Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 19 Juli 1903 - A. U. Bååth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. U BÅÅTH
1853 13/7 1903.
För att rätt förstå A. U. BÅÅTH’S stora
betydelse för modern svensk diktning, måste man kasta
en, om också blott flyktig, blick tillbaka på den tid
och de förhållanden, hvarunder hans första litterära
alstring blef till. Det hade börjat höja sig röster
mot den Tegnérska efterklangpoesien och ett
ögonblick hade de båda diktare, som voro 1840-talets
enda, verkliga skalder, Talis Qualis och Orvar Odd,
satt sinnena i jäsning, väckt de slumrandes oro, de
räddhågades fruktan med sina friska frihetssånger,
sina blodfulla ungdomsrytmer, men det fanns ingen
dådstark ungdom som lyssnade till maningen, det
steg väl diktare fram att sjunga den demokratiska
folkrörelsens klangfulla lof, men när de politiska
dröm-marne slogos till jorden, myllades o:kså den sista
sångarillusionen i sin graf och man nöjde sig med
att gå och vänta på 60: talets signatur-rimmerier,
hvars snusförnuftiga hvardagsfunderingar och
svärmiska resignations-undergifvenhet sattes i konstens
ställe. Med undantag för en enstaka signatur-poet,
som var en verklig skaldenatur och som gaf både
rika löften och delvis fyllde de kraf han gaf rätt
att ställa, klingade det inga äkta toner, som hade
något att bära fram, lyftes det ingen stämma,
hvari klang det nya friska, det unga starka, det
som var bud om det länge väntade. 70-talet hade
kommit, utifrån ljöd gnyet af viljor i strid, steg
skenet af nytända bål, men Sveriges ungdom sökte
skydd bak höga vallar, bak gammalt godt, som
blifvit sämre, bak minnena af dåd, som voro svunna
släktens. Då kom ändtligen under årtiondets sista
år den strömning in i svensk litteratur, som skulle
komma att verka ränsande och befriande, lyftande
och stärkande. I den rytmiska dikten bröts vägen
af A. U. Bååth, som förde realismen in i den bundna
formen, gaf verklighetstanken häfd i versens rike,
förlänade tidens idéer dess första poetiska
gestaltning. Sam.idigt med att August Strindberg som ett
väldigt åskväder drog in i den berättande konsten
och Per Ekström som den förste impressionisten
inaugurerade en ny tid i måleriet, uppträdde A. U.
Bååth som den målmedvetne reformatorn i
verskonsten. Så som han målade det skånska landskapet
i sjungande stanser hade ingen gjort det förr, så
som han i originella vändningar och huggen
formgifning skref nya lagar för en ny konst hade ingen
iörsökt det. Det var något kärft i formen, till dels
inspireradt af den klangstarka, frasfria isländska
poesien, som han då studerade så ifrigt för att senare
lolka så fullödigt, och det gaf den skånska
bond-färgen med öfverförande realistisk verkan. Han gaf
dels landskapet, det tjusande poesimättade
sydsvenska natursceneriet med dess stora, rena linier, dess
vaga konturer, dess vemodsfulla stämning af
lätt-vibrerande toner öfver milsvida jordar, däri han dock
visade en alldeles afgjord förkärlek för det
speciella, den pittoreska detaljen, det karaktäristiska
särdraget; dels målade han med breda pänseldrag och
saftiga färger och med en mild och fin humor i
ögonvrån den provinsiella genren, fiskaren vid sm
tjärade båt, bonden vid plog och harf, danamannen
på kyrkvallen och i sin stuga, glad och sorgsen, i
helg och socken.
A. U. BÅÅTH var vid tiden för sin litterära
debut vid pass 25 år gammal. Han föddes
nämligen den 13 juli 1853 i Malmö, där fadern var
fängelsepredikant och hvarifrån sonen bevarat de
minnen från lifvet bak vallar och grafvar, som han
gifvit så varmt och djupkändt uttryck i sina
barndomsminnen i diktsamlingen »Vid allfarväg». Då
sonen var fyra år gammal förflyttades fadern som
kyrkoherde till Hammarlöfs församling ute på den
stora Söderslätt. Härifrån mottog han sina starka-
ste barndomsintryck, här lades grunden till hans
starka, sunda kärlek till den milvida slätten, till
Skånes land, till naturen öfver hufvud. Modern, som
var en fin och nobel natur, formade hans ljusa
barnasinne i sin bild, hennes förtröstansfulla lifssyn,
hennes tro på det goda och vackra, hennes
orubbliga optimism gick igen i sonen. Mången dikt af
Bååth talar om huru kärleken till modern gjorde
honom lifvet ljust och rikt och lätt förjagade alla
skymmande moln. Modern, från hvilken han ärfde
skaldegåfvan, öppnade tidigt hans sinne för poesien.
Efter slutade skolstudier i Malmö blef han, vid 18 år.
student och kom därefter till Lund, där han genast
tog itu med klassikerna, men hastigt glömde det
filologiska för det estetiska. Han tog liflig del i
de nymodiga rörelser, som pulserade starkast i tiden,
och särskildt samlade sig hans intresse om den nya
folkhögskoletanken, som just nu hunnit öfver
Sundet och satte sinnena i rörelse. Samtidigt vände sig
hans håg mot studiet af den fornnordiska diktkonsten,
som han fick smak för genom beröringen med
åtskilliga isländska studenter och forskare i
Köpenhamn. Det var vid denna tiden hans diktarådra
började flöda. Den unga studenten, som på en gång
var drömmare och verklighetsnatur, och som älskade
forntid och nutid med samma friska, blodfulla
kärlek, sjöng sina första sånger till folkhögskoletankens
lof, till Islands pris, till den unga hetärens
svärmiska förhärligande, han tecknade med samma ljusa
tro sina historiska bilder och sina modärna situationer,
men helst och oftast målade han den skånska naturen,
som han kände sedan barnaåren och som han vuxit
samman med under ungdomsårens eviga flackande
omkring på hästryggen, nummerhästen, från hvars
rygg inspirerats de första dikter, hvarmed Skåne
infördes i litteraturen. Efter sin debut 1879 har Bååth
framlefvat sitt lif som i främsta rummet lyrisk
diktare och isländsk tolkare, hvarjämte han, sedan han
afslutat sina studier med en doktorsafhandling om
kompositionen i några isländska gamla dikter, verkat
som föreläsare och föredragshållare i skillda ämnen
och för mycket olika auditorier. Vid början af
90-talet blef Bååth utsedd till intendent vid konsthist. afd.
vid Göteborgs museum. Han har alltsedan bevarat sin
kärlek till den sydliga provinsen lika frisk och vi möta
i hans senaste diktsamling, »Ungmön från Antwerpen
och andra dikten), skånska toner med samma styrka,
samma charme, samma friskhet och färg som i den
första alstringstiden. Men samtidigt därmed möta
vi ljusa, salta sommarmålningar från den fagra strand
vid Sveriges västkust, där skalden sedan flere år
tillbringar sina somrar, nämligen Gottskär.
Under ett besök, som vi nyligen aflade på Gottskär,
hade vi tillfälle se hur Skåne-diktaren tillbringar sin
dag. Vid 9-tiden på morgonen kommer den fryntlige
skalden från sin stuga ner genom byn och tager vägen
till badhuset. Han tumlar sig som en Böcklinsk
hafs-gud i den djupgröna sältan, ty han älskar hafvet
mellan västkustskären. Efter återkomsten från badet,
frukosterar han med »höga vederbörande», Bååths och
de närmaste vännernas skämtsamma namn på hans
vackra unga fru, och sedan börjar arbetet vid
skrif-bordet, där han tillbringar hela förmiddagen,
upptagen af sina isländska eller gammalgermanska
tolkningar. Före middagen möter man honom åter på
väg till badhuset och under eftermiddagen, som han
delar mellan skrifbordet och trädgården, händer det
som oftast att han ånyo en gång uppenbarar sig
hos badmästaren, hvilkens bäste kund hän har
varit i åtskilliga år. Det är ett lika enkelt som sundt
och naturenligt lif han lefver ute i den härliga
västkustnaturen och det är därför mindre förvånansvärdt
att han här hämtar förnyad styrka i lif och diktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
