Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 24 Maj 1903 - Fröken Bergmans ridt. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
var dejligare än sol och markens blomster, (lejligare
än blankt vatten under vass i solgång, dejligare än
hällarnes mossa, dejligare än älgens kveg, där hon
står med väntande ögon och skälfvande mule i
kanten af en myr ...
Hon skulle ...
Men jag fick aldrig rätt reda på hvad
prinsessan skulle. I drömmen, äfven den vakna, gå
konturerna in i hvarann, tid och rum äro ett nonsens för
drömmarne. Alltså blefvo skogen och häxans borg
med ens förvandlade till en stad med tinnar och
hus, med raka gator och breda torg.
Och jag såg människor jäktande löpa fram och
åter som röda gnistor i sot, och själf gick jag på
stadens hufvudgata, jag visste nog hvart. Jag gick
mot ett stort hus, som skymtade mellan urgamla
kastanjer, med blom på grenarne som ljus. Långsamt
gick jag som i väntan ...
Så hörde jag en röst.
Den lät så förtviflad och skrämd, men skulle
jag ej ha kännt igen den rösten bland tusende?
Det var fröken Bergmans röst.
Åter samma rop, det var mitt namn som hon
ropade...
Inbillningen var så stark att jag full af ångest
for upp från den plats, där jag setat, skyndade
mig fram till fönstret för att lyssna och spejade ut
i mörkret.
Ingenting! Därute var det så mörkt som
under en ljus höstkväll och i tunnt stänk föll rägnet
silande och mjukt. Intet annat ljud än dropparnes
prassel och ett sakta sus från skogen och långt,
långt borta upprepades de sorgsna, enformiga tonerna
af en myrvipa, denna nattskogens sällsamma,
talande fågel. En oförklarlig oro bemäktigade sig mig
dock allt mera, så att jag gick ut ur stugan och
lät det kalla, mjuka rägnet sila ned öfver mitt
blottade hufvud.
Bäst jag står där väckes min uppmärksamhet
af ett hväsande, åtföljdt af ett doft bultande, som
dock så småningom domnar af och dör. ■ Alla mina
sinnen spännas till det yttersta.. . emellanåt hör jag
ljud, som inte nu borde finnas inne i nattskogen.
Det låter ibland som om älgar löpte... Så faller
ett skott.
»Hvem kan det vara, som vågar sig ut så här
sent på tjufskytte?» tänker jag, men så vaknar
minnet af hvad Vikland berättade förut på
förmiddagen, hvarför jag går in igen och stoppar ett par
patroner i bösspipan. Så släcker jag lampan och
sprider omkring glöden på spiselhällen, så att det
blir alldeles mörkt i stugan. Tar ett paket patroner
och ställer mig ute i det yttre rummet och väntar
om något ovanligt skall hända.
Vid Gud, är det inte hästtramp jag hör! De
komma i rasande fart och jag kan tydligt urskilja
hur deras skor emellanåt slå emot. stenarne. De
spränga in på vallen, stanna utanför stugan. Nu
börjas väl leken!
Då är det någon som ropar mig vid namn och
kommer mig att skrämd fara upp. Samma förskräckta,
bedjande röst, som jag hörde nyss framför spiseln.
Om det skulle vara hon ?.. . Är hon galen, som
så här nu beger sig in på fjällskogen. Hvad kan
väl detta betyda?... Ah, omöjligt!
Försiktigt öppnar jag dörren och stiger ut på
bron. Jo, där sitter hon verkligen i sin grå riddräkt
och håller en lös handhäst i tygeln. Än en gång
ropar hon mig vid namn och jag skyndar mig fram
till henne.
»Åh, är det ni, fröken Bergman! Och så här
sent? Är ni alldeles tokig?»
Hon gör mig allt mera förvånad.
»Fort upp!» säger hon och kastar åt mig
handhästens tyglar. »De voro mig alldeles i hälarna och
de kunna vara här när som helst.»
»Hvilka?» frågar jag ännu utan att begripa.
»De som sköto på Vikland i förmiddags och gjorde
det omöjligt för honom att komma er till hjälp och
varna er. Fort upp nu, jag skall säga er
alltsammans sedan!»
»Vore det då inte bättre att vi bommade in
oss i stugan? Jag håller dem nog på afstånd till i
morgon, och då komma väl kronojägarne, sen de
hört skjutandet.»
»Nej, för Guds skull, låt oss genast ge oss på
väg! Ni kan aldrig hålla alla fönsterna, och de
skulle snart nog få korn på hästarna. Skynda er,
för Guds skull, skynda er! Jag hör dem komma!»
Helst skulle jag ha följt min egen tanke,
nämligen att barrikadera stugan och där försvara mig
med alla medel som stodo mig till buds, men huru
skulle jag kunna det nu? Situationen syntes mig
för rästen så sällsam och lockande och nu hade
jag ett annat lif att svara för, ett lif så mycket
dyrbarare än mitt. För min skull hade hon begett
sig ut i natt och mörker. ..
Hastigt skyndar jag in i stugan och hänger upp
geväret på väggen, rafsade hastigt ihop mitt
nödvändigaste i en väska i rem och slänger den öfver
axeln och är inom några sekunder i sadeln vid min
käcka ryttarinnas sida. Och så bär det i väg i
rasande galopp öfver en stenmur och den öppna
platsen bakom densamma in i skogen.
Här håller jag inne min häst och ber fröken
Bergman göra detsamma, hvilken begäran hon
genast efterkommer, och så sitta vi där orörliga som
ett par bildstoder i det tilltagande rägnet och lyssna.
Där komma de ut på samma öppna plats som
vi nyss genomfarit. Först två storvuxna karlar, så
åter två och därpå en femte. Springande aflägsna
de sig mot stenmuren, hoppa öfver stenmuren, skynda
bort mot stugan.
»Nu fröken», säger jag, »är det vår tur. Låt
oss fördjupa oss in i skogen, innan de märka att
fåglarna äro utflugna. Vi behöfva inte komma så
långt undan förr än det blir omöjligt för dem att
höra hästtrampet i detta disiga väder. Följ bara
tätt efter mig, fröken, så skola vi snart vara inne
på mera banade vägar!»
Långsamt började hästarne röra sig framåt i
den risiga och snåriga skogen. Än voro de nära att
fastna i något vindfälle, än sjönko de ner i någon
grop mellan stenarna, urhålkad af vårvattnet.
Grenar slogo oss i ansiktet, och mer än en gång höll
jag på att bli sopad ner från hästryggen och hvarje
gång kände jag en skälfvande fruktan för min
stackars följeslagarinna bakom mig. Men hon red käckt
på utan ett ord.
Då jag ändtligen letat oss fram ur skogen till
en stenig väg, där man kört timmer under vintern,
vänder jag mig om och inväntar henne.
»Hur är det, fröken, jag är så orolig för er
skull.»
Men hon gör mig en smula stött med att svara:
»Ah, rid på bara, desto förr komma vi ur det
här eländet!»
Jag mins hur jag ett ögonblick tvekade och bet
ihop tänderna, färdig att vända om och taga mig
en dust om det så varit med alla fem, men vid
närmare eftertanke fann jag hur otacksamt och van-
— 544 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
