Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 29 Mars 1903 - På pliktens väg. Af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/IVAR S DAG
af isig och stickande snö skoningslöst piskar hans
ansikte, förblindar och hotar att kväfva honom.
Rundt om är nattens mörker, ett ohyggligt kolsvart
mörker, uppfylldt af hemska, klagande ljud utifrån
rymderna, som göra hjärtat beklämdt, och kommer
blodet att stelna af namnlös skräck.
Han sträfvar dock oförtrutet framåt längs
skenorna, som stundom, rensopade af stormen, blänka
mot signallyktans svaga sken. Ljuset från hemmet
har längese’n slocknat i töcknen bakom honom, och
han är redan långt ute på heden, men ännu fjärran
från skogarne därborta, hvilka synas honom allt mer
aflägsna och oupphinnliga denna gång. Under många
och långa år har han trampat dessa samma fjät,
men aldrig föreföll vägen längre och mödan mera
bitter, än i denna fruktansvärda ovädersnatt med alla
sina faror.
Och dystra, tunga af missmod, blifva den
ensamme mannens tankar, där han alltjämt kämpar
sig fram genom den iskalla, snöfyllda luftens
oupphörligt brusande ström.
Men hvad är detta! Hvad betyda väl dessa
hoptrasslade trådar, som nu plötsligt snärja den
vandrandes fot, och komma honom att blekna af
förfäran, och hvilka äro dessa underliga, mörka
föremål, som likt svarta spöken sticka upp ur snön?
Det är ju banans trogne följeslagare, de höga, stolta
bärarne af telegrafens sjungande trådar, kulturens
och civilisationens utposter i vildmarkerna, som här
hafva stupat i striden mot storm och tyngande snö.
Lik fallna hjältar ligga de ju där, en och åter en,
sönderbrutna, stympade, bräckta som rö för vinden,
alla kastade öfver skenorna midt i det kommande
tågets väg.
Och när som helst kan nu detta nattens tåg
vara i annalkande. Kanske dess eldögon redan om
några ögonblick skola dyka fram ur fjärran!
Okunnigt om faran och med utsikten skymd af mörkret
och den yrande snön, skall det komma framrusande
i natten, tills den trotsiga färden ändas i en blink
med fördärf och undergång vid dessa brutna stolpar.
Du, banans fattige vaktare, stort är ditt ansvar
i denna stund! Nu må du glömma din trötthet,
och skynda, skynda för lifvet fram mot de intet
anande, och med en varnande signal hejda deras
färd. Kanske hvarje steg är ett lif, hvarje minut
en vinning! — — —
Än snafvande öfver fallna stolpar, än snärjd
af osedda trådar, hastar banvakten med förtviflans
energi framåt banan; men alltjämt ser han samma
förödelse, och vidden af faran slår honom med skräck.
En beklämmande känsla af ångest fyller hans
flämtande bröst, och i uppjagad inbillning tycker han
sig hvarje stund höra tågets välbekanta buller
genom stormens brus. Han skulle vilja flyga framåt;
men det är som i en elak dröm, då den skyndandes
fot liksom tynges af bly, och all sträfvan ängslande
gäckas af oupphörliga hinder.
Ändtligen höjer sig en glänsande koppartråd ur
drifvan, och så en och åter en, tills de alla mötas
vid en lutande men ännu obruten stolpe, som
tämligen motstått förstörelsen. — Gucl ske lof! Nu
ligger det farliga stället ändtligen bakom, må han
nu blott hinna några stenkast utåt linien och tåget
skall varda räddadt, så visst männen på lokomotivet
varsna hans signal i detta förblindande töcken.
Men därpå får han icke lita, och i minnet
återkallande reglementets föreskrifter, famlar hans
stelfrusna händer efter väskan med »knalldosorna», som,
lastad vid en lifrem, alltid troget följer hvarje
banvakt på hans vandringar öfver distriktet. Dessa små,
underliga dosor, som lian burit med sig dag ut och
dag in under långa år, utan att de behöft användas,
de skola nu slutligen få visa hvartill de duga. På
»behörigt afstånd» skall han lägga ett par af dem
på skenorna, och under de framrullande hjulens tyngd
skall deras slumrande åska väckas till lif, och den
dånande knallen låta föraren veta att en
öfverhängande fara är för handen, och att han utan ett
ögonblicks tvekan bör häjda sin rasande fart.
Nu höres ett doft susande, uppfylldt af djupa
suckande toner tränga genom ovädrets larm, och
jättelika mörka skepnader sluta sig i allt tätare leder
på ömse sidor af banvallen, medan ett plötsligt lugn
efterträder stormens våldsamhet. Det är den
efterlängtade skogen, som omsider öppnar sitt hägn för
den rastlöst framskyndande mannen. Men här
häj-das genast hans steg af ofantliga snömassor, som
härinne i lugnet hopats i en enda oändlig drifva.
Fåfängt är hvarje bemödande att komma längre, och
ban stannar andtruten och flämtande efter den
häftiga ansträngningen, och lägger med skälfvande
händer en knall signal på hvardera rälen.
Nu må tåget komma, risken är afvärjd; men
fastän tiden lider, är det ännu ingenting som
förråder dess annalkande, och när skall det väl komma
denna gång! Då han i dess väg ser dessa oerhörda
hvita, kalla massor, som växa allt större ju längre
ovädersnattens timmar skrida fram, kommer det för
honom, att icke ens det tunga lokomotivets väldiga
kraft skall gå segrande genom denna skog med sin
hopade snö, och att all lians oro och brådska
troligen voro i en onödig stund.
Men hvad båtar väl denna tanke, han får ju ej
vika från stället, förrän han kan göra det med
trygghet! Ej förrän han med säkerhet vet det väntade
tåget utom farans räckvidd, må han lämna sin post
härute! Kanske dagen skall gry innan dess, men
hvad mer, — det är ju hans kall, och han har sin
torftiga lön därför!
Och dock, hvad denna hotande sysslolösa väntan
i köld och drifvor förskräcker honom, och fyller hans
sinne med missmod och förtviflan. Om icke den
oöfverskådliga muren af snö låge hindrande i spåren,
då skulle han gå, gå utan uppehåll, tills han nådde
den lilla stationen på andra sidan om skogarne;
men det är nu en fåfäng önskan. Han skulle
ohjälpligt drunkna, förintas i detta haf af drifvor.
Pris-gifven åt den genomträngande kölden och den
oupphörligt fallande snön, hvilken kännes så outhärdligt
våt och kall genom hans slitna dräkt, måste han
dröja här på samma fläck under ve och vånda,
medan minuterna släpa sig fram med odräglig
långsamhet, alltjämt alstrande nya plågor. Redan skälfver
han i alla lemmar af en olidlig frossa, och det hjälper
icke att han medelst ett oförtrutet gående fram och
åter söker hålla sig varm. Öfverallt äro rymdens
frostkalla f.ingor och när ansträngningen prässar
svetten ur porerna, fryser den genast till is och lägger
sig som en svidande skorpa öfver hans bultande
tinningar.
Stunderna skrida — allt hopplösare blir den
pinade mannens väntan. Åh, detta tåg, som aldrig
kommer! Förgäfves lyssna girigt hans öron efter
dess välkända buller, det dröjer alltjämt. Blott
stönande suckar ur den omgifvande skogen, det
knastrande ljudet af en gren, som brytes eller en fallande
furas brakande dån, blandas med orkanens entoniga
klagan i den töckenfyllda rymden. Underliga,
förskräckande ljud för den som i mörka natten dväljes
ensam vid randen af en oändlig villande skog,
fjärran från sitt hem och människors närhet. Väl hos
den djärfvaste födas ängslande tankar, tankar på
alla dessa mystiska makter, som bo i skogarnes
iFo. ts. å sid. 420)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
