Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 8 Februari 1903 - Grefve Gustaf Sparre - Svenska exportföreningеns nye direktör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS GUSTAF ALEXANDER SPARRE.
När f. statsrådet von Ehrenheim, trött af årens
tvngd och kanske i ännu högre grad af det myckna
och ansträngande arbete, som ban utfört under en
lång lefnad, drog sig tillbaka från talmansposten i
Första kammaren, var det själfklart, att konungen
skulle kalla kammarens vice talman, grefve Gustaf
Sparre, till von Ehrenheims efterträdare. Ingen
annan kunde tänkas komma ifråga; så stora voro grefve
Sparres meriter.
En afkomling af den gamla Sparreätten, en af
Sveriges mest lysande ätter, hvilkens anor kunna
räknas från slutet af 1300-talet och som, tack vare
sina medlemmars fosterlandskärlek, kapacitet och ädla
sinnelag, haft stor betydelse för Sveriges utveckling,
brås gTefve Sparre i afseende på politiskt intresse
och duglighet på flera mer eller mindre nära
släktingar, såsom grefve Erik Josias Sparre, en af de
mest utpräglade politiska personligheter, som vårt
land någonsin ägt.
Grefve Sparre, som redan 1875, fem år efter
sitt inträde i Första kammaren, insattes i
statsutskottet, har otvifvelaktigt varit kammarens mest
arbetande ledamot. Hufvudparten af sitt intresse och
sina bemödanden har han nedlagt på statsfinansiella
frågor, skattefrågan och försvarsfrågan. Han har
därjämte ifrigt verkat för utvecklingen af
kommunikationsväsendet, särskildt järnvägsnätet. I besittning
af ett praktiskt förstånd, har grefve Sparre fört
sparsamhetens talan och varit i samförstånd med
landtmannapartiet. Men han har för den skull aldrig
velat pruta på sin öfvertygelse, att vårt land behöfver
ett starkt försvar, om också omständigheterna tvungit
honom till kompromissande.
Få svenskar ha ett större personligt anseende
än grefve Sparre, hvilkens redbarhet och goda vilja
tala ur de öppna anletsdragen och förläna hans
anföranden en alldeles särskild prägel. I sina »stora»
tal, när det gällt t. ex. unionella angelägenheter, har
grefve Sparre genom den hjärtats värme, som tagit
sig uttryck, varit helt medryckande. Bekant är, att
det endast berott på honom själf, om han vid ett
par tillfällen velat intaga statsministertaburetten.
»Han tillhör icke de språksamme, men han
verkar mycket i tysthet — skrefs det en gång i en
politisk broschyr om grefve Sparre, medan han ännu
var vice talman. — Han är den »dämpande kraften»,
som söker afslipa ytterligheterna och sammanjämka
de olika meningarne. Under 1892 års urtima
riksdag, då han var det särskilda försvarsutskottets
ordförande, spelade han en stor roll som
fredsmäklare. Han ville förmå alla att offra något för att
nå ett resultat och anhåller helt öppet och direkt
att »de olika fraktionerna måtte sluta sig
tillsammans.» — »Först då», erinrar han, »när båda
kamrarne och k. m: t kunnat ena sig om ett förslag,
blir försvarsfrågan löst.» — Förr, innan han intog
vice talmansstolen, sågs grefve Sparre gärna med
ett utskottsbetänkande i de på ryggen sammanslagna
händerna röra sig fram och åter i kammaren, men
på sin nya plats håller han sig mera stilla. Men
för öfrigt är han oförändradt den samme, lika
hjärtlig och välvillig som alltid, och ingens händer tryckas
heller så hjärtligt utaf alla partier som Grefve
Gustaf Sparres.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
