Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 25 Oktober 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin - Mickelsmäss-marknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
framför honom, står ju det påbörjade logghuset
redan färdigt och fint, och där, strax bredvid — är
ju kvartsgrufvan — se! se! — hur guldkornen glittra
och glimma i månskenet — hvilka präktiga högar
af uppbruten, guldrik kvarts — — färdig att sändas
till stampmillen med kanoten i morgon — — det
är ju rikedom — — lycka — rikedom och lycka,
till och med för honom — ! ! Och se — — där,
vid stugans dörr — den unga, strålande kvinnan —
— hon ler och vinkar åt honom — åh — han
känner ansiktet — men när såg han väl d e ögonen
så milda ? — Hur kan hon vara här — hon
— — lian orkar icke tänka ut problemet —
tankarne förvirras — — Elisabeth! — han ropar
namnet och sträcker armarne mot synen —■
En skärande smärta i foten! — allt är borta;
endast den kalla, hvita dimman från sjön smyger
berns brännande hetta och isande kyla växlade inom
honom.
Hur ljust, hur löftesrikt hade lifvet icke en gång
legat framför honom! — Ödet hade varit gifmildt,
naturen hade utrustat honom med många af sina
bästa gåfvor — — den ena synen, den ena
hågkomsten följde den andra, drog förbi hans själ och
försvann för att lämna rum åt en annan — —
Han mindes sin barndom, där borta på det stora
gamla godset i den fagra Västgötabygden — — Den
Kära gamla gården, som far och farfar värnat och
vårdat för honom och som han i sin ordning skulle
värnat och vårdat och odlat för kommande släkten
— Nu lekte främmande barn under de åldriga
lindarne; främmande människor, en ny släkt växte
upp, arbetade, hoppades och älskade under det tak
som en gång varit hans och hans fäders. Var det hans
Kliché: Kern. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
FÖR HELSINGLANDS FORNMINNES-SÄLLSKAPS MUSEIBYGGNADSFOND
afhölls den 10—12 oktober en stor Mickelsmäss-marknad, hvarifrån vi återgifva några bilder, då anordningarne därvid till dels voro
alldeles särskildt vällyckade. Men så hade också Slottsarkitekten Agi Lindegren stått för dem. Och att marknaden var besökt framgår
af att icke mindre än c:a 6,000 kr. inflöto.
tyst mellan stammarne i månskenet. — Allt förbi! —
feberfantasierna skulle blifvit verklighet en gång —
kanhända! —- men nu har också det luftslottet
ramlat — —
En stor canada-nattskärra flyger förbi på
ljudlösa vingar, kretsar, kommer åter och slår sig ner,
nästan på den sårade foten. Halft ofrivilligt sträcker
Malm varsamt ut handen för att fatta fågeln; men
vid minsta rörelse är den försvunnen, lika jjudlöst
och hemlighetsfullt som den kommit. Hur ofta hade
han icke på samma sätt sträckt ut handen för att
fatta lyckan, som synts honom helt nära — — hur
ofta hade den icke på samma sätt flytt undan •—!
Aldrig hade han kunnat fatta och fasthålla den.
Hvarför? — — Det var ju detta han under nattens
långa, oändliga timmar grubblade, grubblade — —
utan att finna något svar, medan den värkande
kroppen skakade af allt starkare frossbrytningar och fe-
fel? — människor sade så. Kanske hade de rätt.
Det är ju också ett fel att misslyckas här i lifvet
— ett stort, oförlåtligt fel, som straffas strängare
än de flesta. Han visste ju med sig att han
kämpat och sträfvat — att han städse velat göra, städse
gjort sitt bästa, uppbjudit alla sina krafter, handlat
efter bästa förstånd, uppoffrat och försakat — -—
och ändå! — ändå — Kawin Neseshin —!
Bilderna kommo och gingo. Där voro föräldrarne
— —’ det ljusa, lyckliga hemmet — — där man
hoppats och väntat så mycket af honom, bedt så
varmt för hans lycka, trott så fast på hans
framgång. Hvad hade det blifvit af allt detta? Hvad hade
det blifvit af honom och hans lif? —
Han såg sin första ungdom —- ynglingaåren,
inträdet i det verksamma lifvet; såg sig själf, sådan
han då var — de hårdt sammanslutna läpparna
drogos till ett löje, bittrare än tårar. Hvem skulle
- 59 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
