Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 20 September 1903 - En vissnad blomma. Af Bronislawa - Från den senaste orkanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VISSNAD BLOMMA
»Farvä 1. .» sade hon. sakta med mild och klar
röst.
Han såg på henne lika allvarligt tillbaka, medan
han höll hennes hand.
»Blomman . . .» sade han osäkert och höjde den
mot hennes barm.
Men hon ryckte mot sin vilja till, så att han
fälde rosen på stigen.
Han böjde sig för att taga, upp- den, men hölls
tillbaka af henne.
»Låt den ligga», sade hon. »Låt den ligga alt
vissna . . . Det är bäst så.»
Åter sågo de på hvarandra, länge och talande.
De hade förstått...
»Godnatt. . . farväl. . .» sade hon åter,
»Godnatt», svarade han. »Träffas vi mera ?»
Hon skakade afvisande på hufvudet, vred lös
sin hand ur hans och ilade med snabba steg hemåt,
utan att se sig om. Långsamt, i en tryckt sorgsen
blödande sår i hjärtat, som det skulle dröja länge
att läka.
Länge låg hon den kvällen öfver sin säng och
skälfde i snyftningar, men så till sist smög hon sig
ut och stigen framåt till den plats där de ski
-des. Blomman ... blomman ... skulle den ligga kvar ?
Ja, den låg där, men någon hade gått fram och
trampat på den; dock hon tog upp den, slätade
ut dess krossade blad, kysste den och tryckte den
till hjärtat samt skyndade hem till sin kammare
igen i natten. Den stackars röda rosen, krossad
var den likt hennes varma hjärta; den blomman
skulle dock bli ett minne från denna korta sköflads
sommardröm.
Nästa dag reste hon tillbaka till den stora staden,
sin plats och sin väntande moder.
Då hon väl hemkommen packade upp sina
effekter, tog hon äfven fram rosen mellan bladen på
Foto. Or la Bock, Halmstad. KlirH: H,*.;t Mlfrrrsjtme
FRÅN DEN SENASTE ORKANEN: Hamninloppet till Halmstad. Till vänster synas spillror af det
sönder-blåsta badhuset. En seglare håller just på att söka sig in i hamnen.
stämning vände han och gick tillbaka nedåt
musikpaviljongen.
»Charmant flicka», sade han till sig själf, men
ändå . .. nej, nej. . . bäst som det är.»
Därnere kom den svartögda italienskan med sitt,
heta lustiga leende åter emot honom.
»Rosor till fästmön ... Rosor till frun .. .»
upprepade hon sin pikanta fras igen, men han gaf ett
så skarpt, bittert »nej» till svar, att den lilla
syd-ländskan med ett utrop sprang åt sidan.
Däruppe på stigen låg den stora vackra rosen
kvar och lyste så röd och mörk i månskenet som
en stor, stor droppe blod.
Men hon, den utan ord försmådda, hon hade
väl blifvit frisk till kroppen här vid hafvet och
skogen, men i stället hade det huggits henn» ett djupt
en gammal kär bok och förde den till sina läppar
i en lång smärtans kyss.
»Hvad är det du har där?» frågade modern,
som tyst och utan att ana något kommit in i
rummet.
»Det är . . . endast en vissnad blomma . . .»
svarade hon med förläget skälfvande röst.
Modern gick närmare; nu såg hon och förstod,
ty ett par klara tårar fuktade också den gamla
bokens blad.
»Stackars min flicka...» sade hon och tryckte
sin dotter till bröstet samt strök med darrande hand
öfver hennes blonda lockar.
»Stackars mitt barn. . . Jag förstår. Det är
något mera än vissnad blomma . .. blomma .. . Ditt
eget lilla hjärta, är det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
