Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 15 November 1903 - Karl Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL NORDSTRÖM.
För HVAR 8 DAG af Amanuensen vid Nationalmuseum d:r JOHN KRUSE.
Med glädje och s’o’.thct har Konstnärsförbundet
sett sin stora retrospektiva utställning, som för
närvarande äger rum i Köpenhamn, där Charloltenborgs
rymliga salar upplåtits för ändamålet, röna en
framgång hos vårt södra broderlands publik och kritik
så stor, ja, efter hvad det vill synas, så glänsande,
att den öfverstigit de djärfvaste förhoppningar. Hvad
under då, om allmänhetens uppmärksamhet i
ovanlig grad fästes vid den man, som sedan 1895 varit
förbundets ordförande, i sig så att säga personifierat
■dess vilja så som Richard Bergh med mästarhand och
för alla tider också fastslagit det i sin i år
exponerade stora porträttgrupp af förbundets styrelse.
Den som där bildar medelpunkten, mot hvilken allt
graviterar, är Karl Nordström, llan samlar på sig,
■där han sitter med ordförandeklubban längst uppe
vid ändan af det lysande röda bordet, både det
starkaste ljuset och alla de andras tankar. På hans
ljusa viljefasta ansikte flammar bakom den lugna
ytan ett eldfullt trots, som binder och tjusar dem
alla.
Hur väl jag minnes mitt första sammanträffande
med honom! Jag hade åtagit mig att skrifva om
konst i Nordisk Familjeboks Supplement, och jag
hade alltså för mina artiklar om lefvande svenska
konstnärer börjat företaga de nödvändigaste
inter-viewerna. Det ligger en egendomlig spänning i ett
dylikt personligt sammanträffande med en konstnär,
af hvilken man förut endast har den kännedom ett
och annat verk kunnat skänka men som man nu
skall utfråga, hvars hjärta och njurar man skall
ransaka, som man med ètt ord skall söka förstå för att
bedöma något så när rättvist. Min erfarenhet af
dylika personliga sammanträffanden är, att man lär
mycket af dem, ja helt enkelt, att utan dem mgen
konstkritiker i grunden kan lära sig förstå konst och
konstnärer. Konstnärsnaturer äro i allmänhet
öppenhjärtiga och meddelsamma. De ha en viss
öfverser ömmande inre rikedom på kraft, som gärna vill
skaffa sig luft. Och så tala de om sina öden, sm
kamp med konstnärliga problem naturligt, rakt pä
sak, lifligt, och den som förstår att lyssna med
hela sin själ, börjar få en aning om, hur det är fatt
med dem.
Emellertid kan det ofta vara ganska svårt att
få ordentligt besked. Årtal ocli data ha konstnärer
kanske ännu svårare än andra människor att hålla
reda pa. Jag mins den gången då jag interviewade
Carl Larsson uppe i hans atelier vid Glasbruksgatan
på Söder. Hur trefligt och skämtsamt det var hos
denne konstnär ined den strålande älskvärdheten i
bela sitt väsen, men med årtalen var det sannerligen
mycket besvärligt!
När jag nu för att interviewa Karl Nordström
vandrade ut den långa, långa Boslagsgatan, vid hvars
slut, alldeles ute vid tullen, konstnären slagit upp
sina bopålar i det gamla Bellmanska värdshuset
Lilla Ingemarshof, var det med en viss ängslan jag
läiikte på min interview. Jag liade ju nog hört
ett och annat om att det intransigenta
Konstnärsförbundets ordförande var en bister herre, och jag
undrade just, hur ban skulle taga emot en som kom
och tog upp hans tid med tråkiga frågor ocli förhör.
Så var jag då ändtligen framme vid Ingemarshof.
Det var och är ännu ett gammalt enkelt trefligt
hus, som ligger på en liten backe, rätt liögt öfver
gatunivån, hvarjämte det skjuter något ut öfver
gatu-linien, hvilket allt gör att det bakom sin höga mur
med en stor svart port verkar som en fästning. Jag
trädde uppför backen, in genom den stora porten
och befann mig på en rymlig gård, som såg så
vänlig och ljus ut. Jag tyckte nästan det var som
jag befunnit mig på landet, ocli samma intryck af något
svenskt, enkelt och landtligt fick jag, då jag steg
upp för trätrappan och ringde på. Jag kom in i
en enkel men med distinguerad smak ordnad våning,
och jag kan inte säga, med hvilken okonstlad
rättframhet och älskvärdhet den fruktade »bistre» tog
emot mig. Det var den bästa interview jag
någonsin haft. Klart ocli redigt besked fick jag om Karl
Nordströms hela konstnärsbana, från dess mycket
knaggliga begynnelse, då den bohuslänske ynglingen
tre gånger förgäfves sökte från akademiens
principskola na upp i »antiken» ocli samtidigt var elev af
Perséus till den första utländska studiefärden i
sällskap med kamraten von Saltza till Belgien och Paris
1880—82, då Manet och de andra franska
impressio-nisterna blefvo hans liksom de andra unga svenska
parisarnes läromästare och Sturm- und
Drang-perio-den med all dess friska vårkänsla och alla de bittra,
ja nära nog förtviflade stunderna tog vid, ocli
slutligen återvändandet till hemlandet, där under många
försakelser och framför allt många och långa års
träget arbete det skulle lyckas Nordström att riktigt
intränga i och konstnärligt återgifva den svenska
naturen i dess egendomlighet. Och tänk, årtalen tril
lade som ärter ur munnen på denne konstnär.
Aldrig hade jag träffat en målare, som liade så klari
reda pa hvad som händt honom och ett så tydlig!
begrepp om hvilka faktorer inverkat på lians
utveckling. Där var fransmannen Gauguins dekorativa
förenkling, där var danskarnes intima naturstudium
och fina känslighet, där var kamraterna i Varberg
1893—95, Richard Berg och Nils Kreuger, där var
Visby och Gotland, där var framförallt fäderneön
Tjörn.
Min anteckningsbok var tämligen fylld, när jag
åter lämnade Ingemarshof, och jag gladde mig åt
det rika materialet till min biografi öfver den
märklige konstnären. Men »olyckan var framme», som
folk bruka säga, när de själfva äro slarfviga — jag
förlorade mina anteckningar och kunde omöjligt hitta
dem. Lexikonets tryckning börjad? betänkligt närma
sig den ödesdigra bokstafven N., och till sist måste
jag be om en ny seans, hvilken jag för att mildra
oförskämdheten i min begäran bad att få förbinda
med en konsert på Musikaliska Akademien, där
Brahms Johannes-passion skulle uppföras. Utan ett
enda ord af missnöje, tvärtom med lika stor
öppenhet ocli lika älskvärdt lugn underkastade sig mitt,
offer ännu en gång interview-tortyren, och sen följdes
vi åt till konserten.
Det intryck jag från första början fått af Karl
Nordströms på samma gång vi jestarka, eldiga och
försynt finkänsliga natur har sedermera vid hvarje
nytt sammanträffande ytterligare stärkts, ocli jag har
äfven fått en känsla af att det hos honom finns en
ovanlig harmoni mellan människan och konstnären.
Den förras olika sidor afspegla sig klart i
konstnärens verk.
Det är också på tiden, att jag talar litet om
Nordström såsom målare. Det är som jag antydde
i främsta rummet sitt eget kärleksfulla och
tålmodiga. studium af sin hemlandsö Tjörns nakna klippor
och gröna dalar han har att tacka för den höga
ståndpunkt ban nu nått och så vackert förstår att
häfda. Pet är det svenska väs kustlandskapets
skönhet, ban isynnerhet ger oss i sina taflor, dess stolta
karghet, starka färgprakt och tysta drömmeri. Det
har varit en lång och hård konstnärskamp som Karl
Nordström utkämpat, och den veka melankoli, som
jag tror alltid legat djupast i hans lynne, har slutit
sig som en kärna i det goda stål, som också fanns
i botten hos honom och som blifvit till ett pansar
— 98 .—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
