Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 4 Oktober 1903 - »En politisk mission» af Hugo Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN POLITISK MISSION.
För HVAR 8 DAG af Hugo Samzelius.
Carl XII: s dödsdag plägade äfven i Finland
gjå något sätt högtidlighållas af samhället eller i
familjerna — ehuru ingalunda röster saknades, som
med all kraft sökte framhålla, att sköflaren af
landets ekonomiska välstånd, den omättligt fordrande
i fråga om nya skatteföremål och den lättsinnige
förödaren af mödosamt förvärfvade provinser
rätteligen icke vore förtjänt af vare sig offentliga eller
privata minnesgärder. Att en massa folk stupat i
hans djärfva krig var icke så farligt, ty någon gång
måste man dö och sämre död kan man få än
med vapen i hand, men allt Finland blef ju i grund
utsuget liksom af den hårdaste fogde, och
mångenstädes rådde ett hemskt elände, ofta följdt af
farsoter. Emellertid hvilade ett återsken af högtid,
af vapenära och fest, kring kung Carls minne, och
det låg det nordiska lynnet nära att celebrera hans
frejdade dater, gent emot en arffiende sedan
urgammal tid. Han var i alla fall hjältekungen och
sagokungen, tolfte Carl.
I Uleåborg kände man likväl ingen lust att
hög-tidlighålla minnesdagen anno 1808, ty ryssen stod
för dörren. Steg för steg hade han trängt den
ärorika finska armén uppåt norden, och nu kunde han
hvarje dag väntas hålla sitt intåg i staden, sedan
fördraget i Olkijoki förmått finnarne att utrymma
landet öster om Kemi älf. Dagen hette Anders —
och braskade. Snö hade fallit under natten, och
det var flera grader kallt. På morgonen syntes
några kosacker i sporrsträck rida fram öfver
stadens snöiga gator, och på förmiddagen marscherade
ett ryskt regemente in genom tullen och gjorde halt
på rådhustorget. Högvakt utsattes, och torget
flankerades med gröna ammunitionsvagnar och kanoner,
hvilkas luntstakar i flera dygn höllos färdiga till
eld gifning.
Högsta herrar i numera ockuperade Uleåborg
voro general Buxhoevden och den honom
underlydande general Tutschkoff. Dessutom funnos vid
hären åtskilliga generalspersoner, bland andra
grefvarne Schuvalov och Kamenski samt den galante
Alexejev, som icke ogärna arrangerade små baler
för den nordligaste finska stadens skönheter och
deras enligt vittnesbörd förtjusande älskvärda ryska
officerskavaljerer, som »lättare än de svenske förde
sin dam i valsen». Buxhoevden, sysselsatt med
statspolitiska anordningar i det eröfrade landet, lämnade
snart Uleåborg, men aflät i januari 1809 en
skrifvelse till general Tutschkoff, hvari han anbefallde
tillsättandet inom Uleåborgs län af en inom de fyra
klasserna utsedd deputation, som skulle afresa till
S: t Petersburg och där »underdånigst anmäla hvad
som till landets nytta och förmån i dess närvarande
ställning kan vara att vidtaga».
Högvördiga prästerskapet reste långa vägar for
att kunna hörsamma den till sammanträde
utfärdade kallelsen. Från Lapplands aflägsna kyrkbyar
foro pastorerna i vargskinnspäls och lappskor samt
med ett välförsedt matsäcksskrin i finnslädens
främre hvälfning. Nöd och bekymmer rådde öfver
hela landet, och det syntes prästerna vara af värde
att komma till Uleåborg för att erfara händelsernas
gång.
Sammanträde hölls på rådhuset, och därvid
utsågs prosten, fil. magister Mathias Castrén i Kemi
att representera prästerskapet inom länet. Han var
en kunnig och begåfvad man samt talade latinet
förträffligt. Någon adelsman fanns icke att välja
— de befunno sig alla vid armén öster om Kemi
älf — men borgerskapet utsåg en köpman Karl
Magnus Engman i Uleå och bondeståndet Mats
Pik-karainen. Dessa trenne, som erhöllo 300 rubel i
resekostnad för person räknadt, begåfvo sig alltså
i väg i släde till S: t Petersburg. Man reste öfver
Yasa, hvars af fyra personer bestående
länsdepu-tation gjorde sällskap med Uleåborgsborna. Under
den långa färden dryftades hvad som vore att för
käjsaren framhålla, och prostarne Aeimelæus och
Castrén, som åkte tillsammans, höllo för öfnings
skull granna latinska orationer för hvarandra.
Ändtligen var man framme i S: t Petersburg,
som redan vid denna tid var en stor och underbar
stad. De deputerade från södra finska länen, som
tidigare inkallats och första gången sammanträd t den
12 november 1808 under ledning af friherre Carl Erik
Mannerheim, voro i det närmaste färdiga med sina
arbeten, men prosten Castrén fick ändock tillfälle
att hålla ett latinskt tal inför kejsaren och att
öfverlämna ett memorial med klagomål öfver de
lidanden, Österbotten under kriget utstått af ryssen.
Kejsaren nickade till tack för talet, som han ej
förstod, och mottog vänligt den skrifna handlingen,
hvarpå han sporde Castrén på fransyska, huru det stod
till i hans hemort. Castrén förvånades högligen
öfver att kejsaren icke föredrog det gamla romarspråket,
och svarade på en jämmerlig franska, att det var
mycket skralt beställdt i hela kontraktet. Kejsaren
smålog huldt ocli lofvade att söka ställa allt på
bättre fot i det af kriget hårdt hemsökta landet,
som han unnade en ljus framtid.
På eftermiddagarna besågo de finska
prästmännen palatsen samt åhörde slavonska mässor i de
ännu under byggnad varande Isaks- och Kasanska
katedralerna, som glimmade af prakt och dyrbar
härlighet. Eller gingo de i sina långa prästkappor på
gatorna, där ett brokigt lif rådde och så oändligt
mycket fanns att se och häpna öfver. Där vandrade
munkar med håret svallande öfver axlarna,
mörk-hyllta kaukasier, tatarer i lifrock och sidengördel,
perser och armenier, judar och japaneser. Ibland
kom en procession af präster i full ornat, bärande
gyllene bilder och silkesstickade standar.
Den finska politiska missionen till metropolen
vid Nevafloden lämnade ett godt resultat. Genom
takt och klokhet lyckades den rädda åt Finland dess
gamla institutioner. Kejsaren lofvade att
samnian-kalla en allmän landtdag, som borde reglera hvad
som var att verkställa till Finlands vidmakthållande
och dess innebyggares fortkomst. Uppfyllda af glada
förhoppningar, som de sedermera fingo se varda
verklighet, lämnade de deputerade Ryssland och
återvände till sina hemorter. Ordnar och andra
veder-mälen af kejserlig nåd tilldelades dem, och prosten
Castrén, som efteråt blef teologie doktor, hugnades
med Vladimirordens 4: de klass och en briljanterad
halskedja med kejsarens namnchiffer. Dessa
hederstecken tillställdes honom med en djup förbindlig
skrifvelse från utrikesministern grefve Soltykoff.
När kejsar Alexander I, själf härskare öfver alla
ryssar, storfurste af Finland, år 1819 företog sin
färd till Österbotten för att taga personlig
kännedom om landet och dess förhållanden, fick den
vördnadsvärde prosten Castrén tillfälle att i Kemi göra
honom sin uppvaktning och att i ett väl "öfverläst tal
— denna gång på franska språket — hembära
kejsaren de närvarandes vördnad, tacksamhet och
innerliga kärlek. Här hörde kejsaren också de finska
bondflickorna ibland utbrista »voi! kuin se ön
kau-nis ja laupias, niinkuin herran enkeli» (ack! hvad
han är vacker och nådig, alldeles som en herrans
ängel). Käjsaren gladdes vid att se folket härstädes
så frimodigt och dristigt samt säges, enligt hvad S.
Wacklin vet att berätta, hafva yttrat: »det synes
nog att människorna här aldrig varit slafvar eller
tvungna att krypa för hårda egendomsherrar». Dessa
ord lär den ädle och varmhjärtade fursten låtit följas
af »en kväfd suck».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
