Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 19 April 1903 - Hjalmar Stolpe - Hvad är och hvad bör ett etnografiskt museum vara? Af Hjalmar Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjalmar stolpe.
HVAR 8 DAG är i detta nummer i tillfälle att
återgifva en serie bilder från ett af Sveriges mest
intressanta museer, nämligen Riksmuseets i
Stockholm Etnografiska afdelning, med text af ingen
mindre än samma afdelnings intendent, professor
Hjalmar Stolpe, framstående bland vårt lands många
framstående vetenskapsmän. Af våra bilder skola våra
läsare finna hur professor Stolpe äger förmåga att
framställa saker och ting på ett lika grundligt som
populärt och underhållande sätt.
Det har tyckts oss i sin ordning, att i
samband med den uppsats, som professor Stolpe
nedskrifvit särskildt för HVAR 8 DAG, återgifva hans
egna drag -med en kortfattad biografi.
Knut Hjalmar Stolpe föddes 1841 i Gefle, blef
student i Uppsala 1860, fil. kand. 1870 och
promoverades 1872 till fil. d: r. Han blef följande år
docent i nordisk arkeologi vid Lunds universitet och
1874 e. o. amanuens vid Vitt.-, hist.- och
ant.-akade-mien.
Hösten 1871 började S. arkeologiska
undersökningar på Björkö i Mälaren, hvilka med
statsunderstöd fortsattes årligen t. o. m. 1879 samt 1881. S.
har undersökt dels betydande delar af den s. k.
Svarta jorden (platsen för det forna Birka), dels
omkring 1,200 grafvar från 8- och 900-talen. Åren
1881, 82 och 93 utförde han vidlyftiga
grafunder-sökningar i norra Uppland samt ledde 1891 och 92
undersökningen i en grotta å Stora Karlsö vid
Gotland.
Under en arkeologisk studieresa till Köpenhamn
1872 hade S. äfven i där varande rika etnografiska
museum idkat etnografiska studier, och då 1877
antropologiska sällskapet föranstaltade en »Allmän
etnografisk utställning» i arffurstens palats i Stockholm, blef
S. ledare af denna exposition, som varade båda åren
1878 och 79.
S. tillbringade som Letterstedtsk stipendiat 1880
och halfva 1881 på utländska resor i etnografiskt
studieändamål. I främsta rummet ägnade han sig
åt studiet af naturfolkens ornamentik och kom till
det resultat, att den hos naturfolken ofta
förekommande geometriska ornamentiken i de flesta fall
uppstått genom en gradvis gående stilisering af
ursprungligen mer eller mindre realistiskt framställda
afbildningar af människor eller djur och stode i samband
med religiösa föreställningar. Genom sitt arbete
»Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik»,
som är öfversatt till engelska och tyska, anses S.
ha lagt grunden till den moderna forskningen
rörande naturfolkens ornamentik. En fortsatt
tillämpning af samma metod göres i det 1896 utgifna större
arbetet »Studier i amerikansk ornamentik», belönadt
med Loubatska priset.
S. deltog 1883—85 som etnograf i Vanadis’
världsomsegling och gjorde därunder för statens räkning
etnografiska samlingar, hufvudsakligen vid
Eldslandet, i Chile, i Peru, där han också utförde
grafun-dersökningar, på Söderhafsöarna, o. s. v. I norra
Indien lämnade han expeditionen och företog
vidsträckta resor i hela området för att öfver Bombay
återvända till Europa. Efter sin hemkomst utställde
han 1886 i arffurstens palats sina till öfver 7,500
nummer uppgående samlingar, hvilka sedan våren 1887
exponerades i Göteborg, hvarefter de införlifvades med
Riksmuseum.
Efter nya studieresor 1893 och 96 förordnades S.
slutligen 1899 till föreståndare för Riksmuseets
Etnografiska afdelning och utnämndes 1902 till professor
och intendent för samma afdelning, hvilkens material,
under de 3 1!i år han varit afdelningens ledare, mer
än fördubblats och samtidigt fullständigt omordnats.
År 1902 af k. m: t utsedd att vid den i okt.
s. å. i Newyork sammanträdande internationella
Ame-rikanistkongressen representera Sverige, fungerade S.
därvid som en af kongressens vice presidenter.
Efter kongressen studerade den i sin vetenskap med
hela sin själ uppgående mannen de etnografiska
museerna i icke mindre än elfva städer, och återkom
vid jultiden till fäderneslandet.
Och nu hänvisa vi våra läsare till hvad professor
Stolpe själf skrifver 1
hvad är och hvad bör ett etnografiskt museum vara?
För HVAR 8 DAG af professor HJALMAR STOLPE.
Det etnografiska museet i vårt land har under
sin utveckling haft och har fortfarande så många
svårigheter att bekämpa, att det ej ännu kunnat,
så som sig bordt, arbeta sig in uti det allmänna
intresset, utan torde vara i det närmaste okändt för
större delen af den publik, som säkert annars skulle
skänka det både sin uppmärksamhet och sitt stöd.
Några ord till belysande af museets uppgift och
utvecklingshistoria torde därför vara på sin plats.
I likhet med de flesta andra äldre museer af
samma art i utlandet, har det uppammats inom det
naturhistoriska museet. Föremål från de »vilda
folkslagen» infördes redan mot slutet af 1700-talet genom
resande naturforskare eller kommo in tillsamman med
på annat sätt förvärfvade naturaliesamlingar, och
detta material växte mer och mer, så att det redan
på 1850-talet fanns i det Zoologiska Riksmuseet en
särskild sal anslagen åt de etnografiska samlingarna.
En äldre generation torde nog ihågkomma åtminstone
det tatuerade Ny Seeländare-hufvudet, som på den
tiden brukade ådraga sig så mycken uppmärksamhet.
Genom gåfvor ökades emellertid materialet mer och
mer, men de största tillskotten hafva dock tillförts
museet genom expeditioner, såsom Vega-expeditionens
(1878—80) samlingar från Tschuktscher och
Alaskaeskimåer, omkring 1,600 nummer, och de af Vanadis-
expeditionens (1883—85) etnograf hopbrakta
samlingarna från Eldslandet, Chile och Peru,
Söderhafsöarna, Japan, Filipinerna, Siam och Indien,
tillsammans öfver 7,500 nummer. När slutligen med
ingången af år 1900 de etnografiska samlingarna
lös-brötos från sitt dittillsvarande samband med
Riksmuseets afdelning för vertebrerade djur och
upphöjdes till en med de öfriga likställd afdelning, hade
de nått siffran af 17,929 nummer. Sedan dess,
under de nu gångna 3 Vé åren, hafva de mera än
fördubblats, så att de nu räkna öfver 37,000 nummer,
förutom högst betydande, till minst 5,000 nummer
uppgående depositioner. Det är i främsta rummet
genom så storartade gåfvor, som ingeniör Åke
Sjögrens af de af C. V. Hartman på hans uppdrag
och bekostnad hopbrakta, storartade samlingarna
(omkring 6,000 nummer) från Central Amerika, och
grefve Erik von Rosens ytterst värdefulla samlingar
(omkr. 5,000) från Argentinas och Bolivias forna och
nuvarande indianer, andra stora gåfvor ej att
förglömma, som denna hastiga tillväxt kommit till stånd.
Men äfven genom köp hafva under dessa år rätt
betydande samlingar tillförts afdelningen, sedan
riksdagen för sådant ändamål beviljat extra medel. I
främsta rummet må därvid nämnas aflidne d: r Erik
Nymans utmärkta samlingar från Nya Guinea. Med
— 454 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
