Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 30 Augusti 1903 - Till de norska valen - Efter många år. Af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL DE NORSKA VALEN.
GEORGE FRANCIS HAGERUP,
Jur. och Fil. D:r, Professor i Rättsvetenskap vid
Universitetet i Eristiania.
Professor Hagerup höll nyligen ett märkligt
unions-politiskt tal i Trondhjem, hvilket, riktadt till de norske
valmännen, är af stor betydelse såsom manande till
enighet mellan högern och den vänster, som icke
kan godkänna den nuvarande regeringen.
EFTER MÅNGA ÅR.
För HVAR 8 DAG af Allan Wide.
:>— — — berg, passagerare till Stockholm byta
om tåg», hördes konduktörens stämma.
En enda passagerare lydde uppmaningen — det
var ej ofta några resande, som passerade denna
lilla station på den afsides liggande bibanan. Men
i dag ’steg en lång, smärt officer ur en andra-klass
kupé och styrde sina steg mot det lilla
stationshuset.
Han drog en djup suck vid tanken på de två
långa timmar, han skulle nödgas tillbringa här i
den otrefliga, illa upplysta väntsalen — lyckligtvis
hade han en ny fransk roman med sig, hvilken
väl skulle hjälpa honom att fördrifva tiden. En
enda person fanns där före honom — en
svartklädd dam satt längst framme vid fönstret och
fördref tiden med virkning. Han kastade en likgiltig
blick dit bort — plötsligt såg hon upp, och deras
ögon möttes — två utrop ljödo samtidigt:
»Greta!»
»Kurt!»
Han skyndade fram och tryckte varmt hennes
framsträckta hand:
»Är det verkligen möjligt, är det du, Greta», sade
han sakta, tviflande, »jag kände knappt igen dig
— men så har du också blifvit förändrad på dessa
femton år.»
Hon rodnade plågsamt under hans forskande blick
— det var liksom kände hon hans tankar —
förstod, att han frågade sig själf, hur hon kunnat blifva
så ^ammal och så — ful. Slutligen svarade hon
sc.~.ita:
»Ja, jag vet, jag har blifvit gammal, men så
är det också så länge, länge sedan — den tiden!»
Hon tystnade hastigt liksom öfverväldigad af
minnen, tankar, hvilka hon ej vågade kläda i ord.
Det blef en lång tryckande tystnad, de stodo midt
emot hvarandra — försökte förgäfves finna några
betydelselösa ord att säga för att bryta den
farliga stämningen, slutligen sade Kurt:
»Kom och sätt dig här, Greta, och berätta mig
något om, hur du har det nu för tiden.»
Och så sutto de där och talade vid hvarandra
om likgiltiga saker — uppbjödo hela sin förmåga att
finna på samtalsämnen, så att ingen sådan där
farlig tystnad skulle få inträda, under det de hela
tiden förstulet betraktade hvarandra med forskande
blickar, liksom för att utspana, hvad som dolde sig
under de likgiltiga orden.
Plötsligt brusade ett tåg in på stationen.
»Det är mitt tåg», sade Greta nästan med en
lättnadens suck,, »nu måste jag säga adjö.»
.»Jag följer dig väl ut», sade Kurt — därpå
böjde han sig hastigt ned, fattade hennes hand och
kysste den, »farväl Greta, det var bra roligt att
få träffa dig igen efter en så lång skilsmässa» —
under det de båda hade en plågsamt tydlig känsla
af att sammanträffandet alls ej varit roligt.
Därpå hjälpte han henne att hopsamla alla paket,
korgar och väskor hon hade, och följde henne ut.
Hon såg litet generad ut, då hon såg hans tvekan,
om hvilken kupé han skulle välja.
»Jag åker på tredje klass», sade hon, »du
förstår en fattig prästfru har ej råd att åka
annorlunda — förrästen kommer man ju lika fort fram.»
Just som tåget satte sig i gång, böjde Kurt sig
fram och hviskade:
»Greta, har du kunnat förlåta mig?»
Hon nickade tyst och log emot honom — en
hvit näsduk fladdrade några gånger genom
kupéfönstret, och Greta betraktade med tårade ögon den
ståtlige officeren, som stod ensam kvar på perrongen
med blottadt hufvud.
Kurt vände långsamt tillbaka in i väntsalen. Detta
sammanträffande hade hos honom uppväckt minnen,
som han trott glömda för länge sedan. Hans
tankar gingo sexton år tillbaka i tiden. Han såg sig
själf, då en ung lefnadsglad löjtnant, hur han
blifvit skickad för att verkställa en kartritning till en
obetydlig landsortsstad i norra Sverige. Där hade han
på en bal träffat Greta. Hur väl han mindes henne
denna första afton! Han tyckte sig aldrig ha sett
något så käckt — så sprudlande lifligt som denna
unga flicka med det ljusa burriga håret, de
oskuldsfulla blå ögonen och den röda munnen, som
oafbrutet pratade och log. Han dansade med henne
— den ena dansen efter den andra — så ofta, att
de gamla tanterna, som stelt och högtidligt sutto
uppradade kring väggarne, blefvo indignerade och
funno det högst opassande. Hvad frågade han efter
hvad »de gamla tanterna» tyckte, hvad brydde han sig
öfverhufvudtaget om någonting, blott han fick dansa
med Greta! När han efter balens slut återvände
till sitt ensliga rum på hotellet, då visste han, att
Greta på honom gjort ett intryck, som aldrig någon
flicka förr.
Sommaren flög bort som en dröm — de träffades
dagligen, Greta och Kurt, klättrade i bergen
tillsammans, promenerade och gjorde långa segelturer på
den lilla insjön. Kurt blef allt mer och mer
förälskad. Att hans kärlek var besvarad, det var ej
svårt att se, Gretas blå ögon kunde ej ljuga, och
hon hade ej lärt sig att hyckla och dölja sina
känslor, som det brukas ute i »stora världen». De njöto
båda af stundens glädje — utan en tanke på
framtiden öfverlämnade de sig åt lyckan att få vara
tillsammans. Intet bindande ord hade växlats emel-
(Forts. å sid. 772.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
