Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 5 April 1903 - »Fridolin». Af O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»fridolin».
FOto. HVAR S DA O. Kliché: Bengt Mlfvertjnrre.
ERIK AXEL KARLFELDT.
»Fridolin».
Den landtlige ungkarl, som kallar sig Fridolin,
men hvilkens namn är ERIK AXEL KARLFELDT,
och som nog blifvit på allvar en stadens
invånare, sedan han, såsom helt nyligen skedde,
utsetts till Landtbruksakademiens bibliotekarie, är känd
och älskad i hela vårt land, tack vare sin så svenskt
kiingande lyra. Nu till julen utkommo Karlfeldts
båda diktsamlingar, Fridolins visor och Fridolins
lustgård i ny upplaga i ett gemensamt band, liksom
hans debutarbete, Vildmarks- och kärleksvisor, i
något öfversedd form omtrycktes och åter utgafs på
annat håll.
Om d: r Karlfeldts lefnadsöden upplyser Svenskt
Porträttgalleri — i Nordisk Familjebok hann
skalden aldrig inkomma — att han är född i Fölkärna
i Kopparbergs län den 20 juli 1864, blef student i
Uppsala 1885 och fil. licentiat 1898. Åren
ISOS-OS var K. lärare vid Djursholms samskola och 1895
-—9G viel Värmlands folkhögskola. Han har sedermera
tjänstgjort å K. biblioteket i Stockholm, där man
kunnat se hans öppna och manliga anletsdrag bakom
utlåningsdisken.
Redan i sina Vildmarks- och kärleksvisor anslår
Karlfeldt de toner, ban sedermera företrädesvis skall
låta ljuda, om de också sedan bli starkare, djupare
i klangen och samtidigt mera konstmessiga. Men
redan där uttrycker han sin beundran för fäderna,
de starka, som bröto åker och malm och lefde
långt från staden och dess förfinade och
förvekligande lif:
»De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
ocli togo sitt Jiögtidsrus.
De kysste flickor i lifvets vår,
en vardt deras trofasta brud».
»Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halft nödd, halft villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar ocli höst
och ger dem visans lekande röst;
låt gå, det är också ett värf.,.»
Och redan i sin första diktsamling, som
innehåller så många heta och djärfva kärleksvisor, hvilka
dock alla äro präglade af en friskhet, som gör dem
tiil något i sitt slag eget, af något trots alla
brännande kyssar rent och oskyldigt, naturligt, redan där
lägger Karlfeldt på somliga ställen i dagen den
humor, som utmärker hans senare alstring, denna fina,
älskvärda humor, som är kanske det mest
utmärkande draget för hans diktning. Läs t. ex. »Den
misskände spelmannen» — sagan om den stackars
vandringsmannen, som kom till bonden, och höll på
att icke få natthärbärge. Men så spelade han upp,
och det blef annan fart. Rondens unga dotter kastar
sig om hans hals —
»Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
Jag är väl ej den buse, som ni trott,
ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolofvar
jag dej!»
I Fridolins poesi har ungersvennen blifvit man,
men mannen har samma blick på lifvet som i yngre
dagar. Egentligen finner han det ganska trefligt,
bara man tager det från den rätta sidan. När
Fridolin är som mest allvarlig, när han sjunger ädla
fosterländska kväden — äfven då har han en
tjuf-pojksblick i ögat. Hans »Dalmarsch», denna
klassiska sång, börjar:
»Marschen går till Tuna
på hed och backar bruna,
marschen går till Mora
och bergen de blå.
Med hacka och med spade
vi drogo hem så glade
till skogarna de stora
och kullorna de små.
Som inan hör, glömmas icke de små kullorna t
Men jag misstar mig kanske. Det finnes
äfven dikter af Karlfeldt, där han är uteslutande
all-varsdjup, manlig och storartad. En sådan är
»Löske-karlarnes sång», sången om idealisternas hårda öde:
»Och hör oss. värld, som gillar och fördömer,
så snar att blommor eller stenar kasta.
Vi hafva aldrig sökt hvad du berömmer,
ej heller skytt hvad du är van att lasta.
Du såg oss fasta.
till alla tunga ofrer redobogna —
när vi, de irrande, för alltid rasta.
gif andra stora namn, nämn oss de trogna.»
Och det finnes andra dikter, där Karlfeldt är
helt och hållet utsökt lyriker. Hvem känner icke:
den förtjusande, äktsvenska dikten »Intet är som
väntanstider»?
Det ligger en sällsynt grace öfver Karlfeldts
diktning, utan att någonsin känslan eller uttrycket
förvekligats. Hans »Dalmålningar) äro ju präglade af
en finhet, som de med penseln åstadkomna
dalmålningarne, af hvilka skalden fått idén till sina taflor,
icke äga. I t. ex. den utomordentliga dikten »Jorum»,
den moderna dödsdansen, möter oss samma finess.
Fridolin, den landtlige ungkarlen, hvilken är så djupt
fäst vid hembygden och så högt älskar naturen och
allt naturligt, har likafullt med den största energi
skolat sig. Hans diktning är fulländad konst — och
det är möjligt, att skalden Karlfeldt älskas mest s
städerna .. .
O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
