Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 13 December 1903 - »Klostertukt» af Ulla Linder - Veckans porträttgalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DA C
annat än mörkt öl. Han hade vant sig vid det
under sin långa vistelse i Pommern. Men i dag
hade Mårten öfvertalat honom att för en gångs skull
gå ifrån sina vanor •— tyskt som tyskt och starkt
som starkt, förklarade han — och Jesper var alls
ej missbelåten med det nva försöket.
Mårten hade tagit på sig en öfvermåttan
högtidlig min, spärrade upp sina små vattniga ögon,
så att de började rinna och blefvo alldeles
röd-sprängda och talade med konstlad basröst:
— Salutater — confrater! In vino veritas et
in hoc signe vincit! Pax! — Låtom oss dricka!
Du hör jag kan latinet.
— Bravo! tjöt Jesper portvakt. Hurra för Mårten
vintappare och hans kökslatin! Sjung nu, gubbe
— men på ren svenska!
Mårten tog sig en duktig klunk ur tennstopet,
smackade ett par tag med tungan och började:
»På jordens rund ingen finns så tvär,
hur dyster, trumpen du tror, han är
som nekar dricka ett rågadt krus
i sus och dus
med muntert lag i ett gästfritt hus.
Det kan du här bäst väl märka!
Men hvarje guldklimp har litet slagg
och hvarje ros har sin törnetagg
och hvarje män’ska har fel också.
Hå, hå — hvad då ?
Jo, att hon inte kan gå och stå —
när ruset hunnit att verka. — —»
Jesper skrattade och torkade sig i ögonen.
Sedan såg han upp på kamraten med en beundrande,
nästan ödmjuk blick i ögonen.
— Jo, du kan du! sade han. Det är, som
om du inte gjort annat än diktat visor i all din
dar. Jag skulle hellre hugga af mig både armar
och benstumpar än kunna få ur skallen ett enda
tocke där rim. — Men förstånd att bedöma visorna,
det har jag, det kan du lita på och sanna du mina
ord, Mårten, vore du inte så pass till åren, så
komme du säkert att sluta som guardian här i
S: t Nicolaus — —
-— Vet hut, ditt rumlande kreatur! Så långt
har det dock, Gudi lof, ej gått ännu!
Det var en hotfull basröst som likt
domsbasunen oväntadt och oombedd kom och gjorde slut
på källarglädjen.
Jesper hade genast rest sig. Han såg nu med
rädda ögon och hukande rygg bort emot ingången
till hvalfvet, där Erasmus’ långa, magra gestalt
syntes som frambesvuren genom ett trollslag. Men
Mårten lät sig ej vidare förbluffa. Långsamt och
försiktigt började han nedstigandet från sin upphöjda
ställning och vände under hela tiden ryggen åt sin
prior för att kunna komma åt att tömma det sköna
tennstopet som ännu var till hälften fyldt af det
klara rhenska vinet. Hade han nu en gång gett sig
i onåd för denna fyllan, så skulle han åtminstone
njuta den till sista droppen, efteråt finge han nog
tillräckligt med fasta och botgöring på halsen.
Pater Erasmus stod och f.xerade de två syndarne
med bister uppsyn, de tunna läpparne voro hårdt
slutna, så att de liknade ett smalt, rakt streck och
det glimmade och gnistrade i de svarta ögonen.
— Hur mycket hafven I druckit ur? frågade
ban. Bekänn, Mårten, så visst som du hoppas på
evig förlåtelse och hugsvalelse i skärseldens lågor.
Hur många stop han I druckit?
— Ett. — Ett enda — så sant jag tror på ett
evigt lif. Ett tillsammans. Jesper dricker ju bara
öl eljest, men han måste smaka på nu för en gångs
skull, att det inte var beskt. Kyrkans fiender äro
mångtaliga i dessa dagar. Man kunde ju inte veta,
om det ej var någon tillsats blandad i vinet och
hellre än att vår guardian och klostrets förnämst — —
— Tig, ditt nöt! röt guardianen förargad. Har
ingen annan af bröderna varit här?
— Ingen, ers vördighet.
— Godt! Ar vintappningen slut ? Upp då med
er, båda två, men först hit med nycklarna. 1
kunnen vänta mig i dormitoriet. Använd tiden tili bön
och ånger, jag skall så länge öfverlägga med mig
själf om hvilket straff I skolen ådömas för att undfå
S: t Nicolai förlåtelse. —
När Erasmus blifvit ensam, gxk han först fram
till det stora vinfatet och undersökte det omsorgsfullt
för att se, att det verkligen var tomt. Sedan lät han
blindlyktans sken falla öfver jordgolfvet i alla
vinklar och vrår och så började han räkna lerkrusen
och flaskorna, som lågo upplagda på en hylla utefter
ena väggen.
— Ett stop, mumlade han för sig själf, ett stop
tillsammans! De hundarne, de tro sig ha att göra
med en lammunge. Jag känner nog tiH’et! — —
Mitt härliga vin — att jag så skulle glömma af det!
— — — Det fördömda skrifveriet! — — Fördömde
Johannes guardian! — Men alltid en tröst, att ingen
af de andra spårat upp hvad som försiggått härnere
i dag. — •— Min strupe är torr som fnöske. Jag
tål ej vid sådana här själsskakningar.
Han stod och såg på det uppstaplade rikliga
förrådet på hyllan, så småningom slätade det djupa
vecket mellan ögonbrynen ut sig och munnens linie
blef mindre skarp.
Han hade lust att afsluta brefvet till Johannes,
innan syndarne däruppe afstraffades. Det skadade
ej, att de fingo tillbringa en god stund i ängslan
och ovisshet. Detta exempel på tukt och stränghet
skulle lämpligen utlagdt, inberättas till confratern i
S: t Botvid. Han skulle få höra, att guardianen
Erasmus ingalunda tilläte något själfsvåld.
Solen hade nu alldeles försvunnit,
källarhvalf-vet låg i grått dunkel. Erasmus tog hastigt en af
de nytappade flaskorna och lät den glida ned i
en vid ficka innanför hans bruna kåpa. Så stängde
han omsorgsfullt den tunga järndörren och steg åter
upp för trappan i septemberaftonens dröjande dager
och in i den stora samlingssalen, där brefvet till
Johannes guardianen alltjämt låg och väntade på
sin afslutning.
(Tillhör Veckans Porträttgalleri.)
ANSHELM WERNER. †
Den 4 dec. afled pà besök i
Norrköping med. d:r Anshelm Werner
fran Sthlm född 1840. 1867 med. lic.,
deltog W. som ambulansläkare pa
danska sidan i dansk-tyska kriget,
hade förordnanden i hemlandet och
bosatte sig 1872 i Sthlm. Sedan 1881
var W. kronprinsparets läkare och
sedan 1885 prinsessan Eugenies
läkare till hennes död.
J. A. AHLINI. †
Justeraren i Skarab. län, f. d.
kom-•nissionslandtmätaren Johan Alfred
Ahlini afl. d. 4 dec. i Lidköping, 74
ar gammal. Efter afl. studentex.
ingick han vid landtmäterikaren och
blef 66 kommissionslandtmätare. A.
ägde ett för en privatman ovanligt
stort och värdefullt bibliotek,
särskildt inom naturvetenskapens
område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
