Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 20 September 1903 - Beundraren. Af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEUNDRAREN.
För HVAR 8 DAG af Allan Wide.
Miss Letitia Wright drog en lättnadens suck och
sjönk ned på den mjuka stoppade soffan i en första
klassens boggievagn på tåget, som skulle föra henne
från New-York till Washington. Det hade varit en
ansträngande dag för henne i New-York, men nu var
alltsammans uträttadt och väl uträttadt också,
hvilket miss Letitias blygsamhet inte hindrade henne
att erkänna. Det kunde ej förnekas, att miss Letitia
varit rätt nervös Och orolig, då hon på morgonen
med nattåget ankom till New-York. Det var djärft
af henne, en »oerfaren flicka», som hon själf
kallade sig, att ensam och utan någon rådgifvare kasta
sig in i så stora affärer, men hon skulle visa dem
— alla sina vänner och bekanta hemma i Neward
— att hon kunde sköta sina affärer som en hel
karl. Hon log ett segerstolt leende vid tanken på,
hvilken beundran och .afund det skulle uppväcka hos
dem alla, då de fingo veta hennes storverk: att hon,
Letitia Wright ensam rest till New-York, tagit ut
100,000 dollars på sitt konto på banken samt därifrån
likaledes ensam rest till Washington, och där
afslu-tat sitt egendomsköp, som hon länge funderat på.
A, det var storartadt! Och ändå påstår folk, att
kvinnor ej förstå sig på affärer! Och tänk utom
»äran», hur mycket penningar hon också sparat in
genom att själf ombesörja denna affär utan ombud.
Hade hon begagnat sig af en jurist, så skulle han
först och främst ha tagit betaldt för sitt besvär
och därtill förmodligen lurat henne. Inte hade ban
heller, som hon nu, helt enkelt själf rest ned med
den del af köpesumman, som skulle betalas kontant,
utan antingen hade han låtit banken ombesörja
medlens förflyttning från New-York till Washington, i
hvilket fall banken naturligtvis — det var miss
Letitia säker om — för sin del tagit ett oskäligt högt
arvode, eller också hade han väl skickat något af
sina unga biträden — en ung spoling kanske, som
rymt sin väg med pengarne eller slarfvat och blifvit
bestulen! Ja, sannerligen kunde inte miss Letitia
tacka sin Gud, att hon rest själf — nu blef det
åtminstone ordentligt uträttadt! Och hon betraktade med
glad stolthet den lilla svarta läderväskan, hon höll
i handen, och hvilken innehöll 100,000 dollars i
sedlar. Hvad det ändå var för en härlig känsla
att vara rik! Miss Letitia tänkte tillbaka på sin
sorgliga ungdom, då hon som en fattig kontorist fått
träla och arbeta från morgon till kväll för att kunna
lifnära sig — en dyster ungdom, där nöjena varit
diminutiva! Det var därför ej underligt, att hon
kände sig nästan vimmelkantig af lycka, då hon vid
32 års ålder genom en farbrors död såg sig i
besittning af en förmögenhet på 600,000 dollars. Ännu
i dag hade miss Letitia ej lyckats komma underfund
med, hvad som förmått den gamle girige onkeln,
som under sin lifstid aldrig gifvit henne en cent,
att insätta henne som sin universalarfvinge.
Miss Letitia borde ju nu ha känt sig odeladt
lycklig, då hon fått utbyta kontorsstolen mot ett
angenämt lif i komfort och välmåga — men
sanningen att säga, gjorde -hon det icke. Under sin
sträf-samma ungdom hade hon väl ofta känt det bittert
att nödgas försaka alla ungdomens nöjen för sin
fattigdoms skull, men nu, då hon fått medel att
förskaffa sig dem, saknade hon förmågan att njuta, däraf
— hon var för gammal. När miss Letitia fick sin
oväntade förmögenhet, började hon helt tvärt
besöka baler och andra nöjen, sökte att genom
penningens makt komma ut så mycket som möjligt i
sällskapslifvet. Men hon glömde, att, fastän hon i sitt
inre kände sig ung, så var hon dock redan en
^gammal mamsell» — stadens unga herrar glömde det
dock icke, utan de läto henne sitta bortglömd på
balerna eller, hvad som var ännu värre, gjorde sig
lustiga öfver henne och kallade henne en gammal
giftaslysten toka. Visserligen hade hon fått mottaga
ett par giftermålsanbud, men afsikten var för
genomskinlig — t. o. m. miss Letitia själf förstod, att
det var till hennes pengar och icke till henne själf,
de friade.
Nu hade miss Letitia emellertid tröttnat på att
bo i Neward och därför beslutat sig för att köpa
den omtalade landtegendomen för att där i ro
tillbringa sina återstående dagar. Just som tåget
skulle gå, öppnades hastigt kupédörren, en liten
väska slängdes handlöst in i kupén, och efteråt följde
i samma hastiga fart dess ägare. Miss Letitia
kastade en blick på den inträdande, som satte sig på
soffan midt emot henne. Hon slog lika hastigt ned
ögonen igen — kunde det vara möjligt? Dessa mörka,
eldiga ögon, ja sannerligen, de voro desamma —
det var den herre, som i dag uppe på banken
betraktat henne så märkvärdigt, så intensivt, och som
sedan följt efter henne ända fram till hotellet. Var
det månne endast en sällsam slump detta
sammanträffande eller — miss Letitia blef blossande röd
vid denna tanke — kunde det vara möjligt, att han
med flit följt efter henne? Ofta hör man ju
omtalas fall af kärlek vid första ögonkastet, miss
Letitia kände sig riktigt besynnerlig till mods för hvarje
gång, hon förstulet blickade upp och mötte de mörka
ögonen — tänk om det skulle vara sant!
Han hade då riktigt ett besynnerligt sätt att
betrakta henne — det var rent af irriterande — när
helst hon såg upp — alltid mötte hon hans blick.
Så fatalt, att hon inte tänkt på att taga någon
res-lektyr med, så att hon åtminstone kunnat fördjupa
sig i en bok — det var olidligt att hela tiden utan
något att koncentrera sin uppmärksamhet på sitta
midt emot dessa magnetiska ögon. Att de också skulle
vara så alldeles ensamma i kupén — det var nästan
genant — »kanske», tänkte Letitia ängsligt, »att han
linner det opassande för en ung flicka att resa
ensam på tåg utan förkläde. I de kretsar, jag förut
tillhört, gick det ju bra för sig, men det är
skillnad nu. Säkert tillhör denne man de högsta
kretsarne, det syns på hans nobla utseende och hållning,
och i hans umgängeskrets är det måhända ej
vanligt.» Miss Letitia började i sin nervösa
upphetsning vrida sin lilla läderväska mellan händerna —
plötsligt tappade hon den med en skräll i golfvet.
Den mörka herrn böjde sig artigt ned efter den
och räckte den med en bugning till miss Letitia, som
framstammade ett försagdt tack.
Gud, sådana ögon han hade, aldrig hade miss
Letit a sett maken. Efter en stund lyfts den
främmande artigt på hatten och sade:
»Ursäkta, tillåter fröken mig att röka en
cigarrett?»
»O, ja, var så god.»
»Ja, jag skulle visst inte begära det, om jag
ej hade så svårt att undvara cigarretten, som jag
verkligen har. Jag är en så inbiten rökare, att
det är en formlig pina för mig att låta bli att
röka. Men är det alldeles säkert, att röken int"
generar fröken, för då låter jag naturligtvis bli’»
»Nej, nej, inte det minsta», försäkrade miss
Letita ifrig » — »jag tycker riktigt mycket om
tobaksrök.» (En sådan fin och taktfull herre, tänkte hon
för sig själf, så hänsvnsfullt att vilja afstå från
cigarretten för min skull.)
»Ja, så begagnar jag mig väl af frökens
nådiga tillåtelse då, fröken skänker mig härmed en
större ynnest, än ni kan ana.»
Och han drog upp ett elegant cigarrettetui
— 809 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
