Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 23 Augusti 1903 - Två sannfärdiga spökhistorier. Af H. G. Wijk. II. Spökeriet på Liston hall i Sussex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SANNFÄRDIGA SPÖKHISTORIER.
För HVAR 8 DAG af H. G. Wijk.
II. SPÖKERIET PÅ LISTON HALL I SUSSEX.
(SANN HÄNDELSE.)
London ocli isynnerhet dess omgifningar sägas
öfverflöda på s. k. spökhus, vanligen gamla, halft
förfallna Mansion Houses eller landtadelns nedärfda
familjeresidenser, hvilka, på grund af vanrykte i
spö-kerivägen, stå tomma och icke kunna uthyras.
Frågan om att återställa dem till beboelighet genom att
fördrifva de fridlösa andar, hvilka tagit dem i
besittning, har länge dryftats och därigenom också
framkallat män, hvilka, emot godt honorar, åtagit sig
sådana uppdrag. I många fall hafva de också med
vetenskapens tillhjälp lyckats däri. Ett sådant fall
är det förevarande.
Bland sådana »andefördrifvare» var d: r James
Dawson bemärkt. Han var en lång, mager, blek
man med svart skägg och djupt liggande, själfulla
ögon. Jag hade länge önskat att göra hans
bekantskap, en önskan, som omsider blef uppfylld,
därigenom att en gemensam vän föreställde mig för honom
en afton på »Gaity» teatern såsom en person i hög
grad intresserad i studiet af occultism. Härvid
betraktade mig d: r D. ett ögonblick med en skarp,
oaivänd blick.
Efter operettens slut superade vi alla tre
tillsammans under en animerad konversation utan att i
minsta mån inkomma på det mystiska området.
Då vi togo afsked af hvarandra lämnade mig
d: r D. sitt kort och bad mig besöka honom följande
fredag klockan 11 f. m., något, som jag med glädje
lofvade att ej underlåta.
På utsatt dag och timme stod jag ock utanför
hans hus, som låg i Bayswater. Sedan vi utbytt
hälsningar och de vanliga stereotypa anmärkningarne
om väder och vind voro undangjorda, kastade han
sig direkt in på skälet till sin anhållan om mitt
besök.
»Dels på grund af mr Taylors yttrande till
mig om eder, och dels af hvad jag under vår korta
sammanvaro själf kunde sluta mig till från edert
utseende och väsen i öfrigt, fick jag den idén, att
ni kunde såsom medium vara mig till stor nytta vid
ett förestående besök på Lörd X: s gamla
familjesäte Liston Hall. Detta ställe har en längre tid
stått öde på grund af att rätt hemska och otroliga
saker där försiggått 1— ett förhållande, som jag nu
blifvit anmodad att utreda. Lörd X. ärfde denna
egendom vid en nära släktings död samt inflyttade
dit snart därefter med sin familj. Vistelsen
därstädes blef dock icke lång, enär hans förskrämda
familj och tjänare måste fly huset endast efter en
månads förlopp. Den stora gården skötes väl
fortfarande som förut af underlydande, som bebo
flyg-larne, men själfva corps de logis står tomt.»
En stund förflöt under tystnad, hvarunder jag
hoppades, att han ville närmare förklara sig; men
<lå jag alltjämt förblef tyst, upptog han på nytt
samtalstråden.
»Nå väl!» fortsatte han, »skulle ni rygga tillbaka
för att i mitt sällskap tillbringa en natt därstädes?»
»Nej, ingalunda», svarade jag, »tvärtom, jag
känner mig högst intresserad, ehuru jag ännu i:ke hört
cle närmare detaljerna, och skall skatta mig lycklig
att i ett så upplyst och angenämt sällskap vinna
.all den erfarenhet i sådana saker, som kan erbjudas
mig.»
»Godt, då är det afgjordt), återtog ban. »Möt
mig således nästa måndags eftermiddag klockan 3,5
vid Kings Cross stationen. Lörd X. vill sedermera
vara oss till mötes med sitt ekipage.»
Så skedde äfven, tv då vi från Kings Cross an-
ländt till Liston stationen stod Lörd X. på perrongen
och bjöd oss vara välkomna. Han var en äldre,
gråhårig gentleman med ett distingueradt utseende.
»Välkomne, gentlemen!» började han. »Hoppas
nu, att det sällskap, jag bjudit er på, icke må
förefalla eder allt för besvärligt.»
»No fear!» svarade doktorn hurtigt och därmed
begåfvo vi oss i väg.
Framkomna genom en lång, skuggrik allé,
blickade jag upp och såg därvid framför mig en
långsträckt, dyster byggnadskomplex i 1500-talets eller
Tudors stil. Den låg inbäddad i en stor park med
vördnadsvärda gamla bokar och ekar.
»Jaha, gentlemen, nu äro vi framme och nu
få ni hålla till godo med hvad huset förmår>, sade
Lörd X., i det han hoppade ur vagnen. Han ledsagade
oss genom en ståtlig, gammalmodig förhall, behängd
med jakttroféer och familjens olika vapensköldar til!
den långa, låga matsalen, hvarest blicken först
fä-stades på det stora ekbordet, som dignade under
detta lifvets goda — såväl mat som dryck.
»Ja, nu se ni, hur jag sökt ordna för eder
trefnad», sade lörd X. »Edra bäddar finner ni i
det där rummet till vänster. Själf måste jag
återvända med tåget, som afgàr en halftimme härefter;
men jag återser eder i morgon f. m. klockan 11.
Innan jag dock lämnar er, skola vi tömma en bägare
för gemensam välgång.»
Sagdt, och därmed slog han korken ur en af
champagneflaskorna. Vi drucko honom till och följde
honom därpå ut till vagnen samt såg det sista af
honom i kröken af den långa allén.
Vi voro nu, som sagdt, lämnade åt oss själfva,
och hvad kunde vi bättre göra, då vi voro
hungriga som vargar, än att på det allvarligaste
anfalla bordets läckerheter. Märkvärdigt nog talade vi
alls icke om orsaken, hvarför vi kommit dit, ej
heller gjordes någon anmärkning öfver att skenet
från de två trearmade kandelabrarne så
småningom, men dock märkbart, antog en grönaktig färgton
— ja. hela rummet skimrade snart i ett gröngult
ljus.
Vi tände våra cigarrer. Jag satt kvar i den
bekväma länstolen vid bordet i spänd afvaktan på
order, under det att D. ställt sig vid den stora,
öppna eldstaden med ryggen mot den flammande
brasan. Samtalet ville af någon orsak icke riktigt
komma igång. Jag för min del undrade öfver det
besynnerliga i den gröna reflexen från ljusen och
ville ej störa d: r D., som tycktes försjunken i djupt
begrundande. Plötsligt säg jag honom resa sina
händer och slå sig på hufvudet, liksom besvärad af en
fluga, och samtidigt kände jag att något vidrörde
mitt. eget hufvud. Jag vände mig hastigt om. därvid
jag hörde ett nervöst skratt frän d:r D.
»Lys mig, mr W.», utropade han, »nu börjar det
antagligen. Håll er till mig»
Jag tog ett af ljusen ur en af kandelabrarna och
gick fram till honom. Han tycktes ha fått fatt i
något för mig osynligt, som vid skenet från ljuset
visade sig vara några svarta hårstrån, så sträfva som
häst-tagel, och hvilka hängde ned från en af lampetterna
öfver eldstaden.. Han ryckte ned dem, vindade dem
i en slinga och stoppade dem i sin plånbok.
Det skulle lian bestämdt icke ha gjort, fy i
och med detsamma slocknade ljusen, äfven det jag
höll i handen, och luften i rummet tjocknade under
en förfärlig stank. Jag trängdes och sköts baklänges
— Gud vet hvar — under det att jag. oförmögen
- 745 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
