedvetna ut, och
jag gick och önskade, att han måtte sett bela
upptåget nere vid stranden.
Det var hummer på matsedeln — friska,
ny-kokta — påstod den pomadaklistrade ganymeden med
en bugning mellan hvarje adjektiv.
»Bien! Så skola vi ha hummer.»
»Välling, lilla barn!» hviskade min mor öfver
bordet.
»Ja, gärna det. En välling till min mor och
en hummer till mig!»
Pomadburken flög — och min mor satt som
förstenad. Jag log mitt soligaste leende och gick
vidare i matsedeln.
Hummern kom — och vällingen äfven — och
strax därpå »karbolherrn». Alin mor blickade
hjälplöst mellan vällingen och den sist. ankomne.
»Olja, ättika, socker! Tack! Det skall smaka.»
Han hörde det, då han gick förbi vårt bord,
och han stannade också ett ögonblick, betraktande
mig med en blick, som kom hummern att fastna
halfvägs i halsen på mig — jag tyckte, den sma-
kade karbol. Därpå gjorde han en artig bugning
för min mor och gick vidare.
Nu följde kyckling , med sallader och så glace.
Jag åt väldigt; ty han satt en bit ifrån och kunde
se allt, som serverades oss.
Ett stycke ifrån oss satt äfven far och dotter,
mina sportskamrater från Sundet, och »deiikaterade»
sig med — välling.
»Hummern var utmärkt, glacen likaså!»
hviskade jag i förbifarten, då jag passerade deras
bord.
Min mor gick till sitt rum, och jag uppsökte
lässalongen.
Politiken, Dannebrog, Berlingske och
National-tidende genomlästes; därefter kom turen till en
reseskildring från Kina, två band — jag läste
tvåhundratjugo sidor, så förmådde jag ej mer.
Doktorn satt och resonnerade med några
damer i rummet bredvid — två långa, magra
»misser» — och höll ögonen på mig i min länstol.
Jag tog upp min anteckningsbok och gjorde för
svns skull några anteckningar.
Kaffe, skrifning och läsning äro strängt förbjudna
saker.
Jag förde fingret till ringledningens
elfenbens-knapp på väggen.
»Åh, kellner, en stark kopp kaffe!»
Jag hoppades att få se »honom» därinne lycka
till eller åtminstone rynka ögonbrynen; men nej,
han log blott sitt älskvärdaste leende — det behagade
mig ej.
Jag drack en munfull, och så gick jag ut.
Det var nästan belt mörkt ute, och den friska
vinden från i morse hade vuxit till storm. Det röt
och pep borta i dunklet, och Sundet rullade i hvita,
fräsande vågor uppå stranden.
»Du är arg i kväll, gande vän! Allt fortfarande
sympati oss emellan.»
Efter en kort promenad fram och tillbaka
utanför hotellet återvände jag in.
Efter supén samlades en del af
sanatoriegä-sterna i sällskapslokalerna — karbolherrn var äfven,
där. Man konverserade matt och allvarsamt, då och
då tittande på klockan, som gick stadigt och säkert
till nio.
Borta vid pianot satt en ung man och
prelu-dierade, dystert och sorgmodigt, till dess Beethovens
sorgmarsch i hela sitt djup tonade genom rummen.
Jag tyckte, att dessa förvandlades till en lång
rad grafkamrar och människorna till en hop med
bleka andar, som lämnat sina kistor. Felades nu
bara tolf döfva klockslag, och illusionen hade varit
fullständig.
Jag fick en idé.
Som en pil for jag af bort till pianot.
»Ah, hör!»
Pianisten lät förvånad händerna hvila, och som
en naturlig följd däraf förstummades
begrafnings-marschen.
»Kan ni en vals?»
»En Chopin ?»
»Nej, visst icke! En Strausser.»
»Spiller ikke den slags ting.»
»Jaså! Ja, det är ju en konst att spela
dansmusik bra; men mina pretentioner äro små, en
liffull melodi, som sätter fötterna i gång, är aili
hvad jag önskar.»
Han kikade på mig med sina små ögon, och
så i ett. nu glimmade det till bak de mörka
fransarne, och »Venus, Venus, steig bier nieder», bröt
begrafningsatmosfären omkring oss.
forts. sid. f 9.
— 215 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
