Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 5 Juli 1903 - En frigifven. Af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FRIGIFVEN.
För HVAR 8 DAG af Erie Blacagi.
Djupt inne i landet i en öde trakt, där gammal
skog än står mellan gråhällarne kring en blå sjö,
ligger i en tallsänka en hvit gammal gård.
Denna var förr, för längst länge sedan, en rik
adelsgård, det är ännu att se, så som den ligger
stolt och lat i solen med breda stenpelare vid
inkörsporten och utskurna, raka terasser, och öfver
de gulrefflade dörrarne på den tunga, hvita
byggningen, som eljest intet har af yttre härlighet, sitter
ännu i en krans af snidadt eklöf en svart och gul
träsköld och stirrar tomt efter sitt förkomna vapen.
Men efter vapnets tid har gården hunnit gå i
många släkten, tagits emot med stolthet af unga
jordbrukaresöner, som snart gått fattigare därifrån, ty
jorden där inne vid gråhällarne är gjord för tallar
men icke för råg; och långa tider stod den stora,
hvita herrgårdsbyggningen rent öde och åldrades och
sjönk ihop, när lönnlöfvet hopades kring de grå
stentrapporna, och rägnet slog in öfver tomma
vindsluckor.
Men nu sist har den hvita gamla gården nere
vid Sömmens sjö åter kommit till heder och
omvårdnad.
Nu sist skall gården lefva af tallarne.
Därför är den gamla adelsbyggningen där nere
på den soliga dalbottnen blifven till ett hem för
sjuka människor.
Inne i den blå tallskogen, som går uppåt
berget och nedåt sjöstranden och smyger som en varm
fäll rundt Blåhamra hela gård, gå nu hvar dag
tåliga sjuklingar som vänta hälsan af Gud och
tallarne. De ligga i timmar stilla under de bruna
grenarne i skogsbackarne, söka som hundar upp
solfläckarne i mbssan — och för dessas skull är det.
som de många små lustiga balkongerna blifvit
klistrade utanpå den tunga, hvita byggningen som små
dufslag på ett sädesmagasin — en enda stor
få-gelhålk för vingbrutna, förstörda fåglar är nu
Blåhamra gamla gård.
En liten klok och energisk prostinna, hvars
man dog i en grannsocken för flera år sedan, köpte
Blåhamra och satte det i stånd mot vind och
vintrar och bonade om de höga, kalla rummen med
varma färger, öppnade dörrarne till solbalkongerna
och sitt vänliga lilla hjärta för dessa tärda
sjuklingarne — nu är hennes hvita dufslag alltid, fylldt
— det finns så många sådana vingbrutna, förstörda
fåglar i världen.
Tolf gäster rymmas i den stora, hvita
byggningen — icke för en värld skulle den lilla
prostinnan vilja taga emot den trettonde — och Blåhamra
är deras hem, och med stolthet nämna de sig själfva:
Den Lyckliga Familjen.
Det är ju underligt för en annan att tänka.
Så underligt för en annan att förstå. De
olyckligaste af de olyckliga, de som hafva intet att
hoppas.
De flesta äro gamla. De flesta skola stanna
på Blåhamra lifvet ut — och det är kanske icke
så länge.
Familjen har ett enda barn, en liten blek och
vänlig flickunge.
Och så är det herr James. Det är svårt att
tänka sig att passa in herr James därute på
Blåhamra.
Han är mycket mg, ja, Familjen skall säga,
att han är bara en gosse, en mörklagd, ståtlig gosse,
och han är rik och af en stor släkt och kommer
direkt utifrån ett lyckligt och omväxlande lif, slungad
hit in i den blå skogen.
Herr James har sitt präktiga hem i närmaste
staden, dit hans farfar först kom öfver från
England och drog upp firman Brighton, det är nu en
rik släkt och en rik och ansedd firma; herr
James har arbetat där på kontoret ifrigt som de
andra —.
Men nu skall herr James icke räkna något annat
än lönnarnes fallande löf, nu skall herr James icke
föra böcker mer än att stryka dagarne i sin
almanacka, för herr James är nu världen Blåhamra
gamla gård, och den gamla Familjen är hans vänner och
släkt, lilla Marit är hans kamrat, lifvet — för herr
James som för de andra — en solfläck under
tallarne.
Det är svårt att tänka sig att passa in herr
James i detta.
Först han kommer, i de tidigaste höstdagarne,
när lönnlöfven börja bli röda, kan man ju också
se, att det är honom så svårt, och att Blåhamra
är honom ett förfärligt fängelse.
Han är då tyst och otålig, och han reser ofta
in till staden, då hans mor och doktorn måste ha
hårda öfvertalningar för att få honom att återvända,
han tror ju inte själf, att han är så sjuk, som
de säga, han kan inte förstå, hvarför de skola tvinga
honom att vara därute. Men han får se, att för
honom är det bäst att vara borta, världen, mest
hans egen muntra värld, som icke vill veta af
något ledsamt, är nu rädd för honom — så
fruktansvärdt rädd.
Hans syster med sina små gossar kommer icke
upp till modern, när han är där, hans bästa
vänner skulle icke vilja äta vid hans bord.
Då gripes han af en bitterhet, sådan som den
oskyldigt dömdes, och han reser icke mer in till
staden — han får ju lära sig det som Den
Lyckliga Familjen visste förut — för en biltog och
utstött som han är det ju godt nog och en lycka
att finna ett sådant ställe som Blåhamra.
Och allt som tiden går, glider han mer och
mer in i det tysta lifvet därute, han blir åter
vänlig och munter, som han var, och Familjen är stolt
och lycklig öfver sin lille son.
Men människorna inne i staden, som länge tala
om herr James och beklaga och bädda honom mjukt
i medlidande, veta väl också, hur det förfärliga har
händt honom.
Där sitter i yttre rummet till Brighton & C: is
kontor en liten slätrakad kutryggig gubbe, som
allmänheten är lika så van att se uppe vid
pulpeten vid väggen som en kakelugn på sin plats, och
denne lille skrifvaren hör till firman lika fast
Han har suttit däruppe och hostat öfver de
grå böckerna i många år, och folk har vant sig
vid det och märker det icke, liksom man vänjer
sig att höra en annan stamma eller tala i näsan.
Men nu, sedan denna olyckan är kommen öfver
herr James, har man börjat tänka på det och tala
om det — förståndigt folk grubblar aldrig länge
öfver ovissa ting, tviflar icke och säger — »kanske»
— utan säger med ens skuld, skuld. Och den lille
skrifvaren är skulden. Så är det sagdt.
Herr James själf tänker litet öfver detta. Han
hånler ju, han, åt smittans skräck, och han är nu
i det stadiet, att han endast kan känna en rasande
vrede öfver människornas fega fruktan och har
endast ett föraktligt skratt för en hvar af sina förra
kamrater eller vänner, som icke för guld skulle vilja
rida dit ut till honom på en dag, icke för
vänskap och böner ligga öfver en natt i hans säng.
(Forts.)
— 644 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
