Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 11 Oktober 1903 - »Kammarherrens hushållerska» af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMMARHERRENS HUSHÅLLERSKA.
För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
»Det tjänar till ingenting, Fritz; jag ger aldrig
mitt samtycke.»
Den gamle kammarherren, med det fina, sirliga
väsendet var utom sig af förargelse. Hans son,
den ståtlige löjtnant Fritz von Löving, hade funnit
för godt att förälska sig i en skådespelerska af
ytterst tarflig extraktion. Något den gamle
adelsmannen fann alldeles »oerhördt».
»En sådan dam svärmar man för, min gosse,
men man gifter sig icke med henne!»
»Heller icke då man verkligen älskar henne?»
»Älskar — — — älskar — — — älskar -—
— —» skrek den gamle herrn rasande »— —■
—-en förnuftig man älskar öfver hufvud taget alls
icke!»
»Jaså icke!» Löjtnant Fritz reste sig och knäppte
helt lugnt ett par knappar på sin uniformsjacka.
»Nå, så är det väl icke vardt att tala om den saken
mera. Du är nu en gång allt för gammalmodig
i din åskådning och ser helt annorlunda på lifvet
än vi andra, därför vill jag icke disputera mera
med dig — men ser jag mig nu nödsakad till att
handla mot din vilja och ingå en förbindelse utan
din välsignelse! Farväl!»
Löjtnant Löving hade nästan hunnit helt ut på
gången, då hans fars röst kallade honom in igen.
»Du vet väl hvilka följder denna din
handling skall få?» sporde han, kallt. »Icke ett öres
hjälp mera, mon g arc; ön! Lef nu på det, min vän!»
Löjtnant Fritz bet sig i läppen: »De f—3
skulderna!»
Den gamle herrn skefvade bort till sin son.
»Det hjälpte!» nickade han för sig själf. »Du
borde hellre hjälpa din stackars gamle far med att
finna en duktig hushållerska, Fritz! Nu har jag
i fjorton dagar ätit svedd soppa, bränd fisk och
halfstekt kött, skall det fortfara på så sätt dör jag
snart af svält!»
Kammarherren var en läckermun af första rang
»och», tänkte löjtnanten, »kunde jag blott skaffa
honom en hushållerska, som lagade god mat, blefve
han kanhända mera medgörlig.»
»Jag skall göra hvad jag kan!» sade han högt.
Den gamle nickade förnöjdt och Fritz begaf sig
på väg till sin fästmös bostad.
Fröken Lilly Arendt stod just i begrepp med
att packa sina koffertar, för att företaga sin vanliga
ferietur efter säsongens besvärligheter, då ban
inträdde.
»Hu, hvad du ser mörk ut, min käre Fritz!»
skrattade hon muntert. »Din herr fader har visst
varit särskildt omedgörlig i dag, icke sannt?»
Han nickade dystert.
Den vackra skådespelerskan med det ljusa
leendet och den fina, slanka figuren räckte honom
båda sina händer.
»Se så, icke tappa modet, Fritzeman! Vät.ta
bara så skall du få se att vi skola besegra den
gamle herrn med alla hans fördomar. Har du icke
en eller annan plan?»
Fritz berättade henne om hushållerskan. Lilly
hörde noga efter och då lioa suttit tyst en stund
gled det ett fint leende öfver hennes intelligenta
ansikte.
»Kära Fritz, det var icke så dumt det där!
Jag påtager mig att skaffa din far en hushållerska,
hvars duglighet skall sätta honom i evig
tacksamhetsskuld till dig och», med ett fint leende, »till mig b
»Nu», fortsatte hon, »reser jag på landet till en
gammal tant och stannar borta tills teatern börjar
— och du begifver dig till manövrerna — och då
vi åter mötas skall du få se — att din far är
mjuk och medgörlig.»
Fritz log en smula misstroget, men hans gång
var mycket lättare och spänstigare då ban efter
en halftimmas tid åter beträdde faderns rum, för att
meddela honom att han funnit en duktig
hushållerska åt honom.
* * *
»Den nya hushållerskan!» anmälde betjänten.
Kammarherren satt i sin stora stol, plågad af
giktsmärtor och vände därför ett högst förargad t
ansikte mot den inträdande.
Men då hon stod framför honom, smärt och fin
i sin enkla promenaddräkt, reste han sig
ovillkorligen och räckte henne sin hand med ett älskvärdt
leende.
»Välkommen, min fröken, var god och tag plats!»
yttrade lian galant. »Om jag hörde rätt, yttrade
min betjänt något om att ni var den nya
hushållerskan som min son skaffat mig!»
Hon böjde jakande på hufvudet.
Efter ett kort samtal — hvarunder den gamle
kammarherren ett par gånger ertappade sig själf med
att se för djupt in i den unga damens vackra ögon
— inträdde hon i tjänstgöringen.
Nu upprann en gyllene tid för den gamle
mannen. Alla hans lifrätter stodo dagligen på bordet
och han blef passad och skött som vore
hushållerskan hans dotter. Men icke allenast i köket
förstod den unga damen att göra sig gällande, äfven
i salongen och bland husets gäster förstod lion att
göra les honneurs med en gratie och värdighet, som
var förvånande.
»— — -— — — Kära Fritz!» skref
kammarherren i ett bref till sin son, »det är en pärla bland
kvinnor du skaffat mig till hushållerska — en grande
dame ända ut till fingerspetsarne. Var det på en
sådan dam din kärlek fallit, kunde jag förstå det
— äfven om hennes härkomst varit ringa — — —
— — — — — — —.»
En morgon kom hushållerskan in till
kammarherren och bad honom om tillåtelse att besöka en
aflägsen sjuk släkting.
Den gamle herm gaf ogärna sitt samtycke, ty
hennes sällskap hade blifvit honom nästan
oundvar-ligt.
»Kammarherrn skulle gå på teatern i kväll»,
föreslog hon. »Det spelas ett alldeles utmärkt stycke
— jag har sett det, så jag vet det är bra!»
Så villigt erkände han hennes auktoritet att lian
gent emot sina vanor beslöt sig för att gå på teatern.
Hon hade skaffat honom en af de bästa platserna
ocli nu satt han och kände sig riktigt väl tillpass
bland alla de festklädda, glada människorna. Sä
gick ridån upp. Han satte kikaren för ögonen . . .
stirrade, stirrade och stirrade.
Den eleganta damen uppe på scenen, som med
sann virtuositet jonglerade med replikerna och som
blef applåderad efter hvarje scen, var hans
hushållerska.
Med ens stod bela intrigen klar för honom.
Han måste ovillkorligen le — och han gjorde
det så högt, att hans grannar måste tysta på
honom.
Då ban kom hem fann han sin hushållerska
iförd sin enkla dräkt vid tebordet och midt emot
henne Fritz — som blifvit invigd i intrigen.
»Jag borde vara rasande — men jag kan icke!»
sade han. »Tack för läxan, fröken!» Han tog
hennes hand och tryckte en kyss på den. »Och du
Fritz», fortsatte ban, »du är en lyckans guldgosse,
sådana kvinnor svärmar man icke för — dem gifter
man sig med.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
