Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 17 Maj 1903 - Belägrad af en tiger. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Jag liar aldrig varit någon klättermakare, men
denna gång kom jag högre upp i trädet hastigare
än jag skulle trott vara möjligt. Och där nere låg
den morrande gula besten, piskande marken med
sin väldiga svans så att blad och grenar vrde och
dammet steg högt i skvn.
Jag vet ej om tigrar kunna klättra i träd. Denne
gjorde emellertid icke något annat försök därtill, än
att han reste sig på bakbenen mot trädstammen,
spännande sina klor i barken, som kattorna bruka
göra. För öfrigt höll han hela tiden sina gula, grymt
glänsande ögon riktade på oss och tog sig då och
då en promenad rundt om trädet, liksom om han
sökte ett sätt att komma upp däri.
Högt uppe i mangoträdets topp satt en gammal
babian med kolsvart ansikte och lät sig med
välbehag löskas af sin fru. Med ett lifligt intresse
hade han betraktat vår uppklättring och tigerns
språng samt gnuggade vid hvarje bestens rytande
förnöjd händerna. Då tigern efter att en stund
vandrat rundt trädet under starkt rytande tröttnade och
lade sig ned med sina blickar fästade på oss, tyckte
babianen, att hela affären artade sig att blifva
tråkig, hvarför han för att uppegga det gula vilddjurets
mod började bombardera detsamma med stenhårda
mangokartar. Tigern som väl trodde att denna
obehagliga hälsning sändes honom från oss, började åter
under fruktansvärdt rytande kloa i trädstammen, till
stor glädje för babianen. Min värd uppmanade mig
att med min revolver skjuta på tigern, men jag
ansåg att detta ej skulle göra besten stort mera skada
än babianens projektiler. Mina sex revolverskott voro
dock mitt enda försvarsmedel och jag ville ej kasta
bort dem i onödan. Ingen kan veta hvad en retad
tiger kan hitta på att företaga sig. Men, sade
hinduen, skjut då åtminstone babianen, som sitter
däruppe och skränar åt vårt trångmål samt dessutom i
onödan retar tigern. Om hans döda kropp kommer
neddansande får vilddjuret därnere något att syssla
med. Nej, babianen är på sätt och vis vår värd,
det vore orätt att offra, honom åt djäfvulen därnere.
Klättra upp högre i trädet du och försök öfvertyga
honom om det olämpliga i att kasta mangokartar.
Min värd klättrade verkligen upp ett stycke för att
utföra denna rätt otrefliga mission, men babianen
slog händerna med sådant eftertryck i grenen, på
hvilken han satt, och spottade så afvisande, att
hinduen fann sig föranlåten att vända om.
Då således ingenting var att göra, blefvo vi
lugnt sittande där vi voro, lyssnande till babianen,
som ledsnat på bombardementet och nu med hes
röst föredrog allehandda humoristiska berättelser ur
babianlifvet. Åtminstone angaf hans makas
periodiskt återkommande gapskratt att de voro
humoristiska.
Allvarlig och bister låg tigern stilla nere bland
trädrötterna, bidande sin tid. Väl en timme räckte
denna belägring.
Emellertid hade byamännen, som vid tigerns
åsyn tagit till flykten, repat mod. Måhända var min
värd såsom byns enda beväpnade man dem dyrbar.
Nog af, man hade beväpnat sig med alla byns grytor
och metallbitar samt med brinnande facklor, grenar
och risknippen och tågat ut i djungeln för att med
oväsen, eld och rök injaga fruktan hos vilddjuret.
Hela djungeln genljöd snart af ett öronslitande
oväsen, som kom babianen att tjuta med full hals, och
en tjock illaluktande rök började tränga fram genom
snåren. Vår belägrare blef oangenämt berörd,
spetsade öronen och fnyste några gånger samt uppgaf så
ett hela djungeln skakande rytande. Med sina gula
ögon spejade han in i de tätaste snåren, krypande
tillsammans, färdig till språng mot denne larmande,
illaluktande fiende, som han ej såg.
Männen höllo sig väl gömda bland snår och
buskar under ett oväsen och ett skrikande, som borde
kunnat skrämma det tappraste odjur på flykten.
Babianen uppgaf genomträngande, skärande skri och
från de på ett stort stenröse samlade blossen trängde
en kväfvande rök ut mot slätten. — Plötsligt stiger
en eldstråle upp ur det torra gräset därute och
inom ett ögonblick är hela den öppna platsen, där
vi först upptäckt tigern, ett enda haf af böljande,
fräsande flammor. Tigern, som på detta sätt såg
sin naturliga återtågsväg blockerad af eld och rök,
lät först sin fruktansvärda stämma genljuda i
skogen på ett sätt som öfverröstade allt det mänskliga
oväsendet och kastade sig därpå med höga, mjuka
språng in i djungeln på en punkt, dit den tätaste
röken ännu ej hunnit. Under ursinnigt rytande bröt
han in bland buskar och snår, drifvande de för lifvet
flyende människorna undan åt sidorna och försvann
snart ur vår åsyn. De belägrade voro undsatta.
Och med något besvär och möda stego de ned ur
sin provisoriska fästning, alla fyra, hinduen och
jag, babianen och hans fru.
Elden, som snart förtärt allt det torra gräset,
slocknade af brist dels på luftdrag, dels på näring.
Djungeln är nog torr och borde sålunda erbjuda en
god härd för elden, men allt trä är till den grad
stenhårdt, att det bildar nära nog ett bålverk mot
elden.
Vi togo under många vördnadsbetygelser afsked
af den af allt hvad som försiggick ytterst intresserade
babianen. För hinduen är apan ett till viss grad
heligt djur äfven utanför Benares gränser, och
hinduens uppmaning till mig, då vi sutto i trädet, att
skjuta babianen, visar att han ansåg sig vara stadd
i yttersta trångmål. Att under vanliga förhållanden
skjuta eller på annat sätt ofreda de svartansiktade
gynnarne kan nära nog åstadkomma uppror bland
hinduerna. Åtminstone i det heliga Benares, alla
apors och rysliga afgudars förlofvade stad.
Jag ansåg mig fått nog af tigerjakt, åtminstone
för denna gång. Att vidare forska i djungeln efter
den nu ursinniga tigern, hade varit galenskap, så
mycket större som min värds bössa genom fallet och
tigerns åverkan därpå var odugligare än någonsin.
Vi började söka efter det bortröfvade barnet och
funno efter en stund dess illa åtgångna kvarlefvor
ute på den förbrända slätten. Med denna bedröfliga
trofé återvände vi till byn, utan att vidare se något
af tigern, och sedan jag skrifvit och afsändt ett bref
till den engelske residenten i Panna med
upplysning om vilddjurets vistelseort och med uppmaning
att antingen själf komma eller sända någon annan,
som kunde befria byn från dess tyrann, började jag
tänka på fortsättandet af min resa.
Då jag slutligen fann reda på min kärra,
upptäckte jag i den Mohammed och kärrkusken, båda
försänkta i djupaste slummer, utan en aning om hvad
som tilldragit sig samt under kärran oxarne,
likaledes sofvande. — Alla mina fyra följeslagare
väcktes och sattes på sina platser, hvarefter vi återigen,
sofvande, släpade oss iväg mot Nagode.
Med skäl kan man ju säga om detta mitt enda
möte med en indisk tiger, att det i det stora hela
varit rätt åt mig, om jag blifvit uppäten, och att
det är en alldeles ovanlig idiotisk dumdristighet, att
gå ut att leta tigrar i det närmaste obeväpnad.
Olyckligtvis föll mig denna utmärkta sanning in först
i Nagode.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
