Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 29 Mars 1903 - På pliktens väg. Af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ PLIKTENS VÄG
(Forts, fr, sid. il6)
skugga och i ondskefullt uppsåt vakta på människors
öden. Rysliga äro denna natts timmar, rymma
evigheter af kval och ångest.
Slutligen kommer så den förlamande tröttheten
öfver honom, smyger med blodet genom ådrorna och
gör rörelserna slappa och viljelösa. Stegen bli
vacklande, han raglar som en drucken, medan tankarne
förvirras, irra omkring utan mål, tills de så
småningom uppgå i en öfvermäktig, frestande lusta att
sjunka ned i drifvans mjuka bädd och glömma allt
i ett ögonblicks ro. Dock kämpar han ännu
hjältemodigt mot denna begärelse, ty besinningen säger
honom att den åtrådda hvilan lätt kunde bli denna
tunga sömn, hvarur ingen vaknar mer, och döden
inger fasa, och — därhemma vänta hustru och barn
under ängslan och oro. Vid tanken på sina kära,
gripes han plötsligt af ett vildt begär att fly till
hemmets skydd och hägn, och tycker sig vara en
dåre, som ännu dröjer härute i köld och natt,
i fåfäng väntan på ett tåg som aldrig kommer.
Men han dignar ju af mattighet och är nära att
falla. Aldrig skulle han förmå att släpa sig öfver
den ändlösa mon! Värnlöst utsatt för stormens
raseri och den häjdlöst yrande snön, skulle han där
stupa redan vid de första fjäten. Bättre är då
skogens lugn, där vill han ännu bida, och kämpa sin
strid för lifvet!
Men för lång och ojämn är kampen och den
lockande frestelsen viker icke. Där tätt bredvid
honom på banvallen står en af den långa ledens många
milstenar, öfveryrd och till hälften gömd af snö, och
dit drages nu med underlig envishet hans blickar.
— Hur outsägligt skönt det vore, att sitta en stund
i den mjuka drifvan där vid denna sten, och få luta
sin skälfvande kropp mot dess fasta stöd! Endast
några ögonblick vill han hvila, några få minuter;
sömnen skall ej få makt med honom, och sin
signallyktas röda, varnande sken skall han fortfarande
hålla riktadt inåt skogens djup, hvarur väl tåget
ändå en gång skall komma rusande till hans
befrielse! — Gripen af svindel och innan han vet när
eller hur, sjunker han så slutligen ned vid stenens
fot som ett viljelöst ting, medan en suck af
tillfredsställelse glider öfver hans läppar. Ack, ljuf är
hvilan för den till döden trötte, och mjuk kännes
drifvans bädd, mjukare än ejderdun! Men söfvande
är skogens eviga sus och snart förgätna äro de goda
föresatserna. Förnimmelserna domna, hela hans
tillvaro liksom krymper samman till en känslolös klump
af orediga bortdöende tankar, och inom kort slutes
omedvetet hans ögon i dödstung dvala.
Och öfver den vid milstenen slumrandes
hopsjunkna gestalt falla alltjämt rymdens frostkalla
flingor, bredande sin hvita svepning allt tätare och högre
öfver hans svala bädd, medan samma stönande suckar,
samma vemodsfulla klagan ur den omgifvande skogen
blandas med stormens entoniga tjut. Men från
drifvans rand sänder ännu signallyktans röda sken sin
matta, flämtande varning utåt skenornas snöhöljda
stråt.
I kapp med den jagande nordan rusar snälltåget
genom nattens mörker. I timmar försenadt af ho-
pade snömassor, har det så brådt på sin färd, oclis
med dånande ångslag hastar det utan ro eller rast.
mot sitt aflägsna mål. Öfver åker och äng, genom
skogar och bergiga trakter går det segrande fram,,
hvarje hindrande drifva krossas våldsamt af
lokomotivets skarpa plog och slungas långt utåt fälten
som ett yrande skum.
Framme hos föraren och eldaren är det mörkt
och kallt, allt är höljdt af is och snö. De båda
männen stå i fotsdjup smältande sörja, deras kläder
äro isiga och styfva och hår och skägg inpyrda af
en seg, klibbig massa. Och alltjämt drifva nya
hvirflande flingor in genom alla springor och hål. Men
föraren står lugn och orubblig på sin plats, med
späjande blickar sökande genomtränga mörkret och.
töcknen i sin väg. Eldaren kastar då och då in
nya kol i fyren, och för hvarje gång strömmar en
intensiv flod af värme och ljus från den
flammande-glöden, kastande ett spöklikt sken mot nattliga skyar.
Och pannan skälfver under ångans tryck och med
rasslande dån far tåget oupphörligt vidare på sin
snöiga ban, tills det omsider försvinner i det
gåtfulla djupet af milsvid skog. 1 ändlösa leder dansa
jättehöga furor och granar förbi i lanternornas
skymda ljus, och de dånande ångslagen återskalla från
deras lugn, som hånskratt från tusende spöken,
medan den hopade snön hvirflas upp till ett
förblindande moln af det framrusande vidundrets otämjda
kraft. Oemotståndlig är färden, och snart börjar
skogen glesna, för att lämna rum at hedens ödsliga
rymder; men då synes plötsligt från drifvans rand
en svagt flämtande röd flamma skymta förbi förarens
blick, och i samma stund ljuder en bedöfvande knall
genom tågets rassel. Blixtsnabbt afstänges ångan
från cylindrarne, gälla hvisslingar skära ängsligt
genom natten, bromsblocken gnissla mot hjulen, och
med en sista ryckning stannar slutligen lokomotiv
och vagnar, knappt mer än hundra steg från de
kullblåsta telegrafstolparne.
Längs banan skynda i nästa ögonblick undrande
och spörjande gestalter, för att söka orsaken till
detta ofrivilliga uppehåll ute på linien. Och vid
milstenens fot finner man till sist äfven honom,
banvakten, stel och orörlig, under ett täcke af snö.
Han vet icke att hans evighetslånga väntan nu är
ändad, att tåget ändtligen kommit och har stannat
på hans bud. Utan medvetande, knappt med en
gnista af lif, ligger han där som ett dödt ting, och
när den gamle grånade konduktören ser honom, faller
en medlidsam tår på hans väderbitna kind och han
mumlar med kväfd stämma:
»Stackars man, stackars man!»
Under vänliga händers vård vänder väl lifvet
åter till den förfrusne, men ett lif af sjukdom och
plågor; — och döden släpper icke lätt sitt rof.
Nälden sista drifvan smälter i skogsbrynet, föres hans
kallnade stoft på en granrissmyckad »tralla» till den
aflägsna kyrkogårdens ro, ledsagadt af några
kamrater, en förtviflad hustru och gråtande barn. Inga
sorgefanor vajade till hans ära, inga högstämda tal
prisade den hädangångnes gärning vid den öppnade
griften. Och dock hade han ljutit en ärofull död,
stupat under de tunga fjäten på pliktens väg!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
