Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 14 Juni 1903 - Lill-Erik. En Stockholmsbild af Allan - Prins Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
skälmska blicken, med hvilken pyson just nu
förstulet betraktade sin nya bekantskap — så hade
också Lill-Erik sett ut, då han skulle se efter, om
hans pappa såg, hur duktigt han kunde stå lull.
Eller då han längre fram stapplade från den ena
stolen till den andra. Så hade också Lill-Erik
skrattat, då fadern på hans »Pappa — tak!» på starka
armar svängt honom högt i luften....
Nej, han var tvungen att skaffa sig visshet och
då bollen äter kom i hans närhet, passade han på
och tog upp den.
»Det var en präktig boll. Hvem har du fått
den af ?»
»Af pappa förstås.»
Den like lutade sig förtroendefullt mot hans knä,
som om han känt, att där hade han en vän.
»Och hvad heter din pappa då?»
»Löjtnant .. . sköld.»
Det stockade sig i halsen på Borg. Det var
således ändå hans egen lilla saknade pys. Han
måste riktigt göra våld på sig, att ej draga honom
till sig. Hur gärna hade han ej velat taga honom
upp på sitt knä, Lill-Eriks privilegierade plats om
kvällarna, när pappa kom hem. Men han vàr
tvungen att lägga band på sig. Hvad skulle väl
sköterskan sagt, om hon sett en främmande, arbetsklädd
karl tillå a sig sådana friheter med herrskapets lille
son.
En annans son!
Hvad den tanken gjorde honom bitter! Det var
ju ändå hans barn o:h hvarför skutle ej han hafva
rättighet att smeka det, om han ville! Hvarför skulle
han behöft lämna sitt barn ifrån sig? Bittra tankar
om öfverklass och underk’ass, om nöd och öfverflöd
korsade sig i hans hjärna, och ett trotsigt veck lade
sig på hans panna.
Sköterskan ropade just gossen till sig och det
var ej långt ifrån, att han hållit gossen kvar, hända
hvad som hända ville.
Men då stod som en blixt framför honom —
hans löfte! Han hade ju lofvat löjtnanten att aldrig
ge sig tillkänna för gossen. Och Lars Erik Borg
hade ännu aldrig svikit ett gifvet ord. Med en
kraftansträngning blef han åter herre öfver sig själf.
Dock stormade det ännu inom honom och det var
först efter en lång stund han kunde tänka lugnare.
Så småningom vaknade ock andra tankar hos
honom. Det fanns äfven en annan sida af saken.
Hur skulle de halva redt sig den vintern, om
ej löjtnanten varit! Hur vän.igt hade han ej hjälpt
honom, ej som en åtkastad allmosa utan såsom en
med godt hjärta lämnad hjälp åt en medmänniska t
Hur tomt hade ej löjtnantens barnlösa hem varit
och hade han ej, oaktadt allt, gladt sig åt att kunna
på något sätt visa sia ta-ksamhet genom att låta
honom få Lill-Erik! Och dessutom hvilken uppfostran
hade han kunnat gifva pojken?
Barnskaran hade under åren ytterligare ökats
och han kunde knappt skaffa tillräckligt åt dem,
han hade kvar. Hade han ej ansvar nog ändå att
fostra dem rätt! Han insåg äfven, att hur orättvis
en sådan sak i stort sedt än är, han ej nu kunde
göra något däråt. Han måste vara glad åt, att
Lill-Erik hade det bra, hur svårt det än kändes för
honom själf.
Föga anade de förbigående och minst af alla
Lill-Erik själf, hvilken strid som utkämpats under
den nötta arbetsrocken. Nu var den öfver.
Med en kraftig viljeansträngning reste Borg sig
och gick vidare. Han ville ej utsätta sig för
frestelsen att ännu en gång hafva den lille på alltför
nära hå l. Ej heller nämnde han vid hemkomsten
något åt hustrun. Det skulle endast rifvit upp det
gamla såret.
Men för honom var och förblef det en
minnesrik afton. Han hade vunnit en seger öfver sig själf
och mången gång, då vågskålen vägde mellan rätt
och orätt, kom den tanken åter:
»Om någonsin Lill-Erik och du åter skulle mötas
i lifvet, skall han ej behöfva skämmas för far sin.»
Grand Atelier, Xorrköpi"g.
PRINS CARL, jämte de officerare, som deltagit i de nu
afslutade fältöfningarna å Vikbolandet, läto före afresan
från Norrköping fotografera sig. Då gruppen återger flere
inom kavalleriet kända personer, främst vär inom militära
kretsar hög^t skattade Kavalleri-Inspektör, namnteckna vi:
I midten PRINS CARL. sittande t. h. om honom:
Öfverste Cassel,–-—, Ryttm. Frih. von Essen, Ryttm. Reuter-
Klichf : Kern. A.-B, Bengt Silfversparre S†h’m—’• h<j
skiöld; t. v : Major Frih. von Ro»en, Kyttm. Grefve
Lewenhaupt, Kapten Breitholtz, Kyttm. grefve von Resen; stående,
fr. v.: Löjtn. Crafoord,––, Löjtn. N<^rdenfalk, Ryttm.
Fick, Kapten Nauckhoff, Ryttm Siöcrona, Ryttm. Boltenstern,
Ryttm. von Seth, Löjtn. Cassel, Löjtn. Frih. Leijonhufvud,
Ryttm. Falk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
