Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 26 Juli 1903 - Ur skymningen. Af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR SKYMNINGEN
hufvud taget aldrig har sett en främmande människa
gå härute.
Jag frågar honom efter vägen till Hultet — jag
skulle tycka om att finna en stig.
Pojken sneglar åt sidan ett slag på sitt samvetes
rishög sedan på mig, och jag är intressantare, kan
jag tro, ty han erbjuder sig utan vidare att gå med
och slänger in yxan.
Jag får veta, att han heter Lars Jakob. Sedan
får jag inte veta något mer. Denne yngling är en
sluten och försagd natur.
Men jag är glad att få förlita mig på hans
redliga ansikte, när vi nu åter irra ut öfver
ljungbackar och mossar och sist draga igenom en svart
skogslänga, där inte ens räfstig eller harstig nu är
till synes.
Och detta är vägen till människors hem —
härute öfver dessa omarkerna gå människor hvar dag
hem — öfver isarne om vintern — i vårgyttjan, i
hösträgnet. —
Ett ljus lyser till upp öfver en backe.
»Det är Hultet», säger pojken tröstande, ty jag
har frågat många gånger, om inte vi äro där.
Men då börjar han ock tycka, att han skall ha
några upplysningar om mig och frågar rent ut, hvad
jag skall däruppe att göra.
Jag berättar honom samvetsgrant om de röda
liljorna, men som jag inte har någon anledning att
tänka, att han tror mig, ber jag honom följa mig
in, jag önskar ju ändå af all makt behålla honom
kvar för hemvägen.
Vi komma uppför stigen och in öfver
förstugu-bron, ni vet, den där grå förstugubron, som har
till lifsuppgift att förhjälpa mänskligheten fram, till
torp och fattigstugor.
En spinnrock sparkas omkull och ligger på golfvet
och surrar vidare, det är något annat, som surrar, som
går och rifver uppåt en väg, det skrattar inifrån en
jag ser i det irrande ljuset tvärs öfver stugan, är
den sökta liljan, som skjuter två blommande
stänglar högt och står i eldskenet klarröd och lysande upp
emot den svarta rutan.
Sedan märker jag, att vårt inbrott har
åstadkommit ett stort virrvarr. — Det är inte att säga,
att det är någon stilla och sofvande stuga!
En spinnrock sparkas omkull och ligger på
golfvet och surrar vidare, det är något annat, som
surrar, det är något, som går och rifver uppåt en
vägg, det skrattar inifrån en vrå, någon träter på
någon bortom spiselmuren, kastar kläder och bylten
inåt en säng — en liten käring springer fram på
golfvet, där eldskenet får fatt i henne och vrider till
henne i rödt, hon är trasig och anskrämlig. —
Jag har ju inte gjort den käringen något ondt,
men hennes ögon gnistra öfver mig, jag ser, att
hon skall ösa öfver mig med ord som hett vatten,
jag ser det på hennes mun, innan hon hunnit få
upp den till ett ljud, och jag väjer snabbt och
griper till mitt fattiga värn — »Liljan där — jag skulle
så gäma vilja köpa den röda liljan, jag har gått
fördenskull, jag har» — Vattnet kommer öfver mig —
»Vi ha inga blommor, vi säljer inga blommor, vi
har visst inga blommor, hvad är han för en —
hvem bad en gå hit — — —.» Sist hör jag inte,
hvad hon säger, det sprakar ihop med knastrandet
från spiseln, hon är så löjligt röd i eldskenet. —
Men jag ser mot något annat, det är något som
kryper fram bakom käringen, kommet upp ur mörkret,
ur surrandet bort från spiselvrån, det kryper öfver
golfvet i en hög af kläder, det bildar sig till ett
ansikte, en rund och ofårad barnkind, som tittar
upp i eldskenet, två irrande ögon, som ha stora hvitor
under en gul och rynkig panna, men munnen är
stor och slö och formar sig till omedvetna ljud —
Käringen ser min blick, som går ned mot
golfvet, hon vänder sig hetsigt om och griper efter
byltet, som rullar iväg — hon snurrar af med in mot
den skumma sängvrån, jag ser en lång och vissnad
hand, som slår i luften, och öfver skrattet därinifrån
sticker det upp ett skrik. —
Då håller Lars Jakob i min arm. »Det går aldri
till att han får blomman, ja’ må tal’ me’na
Katrina, ja’, som känner na’;: gå ut!» Pojkens röst
är viss och bestämd, det är han, som råder, och
det är jag, som skall gå ut, och utan att göra
mig reda för skäl eller grunder, släpper jag dörren
och går, lämnande pojken mynten för
underhandlingen — jag ger honom dubbelt mer än hvad kloka
tanter bestämt, men inte ändå, nej, inte för ord
och pängar, tror jag, att han får den röda liljan
— från denna käringen och detta spöknästet. —
Jag står ute på förstubron och ser grantopparne
stå svarta upp emot en gul himmelsrand, men
mörkret sitter och rider uppe öfver takpannorna, och
eldskenet från fönstret ligger och darrar i en gul
fyrkant öfver backens frosthvita gräs — jag vet själf,
att jag står där och rister till i rädsla, jag ginge
inte in i den stugan igen, — för den käringens ögon,
som gnistra öfver mig, för det som skrattar inifrån
mörkret. — — —
Lars Jakob kommer ut öfver bron, jag går med
honom utför trappan, ned öfver stigen, jag är glad
åt hans redliga pojkansikte, jag är så glad åt, att
det är han, som går där bredvid mig. Han har
den röda liljan. Jag frågar honom ingenting, jag
ber honom blott följa mig hem, ända hem — med
liljan — och för den svåra stigens skull — och
för skymningen. — Det lofvar han, jag är ju honom
en intressant individ,
Sedan är det han själf, som börjar tala till mig
om stugan, spöknästet;, han tänker väl, att det något
måste klargöras, och han drar upp det i några få
sträfva ord med sin tjocka lugna röst
»En kan rakt bli skrämder, så som hon regerar,
Katrina, de e’ för barnungarne, hennes, se, hon har
två småjänter, som e’ fånar, må vet, di kan int’ nå*
tal’, di springer omkring på golfvet och surrar jämnt,
och hon, Katrina, e’ så gali rädd, att nå’n må få
se dem, hon tycker, de e’ en slik skam, må vet,
så därför e’ hon bli]fven så ilsk mot folk, Katrina.»
Då ser jag det ju. — Det är ju Lalas ögon,
som lysa röda och hvassa i mörkret, Lala, som
värnar sina ungar och hugger och biter — det är ja
inte underligt. —
»Nej, det är ju inte underligt», säger jag, och
pojken stirrar till på mig, ty sist talte vi om något
annat.
Vi gå ned genom skogen, som ligger svart och
stelnad till natten och trefva åter ut öfver
myrmossar och skogsrödjen, där vinden kryper utefter
marken och enbuskame ligga som svarta djur, och
framför mig öfver pojkens axel gungar den röda
liljan, som skall trona på släktförsamlingens
festmiddagsbord och förskaffa mig en ovanskelig heder
och vackra flickors gunst — därför att det är jag,
som hämtade den i höstrusk och mörker långt ute
från obygden ned till mänsklighetens tjänst.
Men därför att det är jag, som stal den där
färg-klicken från de fattiges fönster, när jag sitter och
stirrar på röda liljor, som skimra under kronljusen,
ser jag dem stå lysande i eldskenet upp emot en
svart ruta — ett utgårdstorp ur höstmörkret, stugan,
spöknästet, som aldrig sofver stilla, en blek
barnkind, som tittar upp i eldskenet, två irrande ögon
med stora hvitor och intet af tankar under en gul
och rynkig panna, och jag hör gång från gång —
öfver knastrandet från spiseln, öfver den utslitna
käringrösten — det som skrattar dödt inifrån
mörkret. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
