Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 25 Oktober 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin - Den allra modernaste sporten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DA 1
blott kunnat göra sig gällande som själfbchärskning
eller själfförsakelse till sin fulla rätt; här fick han
användning för sin arbetsförmåga, sin styrka, sin
friska, härdade, ofördärfvade kropp; här var
landet för honom. Han blef uppskattad och värderad,
vann vänner och anseende, aktning och erkännande.
Det glada modet, det friska själfförtroendet började
återkomma; han kände sig ung på nytt, började
med okuflig optimism åter hoppas på lifvet och
lyckan.
Han och den bepröfvade kamraten, som
tillsammans varit anställda som »prospektare» i det stora
grufbolagets tjänst hade slutligen funnit tiden vara
inne att slå ett slag för egen räkning. För de
gjorda besparingarne inköpte de en liten ö i en af
de stora sjöarne, där de under sina ströftåg
upptäckt en ovanligt guldrik, lofvande kvartsfyndighet.
Allt var ordnadt och väl beräknadt, det gällde blott
att arbeta till det yttersta, med uppbjudande af alla
krafter. Sommaren var så kort, vintern så lång
häruppe — dagar och timmar voro dyrbara! —
Logghuset var påbörjadt, kvartsgrufvan väntade blott på
starka armar och flitiga händer för att lämna sina
skatter. Snart skulle »Odågan» vara ett minne
blott–
Och så slant yxan — plöjde djupt genom
muskler, kött och ben. — Han hade tillräcklig erfarenhet
af sådant för att veta att det äfven i bästa fall
betydde veckor, kanske månader af tvungen
overksamhet — en dyrbar, oersättlig tid — en oberäknelig
förlust. Längre förmådde han icke tänka. Kawin
Neseshinl
Lifvets gåta var grym — — I det goda,
gammaldags hem, där han växt upp, hade han lärt
sig tro på Guds kärlek och rättvisa — han trodde
alltjämt på dem. Men ändå I — Hvilka steniga,
törnbeströdda vägar hade han icke vandrat, hvad
hade han icke offrat — för pliktens, för samvetets
skull — — och nu stod han där ju dock, lika djupt
i dyn som trots någon, hvilken samvetslöst trampat
alla förpliktelser, alla sedebud, alla både gudomliga
och mänskliga lagar under fötterna.
Hvarför — hvarför hade han ej — om allt
annat också blifvit honom förvägradt, alla andra
försakelser honom pålagda som en nödvändig, renande
pröfning — hvarför hade han ej åtminstone kunnat
vinna en smula kärlek? — Var han då så ovärdig
att blifva älskad — ? — Han, som så brinnande
längtat därefter, han, för hvars drömmar alltifrån
tidigaste ynglingaåren kärleken — den stora, rena,
upphöjda kärleken mellan man och kvinna, make
och maka, städse hägrat som det förnämsta och
härligaste af allt hvad jordelifvet kunde bjuda! —
Han visste med sig att han kunnat ge sitt unga,
starka lif därför — att han skulle ägnat hvarje tanke,
hvarje handling, alla sina krafter, hela sitt stora,
varma hjärta åt den kvinnas lycka som velat skänka
honom den skatt hvarom han drömt. Rundt omkring
sig såg han andra, för hvilka kärleken blott var
en lek, ett rus, ett tillfälligt tidsfördrif — andra,
hvilka ej tvekade att för ögonblickets flyktiga
njutning rycka till sig blomma efter blomma, för att
sedan likgiltigt kasta den i smutsen — och som
sedan, då de hunnit tröttna på leken, ändå vunno hem
och härd och lycka, blefvo älskade och omhuldade
af goda, rena kvinnor, för hvilka deras förflutna
lif med alla dess fläckade blad för evigt förblef en
tillsluten bok. Ja —■ också i detta hade han ju
varit en odåga — han skrattade bittert. Han hade
ju aldrig ens kysst en kvinna förr än han första
gången slöt sin hustru i sina armar. Stackars
enfaldige drömmare! — Under alla ynglingaålderns
stormar och frestelser hade han hållit fast vid en enda
tanke, en enda dröm — drömmen om den goda, rena.
oskuldsfulla kvinnan, som en gång skulle blifva hans
— och för hvars skull också han ville vara ren och
god -— vara henne värdig, henne lik — ! — Så
blef han ju en oerfaren, löjlig, försagd stackare, åt
hvilken en erfaren kvinna skrattade, och som ingen
kunde älska — — — det hade hon ju sagt honom
så ofta. Kawin Neseshin.
Forts.
Den från
England importerade sporten att
anställa
gång-täflan mellan
springbud,
servitörer m. fi. af
båda könen har
nu nått full
blomstring i
Paris. F. n. äro
alla sinnen
upptagna af
intresset för den stora
gångtäflan som
den 25 oktober
skall äga rum
mellan Paris—
Nanterre. Icke
mindre än 1,500
sömmerskor
skola täfla och
dessa träna sig
som bäst till
det stora slaget.
DEN ALLRA MODERNASTE SPORTEN,
Kliché: Bengt Silfversparre6
SÖMMERSKOR I PARIS TRÄNA SIG FÖR GÅNGTÄFLAN TILL NANTERRE.
— 61 —
Efter fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
