Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 30 Augusti 1903 - Efter många år. Af Allan Wide - Pius X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 669 .)
lån dem, men. båda kände med visshet, att de
älskade hvarandra. Kurt hade en gång vid en
båtfärd föreslagit, att de skulle lägga bort titlarne, då
det föreföll onaturligt mellan dem att säga »fröken»
och »löjtnanten», men det var också alltsammans.
Ibland stod nog den frågan för Kurt, hur detta skulle
komma att sluta, och hur framtiden skulle gestalta
sig — han visste ju, att det var absolut omöjligt
för honom — den skuldsatte, medellöse officeren —
att tänka på ett giftermål med den fattiga Greta —
hon var dotter till en jurist, som ej ägde ett öre
utöfver sin lön, och den gjorde han samvetsgrannt
af med hvarje år. Men han sköt ifrån sig alla
sådana tankar — han ville njuta af lyckan, så länge
han kunde få.
Men aldrig skulle han glömma dagen före
afresan. Dag för dag hade han uppskjutit den, men till
slut måste han fara, då hans möte skulle börja..
Det var en bal sista dagen — han hade bestämt sig
för att stanna öfver densamma för att där få taga
farväl af Greta —* han vågade ej göra det, då de voro
ensamma, han var då rädd att ej kunna låta.
förståndet råda öfver känslorna. Aldrig hade Greta
varit så vacker förr. Hon hade en ljusblå dräkt,
prydd med rankor af förgät-mig-ej, hennes ögon
glänste feberaktigt och kinderna glödde — nu måste
det ju komma, i dag skulle han väl tala ut, hennes
älskade. Han läste hennes tankar som i en öppen
bok. Stackars lilla Greta, hon hade ingen tanke på
svek — hon kände för litet af världen för att förstå,
att ej kärleken ensam regerar en mans lif — hon
tog endast i betraktande sin kärlek och sina känslor
— och räknade ej med några sådana faktorer som
ekonomiskt betryck,, befordringar och existensmedel.
Greta blef blekare och blekare, allt efter som tiden
flöt bort, utan att Kurt begagnade något af alla de
tillfällen, han haft att säga det afgörande ordet —
hvad väntade han då på? Aldrig hade Kurt känt
sig så usel i hela sitt lif — hans inre riktigt
sön-derslets af stridiga känslor. Nu först förstod han
tydligt, hur själfvisk han varit — han hade velat
njuta så länge som möjligt af den älskades närhet,
ipen han hade ej tänkt på henne, och det lidande han
tillfogade henne. Han kände sig brottsligare än den
värsta menedare, visserligen bröt han ju ej några
svurna eder — men kunna ej ögons stumma språk,
vara lika bindande? Ena ögonblicket var han nära
att bekänna sin kärlek för henne — men så tog
förståndet öfverhanden — hade han väl rättighet
ens att binda hennes öde vid sitt, då han visste,
att han aldrig skulle kunna försörja henne?
Ändtligen kom då det oundvikliga afskedet.
Balen. nalkades sitt slut, och Kurt och Greta hade
för ett ögonblick blifvit lämnade ensamma i ett litet
sidorum. Greta • var blek som ett lik, och hennes
läppar darrade konvulsiviskt — hvarje spår af glädje
hade flytt ur hennes blå ögon, hvilka nu uttryckte
en enda stum förebråelse.
»Farväl, lilla Greta», hviskade Kurt sakta, »och
tack för denna sommar! Jag skall aldrig glömma
dig.» Sakta lösgjorde han en af hennes
förgät-mig-ej-buketter: »Jag får ju behålla denna ?» — och
så ur stånd att behärska sig vid åsynen af hennes
stumma förtviflan, drog han henne intill sig och
kysste henne lidelsefullt — och skyndade så bort.
Ett år därefter förlofvade han sig med en flicka,
som hos sig förenade två sådana utmärkta
egenskaper som hög börd och en så stor förmögenhet, att
den räckte till att betala hans skulder och ändå
tillät det unga paret att föra ett »stort hus».
Tre år därefter stod Gretas förlofningsannons i
tidningen — hennes förlofning med den tjugo år
äldre prästen.
Så hade de nu mötts åter dessa båda — efter så
många år! Och här hade de suttit och talat
nonsens vid hvarandra — gjort riktiga ansträngningar för
att hålla samtalet vid makt — och för att förhindra
att det gled in på farlig mark. : Ty hela tiden,
medan deras läppar talade dessa intetsägande ord, hade
deras sinnen varit fyllda af helt andra tankar —
ord hade brännt på deras tungor — tankar och ord
om hvad som varit — och hvad som kunde varit.
Men minnena fingo ej klädas i ord.
Kurt satt och tänkte på, hur olika allting nu
var. Han jämförde i tankarne den Greta, han älskat,
och prästens hustru. De blonda lockarne hade
nu glesnat och grånat, ögonens glada,
förhoppningsfulla blick hade utbytts mot ett uttryck af
resigne-radt vemod och kring den fordom röda munnen låg
ett drag af bitter smärta. Och hvem bar skulden
härtill ?
Kanske hade hennes uttryck varit ett helt annat,
om hon nu varit hans hustru i stället — kanske
hade då hennes ögon saknat det vemodsfulla
uttryck, som de säkert fått den dag, då hon förstod,
hur hennes älskade svikit henne —• och hon endast
varit en episod i den mans lif, som för henne
utgjorde inbegreppet af lifvets lycka, och hvilken
offrat henne för gods och guld. Och hvem vet, kanske
skulle den framstående, inflytelserike officeren gärna
utbytt sitt lysande, men glädjetomma lif mot ett
enkelt, aldrig så litet hem, om hans ungdoms älskade
där delat lians möda och hans glädje?
PIUS X.
Efter fotografi. Kliché : Bengt Silfversparre.
DET FÖRSTA PORTRÄTTET AF DEN NYE PÅFVEN,
TAGET DAGEN EFTER VALET.
— 772 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
