Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 18 Januari 1903 - Marocko - Västkustens guldgrufva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 2U5.)
i Marocko hotat att störta hans herravälde.
Dagstidningarna hafva omtalat huru en mystisk
tronpretendent förstått samla kring sig betydande
stridskrafter, med dessa ötverraskat en del af sultanens här
och anstädt ett förfärligt blodbad på denna, därvid
omkring 2,C0ü personer stupat, samt slutligen holat
själfva hufvudstaden Fez, i hvilken sultanen med
rästen af sin här inneslutit sig. Men af oförklarlig
anledning har tronpretendenten icke användt sin
seger, utan efter en kort belägring dragit sig tillbaka
till bergen, hvarigenom sultanen synbarligen räddats
ur ett förtvifladt läge. Så vidt man af de till Europa
anlända meddelandena kan döma, har detta uppror
icke så mycket haft maktlystnad som fastmera
religiös fanatism och främlingshat såsom orsak.
Den regerande sultanen hyser stora sympatier för
europeiska seder och bruk och har omgifvit sig med
samt på alla sätt favoriserat europeer, i synnerhet
engelsmän. En engelsman för till och med
öfverbefälet öfver hans trupper. Sultanen har,
exempelvis, gått så långt i sina eftergifter för europeisk
kultur, att han är den bland världens monarker som
mest intresserar sig för automobilsporten. Detta
sultanens med islamfanatismen föga öfverensstämmande
uppträdande har så småningom orsakat ett växande
missnöje bland hans fanatisk-religiöse undersåtar, ett
missnöje som fick sin sista påstötning, då sultanen
lät i själfva moskén gripa och därefter afrätta en
marockansk helig, som i Fez mördat en engelsk
missionär. Med denna händelse grundlades
upprorsrörelsen, hvars ledare, som ingen med säkerhet, känner, tros
vara en sultanens egen farbroder, en anhängare af
de reaktionäre i landet, liksom sultanens äldre broder,
hvilken hittills hållits fängslad, men nu frigifvits och
beklädts med höga ämbeten, något som i hög grad
synes hafva bidragit till att rädda sultanen från
undergång.
Sålunda har reaktionen dock segrat, och
sultanen har, klok af erfarenheten, lofvat att uppgifva sin
främlingsvänliga politik, att återgå till fädernas bruk
och åskådning samt lefva och strida endast till islams
ära. Stormaktema draga en suck af lättnad, inställa
sina krigiska förberedelser och äro belåtna att hafva
undgått faran af förvecklingar, äfven om detta skett
på bekostnad af europeiskt inflytande öfver ett stort
framtidsland.
Marocko, som af araberna kallas Magreb el Aksa,
d. v. s. den yttersta västern, omfattar omkring 812,000
kvadratkilometer land, fastän ett tillförlitligt tal icke
kan angifvas dels emedan en verklig landmätning
icke ägt rum, dels emedan någon bestämd gräns
inåt Sahara icke finnes uppdragen. Af detta område
är dock knappast mera än hälften under sultanens
herravälde; i det öfriga härska de fria stammarne,
och härti’1 hör bl. a. kuststräckan utmed Medelhafvet
från Melilla till Tetuan. Befolkningsmängden
uppskattas till mellan 8 och 12 millioner. Statsformen
är den absoluta monarkien. Sultanen, som kallar
sig Emir el Mumenin (herre öfver de troende), är
härskare öfver undersåtaxnes lif och död. Närmast
honom står den mäktige storvesiren och
urikesmini-stern, som har en representant i Tanger, hvarest de
i Marocko representerade makternas ombud bo. En
gång var landet deladt i konungarikena Marocko och
Fez; från den tiden äro båda städerna med dessa
namn hufvudstäder och sultanen bor omväxlande i
båda. Religionen är Islam; i spetsen för
religionsutöf-ningen står storsherifen af Fez, hvilken besitter en
makt, som icke står mycket efter för sultanens och
därtill, då han samtidigt, är stormästare af den
mäk-tisca mulei tajeb-orden, sträcker sig öfver hela
Nordafrika ända till Egypten.
— 252 -
Ama’"rfo"’ DE STORA SILLFISKENA ha denna gång som vanligt föregåtts af hvalar, som, jagande stimmen in i fjordar och vikar, på KliM’
satt och vis äro goda bundsförvandter med fiskebefolkningeu. Vår bild ofvan är en förstoring efter ett amatörfotografi och, synes oss, af ganska stort intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
