Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 8 Mars 1903 - Marchesan. Af Allan Wide - Höganäs stenkolsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCHESAN
hoppades på att i sinom tid få visa henne,
hurudant ett lyckligt äktenskap skall vara. Alltnog,
marchesan var under några veckors tid föremål för den
allmänna uppmärksamheten, medelpunkten i hvarje
sällskap, då hon var närvarande, och samtalsämnet,
då hon var frånvarande.
Men snart började man få ett annat
samtalsämne, nämligen alla de djärfva inbrottsstölder, som
begingos i villorna. Aldrig har man väl sett en
sådan exempellös fräckhet. Knappt en dag förgick
utan att man hörde talas om någon ny stöld, och
för hvarje gång gjorde tjufven eller tjufvarne ett
godt kap — alltid hade de hittat rätt på antingen
silfverlådan, kassaskrinet eller — och detta med
förkärlek — juvelskrinet. Och en märklig
lokalkännedom tycktes de äfven ha, de gingo aldrig fel utan
tycktes känna till hvarje villa till punkt och pricka.
Vid inbrottet i marchesans villa till exempel, nog
var det underbart, att de kunde veta, att hon hade
en del af sina smycken förvarade i en
skrifbords-låda i sitt toalettrum? En lycka för henne var ju,
att hon hade de flesta och dyrbaraste smyckena
i ett skrin, som hon hade stående bredvid sängen
på nattduksbordet, och dit vågade sig ej tjufvarne.
Alla möjliga åtgärder vidtogos för att komma
tjufvarne på spåren, men förgäfves — icke ens de
skickliga detektiver, som tillkallats från Paris, kunde
finna en ledtråd. Sin höjd nådde det, då en djärf
stöld begicks till och med på en bal hos
marchesan. Där var hertiginnan d’Orsalue och hon hade
satt på sig sitt dyrbara diamanthalsband, hvilket
dittills gäckat tjufvarnes alla försök. Gång efter
annan hade nämligen inbrott föröfvats i hertig
d’Orsa-lues villa, men hertiginnan hade allt sedan stölderna
började sitt halsband på sig om nätterna.
Hertiginnan var fullkomligt säker på, att hon hade sitt
halsband på sig, när hon reste hemifrån, men då
hon i toalettrummet tagit af sig sina ytterplagg, var
det borta. Hela rummet och alla ytterplagg
undersöktes noggrannt, ja, på marchesans befallning
undersöktes till och med de uppasserskor, som voro
i toalettrummet, men utan resultat. Marchesan
tröstade då hertiginnan med, att halsbandet alldeles
säkert fanns kvar i hennes hem, och då ett bud
sändes hem för att genomleta villan, fanns halsbandet
mycket riktigt på golfvet i toalettrummet, till
hertiginnans stora glädje.
Marchesan var denna afton vackrare än vanligt.
Hon hade en egendomlig, eldröd dräkt — hennes
enda smycken voro ett par kvistar fuchsior af
ru-biner och diamanter, som hon bar i håret. Under
en paus mellan danserna var marchesan nere och
gick i trädgården med prins d’Ormand, hvilken
ansågs för den mest gynnade af hennes beundrare —
ja, det. antogs med säkerhet, att han skulle bli den
lycklige. De hade satt sig på en bänk alldeles
vid det staket, som skiljde trädgården från den
omgifvande skogen, och marchesan, som var törstig,
bad sin kavaljer skaffa sig något àtt dricka. Då
han återkom med ett glas iskyld champagne, mötte
han marchesan, som berättade, att hon blifvit
förskräckt, då hon hört ett sakta prasslande bakom
sig — då hon vände sig om, hade hon sett två
män, som smygande aflägsnade sig inåt skogen —
antagligen hade de stått bakom staketet för att
lyssna på samtalet. När de åter kommo in i
balsalongen, märkte flera af gästerna genast, att
hälften af det smycke, marchesan bar i håret, var borta
— afklippt på midten. Allmän bestörtning —
naturligtvis hade det varit tjufvarne, som marchesan
observerat vid staketet, och de hade utan att hon
märkt det bemäktigat sig halfva smycket. Polisen
underrättades, och en undersökning företogs
omedelbart — det fanns verkligen fotspår af två karlar
från staketet, men de ledde direkt ned till
hafsstranden, och sedan kunde man omöjligen upptäcka
något vidare spår. En allmän förstämning rådde bland
gästerna, endast den bestulna värdinnan försökte att
visa sig glad och munter fortfarande. Kanske
bidrog därtill den lilla dialog, jag händelsevis hörde
mellan henne och prins d’Ormand i en fönstersmyg,
då de talade om stölden. Jag hörde prinsen säga
i smeksam ton:
»Alltså tillåter du mig att skicka upp ett annat
smycke åt dig i morgon, i stället för det du sålunda
förlorat för min skull — ty det var naturligtvis
mitt fel — jag borde ej ha lämnat dig ensam.»
Marchesan gjorde invändningar, men dessa
nedtystades af d’Ormand:
»Jag är ju i alla fall din trolofvade, skall jag
då ej ha rättighet att få gifva dig ett smycke —
älskar du mig icke så mycket, att du vill taga
emot detta af mig?»
»Uppfattar du det på detta sätt så,
naturligtvis, min älskade», svarade marchesans melodiska
___(Ports, å sid. 372.>
HÖGANÄS STENKOLSVERK.
Apropos det nyligen timade grufraset. Fotografierna speciellt tagna för HVAR 8 DAG.
Den upprörande olyckshändelse, som för några
dagar sedan inträffade vid Höganäs stenkolsverk,
hvarvid icke mindre än fyra af brukets arbetare så
godt som samtidigt ljöto en våldsam död, har
redan så utförligt relaterats i dagsprässen, att
det. ej torde vara skäligt att för HVAR 8 DAGS
läsare framdraga några detaljer ur denna
sorgliga tilldragelse. Medkänslan med de omkomna
och deras anhöriga har varit allmän i hela vårt
land och har äfven tagit sig uttryck i materiellt
understöd åt de efterlefvande. Då emellertid denna,
lyckligtvis sällsynta, olycka för ett ögonblick fäst
allmänhetens uppmärksamhet vid Höganäsverkens
storartade verksamhetsområde, torde några korta
anteckningar därom kunna påräkna intresse hos samma
allmänhet.
Som bekant är det förekomsten af stenkol där
i trakten, som först gifvit anledning till
Höganäsbolagets verksamhet. Tillvaron, af stenkol i Skåne
har varit känd redan från midten af 1600-talet, då
sådana erhållits från trakten af Helsingborg. Den
egentliga stenkolsbrytningen kan dock anses ha ta-
git sin början först år 1737, då Jonas Ahlströmer
jämte ett par andra personer erhöll rätt att i Skåne
eftersöka stenkol. Höganäs stenkolsverk räknar
emellertid sin historia från en ännu senare tidpunkt,
eller år 1797, då excellensen grefve Erik Ruuth,
som blifvit innehafvare af det gamla stenkolsverkets
rättigheter, flyttade verksamheten till Höganäs. Här
har bolaget, hvilket nu ägt bestånd i mer än hundra
år, arbetat under ganska skiftesrika öden. Flera
gånger ha delägarne varit betänkta på att nedlägga
driften och upphöra med en rörelse, som slukade stora
pänningsummor utan att lämna någon utsikt till vinst.
Genom tullskydd, tillverkningspremier, pänn’nglån m.
fi. fri- och rättigheter visade likväl k. m: t och rikets
ständer sitt intresse för denna industris uppehållande,
och tack vare denna kraftiga hjälp fördes bolaget
omsider öfver svårigheterna, så att det nu kan anses
ha i rikt mått förverkligat de förhoppningar, som
från början knutits till detta omfattande företag, och
hvilka förhoppningar af bolagets grundare grefve
Ruuth i vetenskapsakademien en gång formulerades
ungefär så: »Jag tror mig se, huru Höganäs med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
