Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 1 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin - Spårvägsstolpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
en plats som ej kunnat fyllas af någon annan. Man
vande sig att lita på honom och tvekade ej att i
största utsträckning begagna sig af den aldrig
tröttnande beredvillighet hvarmed han ställde sig i allas
tjänst. Själfve doktorn, som snart under
grufarbe-tarens grofva dräkt igenkänt den bildade och
intelligente mannen, glömde nästan i den feberaktiga
spänning hvari lian. ständigt befann sig, att denne man,
som för honom blifvit ett ovärderligt biträde och
som han skämtsamt kallade sin underläkare, i själfva
verket ännu var hans patient och att de mödor, för
hvilka han utsatte sig, för honom själf kunde
medföra de ödesdigraste följder.
För Malm själf var detta kanske den lyckligaste
tid han upplefvat allt sedan barnaåren. Här kände
offrande kvimia, hvars alla krafter samlade sig kring
det enda målet — att till det yttersta fylla den
uppgift som blifvit henne förelagd. Han kände sig
lycklig öfver att få dela arbetet med henne och få
taga sin del af henne bördor.
För henne var han en hjälte — ja, nästan mer
än så; ett högre väsen, i hvilket allt det högsta och
bästa, vackraste och ädlaste hvarom hon kunnat
drömma i himmel eller på jord, tycktes henne
för-kroppsligadt. Just så — fulla af styrka och
mildhet, godhet och allvar — tänkte hon sig änglarna
— de starka hjältar, hvilka såsom ljungelden,
förfärande och tillbedjansvärda på en gång, ila att
ut-tora Herren Guds befallningar och anföra himmelens
härskaror i kampen mot all världens synd och ond-
II. 8 D:t STOCKHOLMSFOTOGRAF. H. 8 J>.» O/iTEBORGSFOTOGRAF. Foto. Rangnitt, Helsingborg.
STOCKHOLM. GÖTEBORG. HELSINGBORG.
Spårvägsstolparne till den elektriska driften i Stockholm, hvilka för en tid sedan börjat uppsättas, ha blifvit föremål för olika omdömen
i tidningarne. Man anser sålunda på somliga håll, att deras dimensioner äro alltför vidlyftiga. Vi återgifva här en s. k. normalstolpe,
hvilket slag af stolpar kommer att få plats på de flesta ställen i hufvudstaden. Till jämförelse visa vi dylika stolpar från de andra
svenska städer, där elektrisk spårvägsdrift finnes.
lian sig nyttig och nödvändig; kunde hjälpa, trösta,
lindra plågor, sprida en smula glädje, och —
framför allt — lätta några af de allför tryckande
bördorna för dessa kära små kvinnor, som varit så
goda mot honom. Öfverallt var han till hands, —
ingen möda, ingen ansträngning var honom för stor.
Här fanns ej tid att drömma eller grubbla vare sig
öfver det förflutna eller det kommande; dagen och
natten räckte ej till för de plikter som togo alla
tankar och krafter i anspråk; det närvarande var nog
och i det närvarande kände han sig lycklig.
Jane och han kommo hvarandra, som naturligt
var, allt närmare under dessa pröfningensi dagar.
Med öm glädje och rörelse, halft faderlig, halft
broderlig, iakttog han henne dag efter dag och lade
märke till huru väl hon bestod det eldprof hon
hade att genomgå. Nu var all tafatthet, all osäkerhet
lör sv annen, all barnslig svaghet och pjåkighet
bortlagd, som om den aldrig funnits. Det föreföll
honom som om den lilla späda, barnsliga varelsen för
hvarje dag allt mera växte och utvecklade sig
till hjältinna — till en stark, god, ädel och upp-
ska, lidande och elände. I tysthet döpte hon honom
till »S: t G e o r g». Hennes kännedom om helgonens
historia var ytterst begränsad, då hon fått sin
uppfostran i en af Ny-Englands mest ultra-protestantiska
folkskolor, där allt sådant aktades för en styggelse.
Men hon hade af en tillfällighet en gång kommit
att besöka ett katolskt kapell, och hvad hon där
fått erfara — ljusen, blommorna rökelsedoften, den
härliga musiken, den underbara, betagande
stämningen — hade gjort ett outplånligt intryck på hennes
lilla svärmiska, skönhetstörstande själ. Hon
bevarade det som en möjligen syndig, men hänförande
hemlighet, på djupet af sitt hjärta.
Där, öfver altaret, hade hon också sett en tafla
— så godt som den första hon någonsin skådat —
och den väninna som fört henne dit hade sagt henne
att den föreställde den helige Georg — en mäktig,
ridderlig gestalt, med segerns majestät i blick och
uttryck och svärdet hvilande på den underkufvade
drakens hufvud. Hon tyckte sig finna en
omisskännelig likhet mellan honom och hennes store svenske
vän. Namnet passade honom — och i sina tankar
(Forts. sid. 80).
77 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
