Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 1 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin - Jätte-elefant som automobilist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. s:d. 77 )
nämnde hon honom alltid så, då hon såg honom så
trofast och outtröttlig, så stark och modig i kampen
mot alla sjukdomens och lidandets vidunder, utan
tanke på de faror hvarför han själf utsatte sig. Hon
visste bättre än någon huru stora dessa faror voro.
Hon visste att det långt ifrån läkta såret alltjämt
förvärrades till följe af de ansträngningar för hvilka
ban alltjämt utsatt sig; hon visste, fast ingen annan
hade tid att lägga märke därtill, att svullnaden
alltjämt tilltog, att inflammationen spred sig och att det
djupa, breda hålet alltmer antog en olycksbådande
färg samt ofta vållade honom oerhörda smärtor. Hon
såg, som ingen annan, huru de kraftiga dragen
stundom ofrivilligt förvredos, huru läpparne
sammanpräs-sades under de långa mustascherna, huru han kunde
rycka till vid obetydligaste vidrörande; hon förstod
hvad allt detta innebar och det fyllde hennes hjärta
med ångest. Hon hade sagt honom det — bedt och
varnat och tiggt att han skulle skona sig — men han
var döf och otillgänglig för alla föreställningar, och
i själfva verket förstod hon detta så väl. Sådan
som han var och sådana som förhållandena voro,
kunde han i själfva verket icke tänka på sig själf.
Allt hvad hon kunde göra var att med outtröttlig
omsorg tvätta, sköta och förbinda detta ohyggliga
sår, som tärde på hans styrka och lifskraft. Hon
gjorde det om nätterna, då hon ändå skulle vaka;
någon annan tid fanns ej därtill och icke ens då
var det alltid möjligt att göra det så väl och
omsorgsfullt som det borde göras. Men han bara log
åt hennes bekymmer — slog bort allt med ett skämt
och började i stället tala om hennes blekhet, om
de mörka ringarne kring hennes ögon — — hon var
ju ett sådant litet ömtåligt kräk, stackars lilla
syster Jane — dugde egentligen icke till sjuksköterska !
Hon måste verkligen lägga sig på hans bädd för
att hvila några ögonblick, medan han vakade i
hennes ställe. Han var ju stark som en häst, och
skulle i alla fall ej kunnat sofva om han velat
försöka — — tack vare den snälla foten, som så väl
förstod att hålla honom vaken — det visste hon jul
— Och motvilligt, tvungen af den oemotståndliga makt
som hans starka vilja utöfvade på henne, gaf hon
efter. Hon var ju verkligen så dödstrött —
ögonen föllo tillsammans och alla lemmarne värkte —
det skulle kännas godt att få sträcka ut sig —
bara några minuter! — Han lofvade att punktligt väcka
henne — — —
Snart sof hon lugnt och tryggt, under det att
den allvarlige svenske jätten vakade öfver hennes
slummer och tyst och snabbt — det var
förunderligt hur tyst och snabbt han kunde röra sig under
sådana förhållanden, i trots af den sårade foten —
skyndade till hvarje bädd dit ett stönande, otåligt:
»Nursel — n u r s e!» kallade honom i hennes s’.älle
för att lugna och trösta, räcka ett glas vatten eller
vända kudden under ett febersjukt, brännande hufvud.
Så satt han där åter på sin plats, lät blicken hvila
på den lilla magra, späda gestalten, det lilla bleka,
tärda ansiktet och tänkte därvid många tankar —
vackra, ömma, goda tankar, sådana en far kunnat
tänka vid sitt barns bädd, tankar som ej skulle
kunnat störa hennes ro eller grumla hennes sinne om
hon läst dem i drömmen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
