Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 14 Juni 1903 - Under armeniermassakerns dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR.
För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.
(.Forts.)
Då det började dagas, befunno vi oss nere vid
Ak Su, en liten flod, som under vanliga
förhållanden ej torde erbjuda några öfvergångssvårigheter,
men som nu genom det ihållande regnandet var
uppsvälld, så att det ej syntes möjligt att kunna
komma öfver. Vi befunno oss dessutom i en
fullkomligt öde trakt och voro helt och hållet på
villospår. Så mycket var emellertid klart att för att
komma till Biredschik det var nödvändigt att
öfvergå Ak Su. Enligt kartan fans det ett
öfver-gångsställe vid Basardschek på Aintab-vägen, men
dit vågade vi ej rida. Krigsråd hölls och det
beslöts att vi skulle stanna för att låta hästarne hvila
och under tiden forska efter öfvergångsmöjligheter.
Under en på den för öfrigt flacka stranden ensam
stående klippa funno vi skydd mot regnet, som nu
åter öste ned, vi lade oss på den genomvåta
ler-marken för att hvila en stund och somnade. Då
vi vaknade, hade regnet upphört och det var ännu
dag. Våra klockor hade tagit vatten och vägrade
att gå, hvarför vi fingo nöja oss med att kunna
skilja på dag och natt. Müller hade på något
outransakligt sätt skaffat sig ett dussin brödkakor, som
han rullat tillsammans till ett grått bylte och
stoppat i stöfvelskaftet — med dem förfriskade vi oss.
För hästarnes räkning hade vi fått med oss hafre
från Marasch. På hästarne berodde allt, de måste
födas, vi kunde gärna svälta. Vi började nu
rekognoscera floden, hvilket tillgick så, att Müller afklädde
sig alla kläder och gick ut i vattnet för att söka
en plats, där djupet skulle tillåta honom att komma
öfver. Efter en stunds sökande och arbete i det
iskalla vattnet, som på sina ställen stod honom upp
till hakan var han emellertid öfver och steg upp på
andra stranden, blå, som om han varit gjord af
chalcedon. Han återvände genast samma väg, för
att leda de simmande hästarne öfver — en sådan
där syrisk häst är knappast hälften så hög som
en af våra — med mig sittande på den främste,
under det det isiga vattnet skvalpade kring mina
höfter. Jag funderade öfver, om Bagdad verkligen
var värdt allt detta och om jag någonsin lefvande
skulle komma dit. Men den som sig i leken ger,
han måste leken tåla.
Då vi ändtligen voro öfver Ak Su, var det
redan mörkt och vi fortsatte i en riktning, som vi
hoppades vara sydostlig. Hela natten redo vi under
en bitande nordanvind, som kom våra våta kläder
att frysa till is och framemot morgonen, då det
började dagas, sågo vi framför oss en stor by.
Nu var frågan — skulle vi stanna, skaffa oss föda,
torka och värma oss, trots den risk vi löpte i en
bebyggd ort, eller skulle vi rida utanför byn, fly
människorna och lifvets njutningar. Vår
njutningslystnad var emellertid starkare än vår försiktighet
och vi längtade allt för starkt efter det förvekligande
lifvet inom ett turkiskt byahus, för att kunna afstå
därifrån. Vi redo in på gatan, som egentligen var
en flod, och åstadkommo inom ett par minuter ett
häpnadsväckande larm. Hundarna, argsinta,
misstänksamma och roflystna som de äro, började skälla,
och snart var hela byn på benen. Hamidié äro
öfver oss, ropade någon i halfdunklet, och
människor flydde i panisk förskräckelse utåt fälten. Om
det lyster dem att springa, sade jag till Müller, så
låt dem springa, vi ha viktigare saker för oss än
att bringa galna människor till förnuft. Först och
främst måste vi inkvartera oss. Vi utvalde ett hus,
som såg rymligt ut, bundo våra hästar på dess
gård, stego in och satte oss framför den glödande
fyrpannan. Därinne satt en kvinna, som af en eller
annan anledning ej deltagit i flykten. Hon drog ge-
nast en duk för ansiktet och satt bekikande oss
genom den tunna väfven. Så måste hon fått klart
för sig, att vi dock ej voro hamidié, — vi voro
nu halft europeiskt klädda — hvarför hon satte för
oss ett stort fat pelaff och en bunke surmjölk. Ej
ett ord yttrades hvarken från hennes eller vår sida,
men glupskt grepo vi oss an med maten. Så
småningom återkommo de flyktade byamännen, sedan
de öfvertygat sig, att vi inga hamidié kunde vara,
alldenstund byn ej redan blifvit stucken i brand och
naturligtvis samlades de så många, som fingo rum
i vårt hus. Vi blefvo på alla sätt välvilligt
behandlade, och man underrättade oss om att hittills
inga vare sig reguliära soldater eller hamidié varit
synliga, men att rysliga rykten förtalts angående
hvad som passerat i Biredschik. Med två starka
dagsmarscher borde vi kunna nå Eufrat, midt emot
Biredschik eller åtminstone Nisib, men det vore
tvifvelaktigt om vi skulle kunna komma öfver floden.
Müller och jag sofvo nära nog hela dagen, för
att på kvällen efter mörkrets inbrott fortsätta vår
färd. Mannen, hvars gäst vi voro, ansåg att vi
borde aflägga vår europeiska utstyrsel och
förklarade sig villig att mot klingande ersättning styra ut
oss som sanna rättrogna. Då vi lämnade byn på
kvällen voro vi också utrustade på ett underbart
sätt. Müller såg ut som en äkta hamidié med
guld-virkad, röd och hvit kefijé, lång bigéscheformad röck
och skarlakansröda vidbyxor i gula stöflar. Jag, som
redan förut med framgång spelat helgon, fortsatte,
och var iförd en grön turban såsom en profetens
ättling samt en med gröna lister prydd svart
kaftan. Min helighet lämnade intet öfrigt att önska,
om ej möjligen i afseende på sinnelaget.
Hela denna natt redo vi i kolmörker och
duggregn, följande en liten stenig flodbädd österut och
befunno oss på morgonen utanför en gendarmkasern,
belägen vid en liten plats vid namn Hassan Kalehr
som blott bestod af ett par lerhyddor. Upptäckten
var egentligen ej angenäm, men vi beslöto oss i
alla fall att taga gendarmernas gästfrihet i anspråk
och söka spela vår roll så godt vi kunde. Vi
började således föra oväsen på kasernens port och
ut-lockade på så sätt en af gendarmerna, som vid
åsynen af Müllers hamidiédräkt fick en väldig
respekt. Såsom varande helig, teg jag och lät Müller
tala. Han höll ett långt tal om hur jag, som var
både lärd och helig, förirrat mig från vägen och
råkat ihop med honom — hamidién, hur vi båda
voro trötta och ville hvila öfver dagen i kasernen.
Gendarmen svarade, att intet hinder härför
funnes och hänvisade oss till det bästa rummet, det
som står öppet för officerare på färdvägar.
Kasernen härbergerade blott fyra gendarmer, och
vi skulle äfven som européer varit trygga inom dess
murar. Den turkiske gendarmen är en fredens man,
åtminstone utanför städerna, och bråkar sällan om
papper och pass. Då vi nu emellertid voro moslims
och Müller till och med krigare, fingo vi en del
upplysningar om läget i Biredschik, hvilka kommo
oss att se framtiden i en rosenfärgad dager.
Biredschik, sade gendarmerna, var i hamidiémännens
händer, men paschan mutaserifen residerade fortfarande
i Sarai med en handfull reguliära soldater och
gendarmer. För öfrigt hade få oordningar förekommit,
dels därför att en stor del af befolkningen i tid
flytt ur staden, dels därför att Biredschik såsom
varande en stenstad ej erbjöd samma lätthet att
förstöra som Marasch. Längre österut i Uria hade
emellertid rysliga saker passerat. Hela den stora
40,000 innevånare räknande staden låge i ruiner,
hela trakten vimlade af röfvarskaror, som befästat
- 591 ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
