Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 5 Juli 1903 - Under Armeriermassakerns dagar. Af Mustafa - Velocipedtäflan Mälaren rundt 27—28 juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR
De voro beväpnade med moderna gevär dessa
röfvare och icke med ofarliga arabbössor. En
arabkula, som kommer vacklande fram i luften med ej
alltför stor fart, åstadkommer ett ljud närmast
liknande en af nektardrickande halfrusig humlas surr
i en blommande krusbärsbuske, men en modern kula
— jag talar här ej om de allra modernaste,
hvilkas sång jag ej haft tillfälle att pröfva, utan om
kulor af Martini Henry-typen — tjuter ilsket, den
har ej arabkulans godmodiga humor utan kommer
rusande med ett otäckt metalliskt pipande ljud.
Ja-väl, kulorna komma den ena efter den andra, medan
vi så godt vi kunna galoppera fram i mörkret. Där
sticker månen fram ett ögonblick och jag vänder
mig i sadeln för att se. Vid närmaste krökning af
vägen framstorma tre med gevär beväpnade män i
rasande fart.
Nu ropar Ali, som måtte hyst förtroende till
min revolver — skjut, effendi, eller vi äro förlorade.
Visserligen hade jag en laddad svensk revolver och
ytterligare trettio patroner, men jag ville helst
undvika att utgjuta röfvareblod. Askar, svarade jag,
skjut själf. Använd ditt gevär, som paschan gifvit
dig till mitt och ditt eget försvar och till
ogärningsmäns utrotande.
Effendi, sade Ali, paschan har visserligen gifvit
mig ett gevär, men inga patroner. Jag har patroner,
tillhörande mitt gam!a gendarmgevär, men detta har
blifvit utbytt mot ett nytt af annan modell. Det
är att märka att gendarmgevären äro dels gamla
slaglåsframladdare, dels snidergevär och att
ammunitionen således omöjligt kan användas i ett
Martini Henry-gevär. Om man vid Halebgendarmernas
nybeväpning glömt ammunitionen eller om man med
afsikt underlåtit att utbyta densamma, vet jag ej,
säkert är att underåtenheten existerade. Nåväl, sade
jag till Ali, jag skjuter ej, låtom oss fortsätta så
länge hästarne orka springa eller tills röfvame
upphinna oss — då är tid att skjuta.
Ni är galen, effendi, de äro tre och vi två
eller rättare endast en beväpnad, om de upphinna
oss, måste vi dö.
Må vara, men jag skjuter ej.
Så gick jakten vidare utan att afståndet
mellan oss och våra förföljare minskades i nämnvärd
mån. Som den starka farten omöjliggjorde all sikt-
VELOCIPEDTÄFLAN MÄLAREN RUNDT
27—28 ]UNI.
HVAR 8 DAGS fotograf i Sthlm. Klichi: Bengt Silfversparre.
GRUPP AF TÄFLANDE: Från vänster å fotografien:
l{. Morén (12 t. 17 m ), O. Hoffstedt (12 t 35 m.i. R.
Westerberg (12 t 54 m.l, A. Moberg (13 t. 44 m.), H. Fredriksson,
C. A. Karlsson, B. Karlsson, W. Nilsson (13 t. 25 m.).
ning kunde förföljames skott endast af en slump
träffa oss. Nåväl slumpen kom. Där tjuter en kula
bakom mig och min vänstra arm hänger domnad,
tung som bly utan att jag kännt eller känner
någon smärta. Detta var dock något för starkt äfven
för en fridens man sådan som jag. Bärsärkaraseriet
föll öfver mig, jag vände mig om i sadeln och sköt,
siktande på den närmaste, hvars röda fez lyste i
månskenet, alla mina sex skott, ehuru jag såg, att
mannen redan vid andra skottet störtade af
hästen.
Under tiden fortsattes ridten med oförminskad
fart och jag räcker Ali min revolver i och för
om-laddning. Min vänstra arm är obrukbar och det
varma blodet silar ned öfver fingrarne. De två
återstående röfvame stanna vid sin störtade kamrat och
högt öfver våra hufvuden se vi ett ljus från
Bei-lan lysa fram i mörkret. Ett ögonblick stanna
äfven vi och Ali gör af sin kefijé ett provisoriskt
förband för att häjda det flödande blodet. Så går
jakten vidare, så att gnistorna stänka om
hästhof-varne.
Då vi slutligen i ursinnig fart sprängde in på
Beilans branta steniga gator, sofvo alla utom
hundarne, som började föra larm, så att en utanför
kasernen sofvande redifsoldat vaknade, gnuggade
sömnen ur ögonen och började ladda sitt gevär. Innan
laddningen var färdig voro vi öfver honom och Ali
skrek den häpnande mannen i ansiktet — Visa oss
till Hamdi Agha Hakim, men fort. Hakim, det är
läkaren.
Man får naturligtvis med en hakim ej förstå en
läkare i europeisk mening, sådana finnas, förutom
de europeiska i sjöstäderna, ej i Turkiet med
undantag af arméläkarne, som oftast äro greker eller
le-vantinare. En hakim är i bästa fall en
kvacksalf-vare, i sämsta fall en trollkarl.
Ehuru det ju ej hör hit, kan jag ej underlåta
att berätta hur jag en gång var i en sådan
trollkarls händer. Jag hade, starkt ansatt af tyfoid,
hamnat i es Suveda i Hauranbergen och därstädes
blifvit arresterad såsom resande utan teskeré. Då
paschan i Suveda emellertid såg, att jag var nära
döden sände han mig sin lifläkare och trots mitt
bedröfliga tillstånd kunde jag ej undgå att skratta åt
denne och de anordningar han vidtog för mitt
helande.
Suvedas hakim var först och främst svart som
ebenholz och förde med sig en skrämmande
attiralj af lådor, askar, påsar, deglar och koppar jämte
en underbart dekorativ trolldomsbok. Den vise och
lärde mannen ritade med någon svart smörja ett
tecken på min panna, hvarefter han gående rundt om
mitt läger läste i trolldomsboken. När detta var
un-dangjordt kokade han i en af sina deglar en soppa
om hvars innehåll jag ej har någon aning och som
åstadkoms därigenom att han tog en nypa ur hvar
och en af sina lådor och några droppar ur hvar
och en af sina flaskor. Det föreföll nära nog som
om han beredde sig att göra guld. Emellertid drack
jag hans soppa i den öfvertygelsen att jag utan
någon slags medicin med all säkerhet skulle dö och
att mitt tillstånd sålunda ej gärna kunde
försämras. Trollkarlens medicin visade sig utmärkt. Den
botade mig visserligen ej, men den försänkte mig
i en djup sömn och gjorde att jag en dag
senare med paschans tillstånd åter kunde fortsätta min
färd. Och i det afseendet räddade trollkarlen
mitt lif att han satte mig i stånd att hinna ned
till Beirut, innan jag var fullkomligt död.
Hamdi Agha var visserligen icke någon trollkarl,
men han blef ytterligt vred då soldaterna midt i
— 639 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
