Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 6 December 1903 - Sällskapet »Gnistan» i Göteborg - Aron Jonason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DA C
borde utgöra en motvikt mot den materialistiska kampen
för pänningen. Och med stöd af sådana förmågor som
n. v. Rådman Siljeström, Professor Warburg
samt artisterna Lindholm och Callmander,
hvilken senare gaf sällskapet dess namn, visste Berg att
redan under första året af sällskapets tillvaro föra
det fram på ett sådant sätt, att icke allenast män,
sådana som Victor Rydberg, C. D. af Wirsén m. fi.
mottogo kallelse till medlemsskap, utan äfven att
gifva det ett så stort anseende att det räknades som
en utmärkelse att vinna inträde, något som står fast
än i dag.
Att här skildra »Gnistans» öden är icke
meningen, ej heller att omhandla de personer, som fört
och föra sällskapets runor med den äran. Men om
själfva jubileumshögtidligheten skulle vi yttra några
ord. Densamma ägde rum i Grand Hotel Haglunds
stora festvåning och bevistades mycket talrikt, i det
att 120 af de i Göteborg bosatte c:a 190
medlemmarne kommit tillstädes. Efter ett introduktionstal
af sällskapets ordförande Häradshöfding Helmer
Sundstedt, som mynnade ut i en tacksamhetens
minnesgiird åt sällskapets härofvan nämnde fem
stiftare, hvilka erhöllo diplom som hedersledamöler af
»Gnistan», bestegs talarstolen af Professor Karl
Warburg, som med vanlig medryckande kraft höll ett
föredrag om »Johan Gabriel Bichert; några drag ur
hans lif och verksamhet.» I hotellets stora matsal
var sittande festmåltid anordnad. Vid champagnen
höjde ordföranden sitt glas för »Gnistan», dess
forntid och framtid, hvarpå Berg och Warburg hvar för
sig svarade. Vidare talade »Gnistans» sekreterare
Professor Sylwan för dem, som efter 1892, vid
hvilken tidpunkt sällskapet ingick i ett nytt skede,,
haft sällskapets angelägenheter om hand, hvarpå
följde svar af Professor Vising. Genom Prof.
Warburg framfördes till slut en hälsning från »Idun».
En bra afslutning af denna korta redogörelse
blir slutversen i den af sann humor kryddade
historik öfver »Gnistans» öden, förfatlad af den bekante
hoffotografen Aron Jonason, hvilken upplästes under
aftonens festliga samkväm:
Se där en liten del af hvad du gjort
du Gnista god, som nu kan jubilera;
på Tidens elf går fjerndelsseklet fort,
men visst skall du på nacken din få flera.
Må kry du hålla dig intill det sista
och städse lysa klar, vår kära Gnista!»
ARON JONASON.
MED ANLEDNING AF 65-ÅRSDAGEN DEN 28 NOVEMBER.
Mannen med många bekantskaper är icke alltid mannen
med många vänner — Aron Jonason har säkerligen långt fi.’re
vänner än bekantskaper! I hvar och en af dem, som under alla
dessa många år gladt sig åt hans lika oförargliga som fyndiga
skämt, vare sig djt tillkommit bland ordensbröder, i
umgängeskretsar, i land eller ombod å Kungafartyget, i tal eller skrift, i
hvar och en af dessa har A ön
Jonason vunnit en vän — men
hur skulle han kunna känna
dem alla. Vi kunde ha
mycket att säga om den mannen,
ty han är icke endast skä
n-tare — han är en
utomordentligt skicklig fotograf, dugande
tidningsman och publicist och
en förträfflig människa, —
men vi invänta 70-årsdagen
till d;t och lämna nu plats
och tillfälle åt honom att Själf
presentera sig. Aron Jonason
har själf tagit sitt porti ätt —
nu får han själf taga ordet:
Göteborg den 28 nov. 03.
Herr Redaktör!
Ni har önskat att i Edert
nästkommande nummer, såsom en
illustration till min i dag
inträffade 65-arsdag, intaga mitt
portratt, och jag kan ju ej annat an
känna mig bade glad och
smickrad öfver denna Eder intagande
välvilja.
När Ni emellertid tillfogar, det
NI garna såge, att bilden blefve
ett s. k. sjilfporträtt samt att
därtill af "origina.et" fogades en
lämplig täxt, kommer saken for
mig in i ett annat läge. Med
porträttet ina det nu sa vara,
hälst alderstalet tyd.igt nog
angifver, att man är inne i lifvets
aftagande skede, och jag har dä
pa sätt närlagde, i dag tagna bild
utvisar, efterkommit
framställningen. Men värre blir det med
täxten, ty i den delen är jag
sannerligen tvehogsen om, hvad,
som kan anses ".äinpligt".
Jag skall da inskränka mig till
ett par af det fotografiska
ar-rangementet betingade
anmärkningar: Det, att det ser ut som
om lampan växte rakt upp ur
flintskallen, är ej afsedt att
antyda att jag är något slags
ljus-hufvud, utan är meningen
därmed endast att i sa fall bevara
skenet, äfven om det här tycks
vara emot. Att den högra
handen instuckits i byxfickan far ej
betraktas som bevis pà
noncha-lance. Motivet är, att i denna
hand döljes den mekanism i och för objektivets öppnande och slutande
hvarigenom sjalfportratterandet möjljggjorts. Denna åtgärd är således af
både subjektiv och objektiv art
Eder
A. Jonason,
HOFFOTOGRAFEN ARON JONASON. 2«s« suMrn>~Tt.
Efter ett själfporträtt taget den 28 november 1903 speciellt för HVAR 8 DAG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
