Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 10 Maj 1903 - Å Huldreklint. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å huldreklint.
Efter en folksägen. För HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
Så långt ögat kan nå idel öde mo, blott
bevuxen af små förkrympta martallar emellan karga
tufvor, svarta berghällar och förkolnade trädrötter och
stubbar.
Elden har här för många år sedan farit fram med
skoningslös, våldsam förödelse.
Öfver mon stryker en gräs vuxen väg,
plötsligen afbruten af en bergklint, som störtar sig
lodrät ned i den vildt skummande forsen. På ömse
sidor om denna hänga de sista förbrända spillrorna
af en broöfvergång. Platsen kallas Huldreklint.
Fordom bredde sig öfver denna förhärjade nejd
en skog, den mest högresta och vidsträckta i
provinsen, Sörmon.
Milsvidt gick mon då under högstammiga
furor, hvars kronor bildade ett enda
sammanhängande hvalf, ogenomträngligt för dagens ljus. Där
voro täta huldregömslen, där rådde hemlighetsfullt
dunkel och folktrons sagofigurer: huldran,
»viidjä-gern», skogsrået och vittran.
I granens topp, när kvällbranden glödde, slog
trasten sin jublande drill och å myrhalm och
gläntor ljöd orrens och tjäderns liffulla spel.
Säfligt och gravitetiskt klef tordyfveln å stigen
i flegmatisk ro, endast fnurrande till och höjande
vingen till flykt, när någon myra i sin rastlösa id
råkade korsa hans stråk.
Emellan ymniga ormbunkar prunkade stenar och
källor med det linaste öfverdrag af mossans skära,
sammetslena, saftiga grönska, å hvilket snigeln,
trotsande all god ton, makligt låg utsträckt på magen
i hela sin längd, dragande ut och in på sina långa
spröt.
»Snigel, snigel snäcka,
sträck ut dina långa hora,
så skall du få en skäppa korn,
en skäppa full af hafre»,
sjöngo barnen, då de någon gång råkat förvilla sig
hit, därtill lockade af tufvornas lysande och
fullmogna hjortron eller af linnéans och liljekonvaljens
ångande doft.
Ja, då andades allt här ett friskt, lefvande och
mångskiftande lif, där nu endast dödstystnad och
ödslig tomhet enväldigt råda.
Länge hade man varnat brukets unge ocli
mäktige herre för risken och faran af att ej i länets
brandstodsbo’ag låta assurera brukets dyrbaraste
egendom och stoltaste prydnad, Sörmonskogen. Men
sorglös och lättsinnig, endast tänkande på sina jakter
och hufvudstadens vinternöjen, lät han år efter år
förgå, utan att beakta varningen. Så en sommardag
med het, brännande sol, utan en enda svalkande
vindfläkt, med en värme, så kvalmig och kväfvande,
att den liksom tycktes förlama och förkväfva allt
spirande lif, kom olyckan. Från själfva bruket
varsnades den först. Längst in i skogen höjde sig en
lätt, blåaktig rök, den blef allt tjockare och tätare,
och till sist genombröts den af en hög, flammande
eldpelare.
Sörmon brann! Lågan växer oc h växer, den
breder ut sig och vinner allt större och större
terräng. Kyrkans och herrgård ames klockor klämta,
och från bruket och den krinliggande bygden strömmar
folket och skyndar till platsen för olyckan.
För sent!
Som ett flammande eldhaf står skogen, det
brakar och knastrar med öronbedöfvande dån och
förvillade och förskrämda flyga skogens fåglar midt in
i elden och blifva lågornas rof. Folket ha bildat
en lång, utsträckt kedja och försöka genom
uthugg-ningar hämma eldens framfart.
Det är en kamp på lif och död. Men den ena
uthuggningen efter den andra måste utrymmas.
Elden forcerar ständigt framåt med obetvinglig makt.
Man håller stånd vid vattendrag: träsk, myrar och
bäckar. Med fuktiga trädruskor bryter manskapet
oförväget in i elden, slår i ursinnig ifver mecl
kväfvande slag, och en stund kämpa elementets och
mänsklig styrka med växlande framgång. Då höres
ett doft brus i skogen. Det är vinden, som kommer
i tilltagande, stegradt sus och ger lågorna ökacl kraft.
Som en enda allt förkrossande våg, höja sig åter
flammorna i vildt raseri, eldflingorna flyga i luften,
slå ned långt bakom den kämpande människoskaran
och antända på en gång å flera ställen rundt
omkring. Man är på alla sidor kringränd af den
ständigt segrande fienden och folkkedjan upplöses åt alla
håll i vild flykt. Det gäller eget lif. Allt, som kan
flyr, flyr utan all besinning, blott med tanke på att
rädda lifvet. Och med den flyende hopen följa
skogens och markernas alla bebyggare: huggormen
och snoken, råttor och möss, hare och räf, alla
obekymrade af allt utom den öfverhängande faran
Vid Huldreklint stå tvenne män: brukets herre
och den gamle skogsinspektoren. All reträtt till
räddning är för dem båda utestängd. A ena sidan den
lågande skogen, å clen andra forsen och bron, i
hvilken nu de första flammorna redan tagit eld. Den
äldre har fattat posto vid brons landfäste. Hindrande,
trotsig och obeveklig står han där med blicken
lågande af lidelsefullt hat.
Hämndens eld har tändt det och i styrka lågar
den i kapp med skogens. Den andre står med höjd
hundpiska, och hans stämma darrar af
själfbeva-relsens förtviflan och vrede:
»Ur vägen, hund, annars slår jag dig!» Från
den obeveklige kommer ett doft rytande, som från ett
vilddjur, ögonb icket därpå behärskar han sig dock,
men i ögat kvarstår samma uttryck af okufligt trots
och en grym beslutsamhet. Som af en plötslig
förståelse upplyses den yngres drag:
»Mordbrännare!»
»Du sade sant, kanske den enda gång du sagt
ett sanningens ord i lifvet. Ser du: i mor’se gick
jag genom skogen. En tjäder slog till i en gran.
Jag lade bössan till ögat och sköt. Den föll! Men
oberörd af min jaktlycka hade jag endast öga för
en liten gnista, som låg där och glödde i det murkna
granriset. Det var förladdningen som brann. Af
gnistan blef den förödelse, som nu rasar. Jag ville
släcka henne, men kunde ej, jag stod där som
förlamad. I mitt öra hviskade hämnden: Pass nu på
du, stunden är din, vedergällningens. Allt timligt är
förgängligt, men det eviga oförgängligt. Hvad är
väl denna eld om ock ödeläggande en hel
förmögenhet, mot den vällustens förhärjande brandfackla, du
kastade in i mitt barns rena, ofördärfvade sinne. Den
förstörde en människosjäl, störtade den i det
uslaste elände. Hon var dock en gång min ålderdoms
stolthet, min mödas lön, min tröst, mitt lifs enda
solsken. Troget tjänade jag dig alltid, gaf för min
plikt allt och fordrade intet. Och hur lönade du
mig ?»
- 507 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
