Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 13 December 1903 - »Svunnen lycka» af M.—.—k
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVUNNEN LYCKA.
Originalskiss för HVAR 8 DAG af M.—.—k.
Det är juliafton, en lång ljus afton, då lofven
och vinden hvila, medan doften smyger från slutna
blomsterkalkar, och daggen ligger och sofver i
daggkåpans veck — — det är som en våg af skönhet,
som något af frid.
Och solen skrifver långa ljusa streck utefter det
vaggande hafvet, och strålarne skrida ut, ljusa,
skarpa, mäktiga. De skrida bort, ut från jorden, in
i himlarne, skyarne gifva vika, de öppna sig och
gifva plats, moln efter moln, ut i den stora
genomskinliga rymden, in i odödligheten — — — — —
Och därute i skogen bland de raka stammarne,
•där går naturens odödlige gud omkring och skänker
i af sitt berusande vin — — —
Där borta vid skogsbrynet, där var det upplyst.
All bygdens ungdom var där samlad till lek och dans.
Hejsan, nu svängde de lustigt omkring efter
spelmannens toner. Ibland kunde de låta så längtande och
tärande, men ibland kunde han riktigt klämma i, den
gamle, och då blef det en vild och glad polska.
Men från kretsen af ungdom såg man två
gestalter långsamt aflägsna sig. Han var en lång
ståtlig 25 års man med käcka drag, och hela gestalten
talade om lifslust och kraft. Hon var mindre än
han, men dock en kraftig och käck flicka.
De stannade borta vid stranden, de sågo ut
öfver de glittrande böljorna.
— Nils, sade hon, säg tror du, att, fastän du nu
kommer att fara så långt bort från mig, säg, tror
du ändå att när du en gång kommer åter att du
då skall minnas mig. Tror du ej att när du där
borta i Amerika kommer dig upp, att du då
glömmer din Lisa hemma i Sverige, och att du fattar
tycke för en annan flicka än mig. Säg, käraste,
skall du alltid hålla af mig som nu?
— Lisa, hur kan du tala så. Nej, om det än
dröjde aldrig så länge tills jag komme tillbaka, så
skall du bli min, du och ingen annan.
— Tack, käraste, jag skall äfven blifva dig
trogen. I ’morgon far du, tänk, det är sista gången som
vi stå här på länge, ja, kanske mycket länge. Här,
tillade hon dystert, här fann vi vår kärlek, här
måste vi äfven skiljas, och här skola vi äfven åter
träffas, om Gud så vill.
— Ja, käraste, här skola vi åter träffas. Jag
skall en gång komma tillbaka och hämta dig, en
kväll som denna, då solen lyser, och det är frid och
ro. Men nu, Lisa, tiden lider, och vi måste ta
farväl af hvarann.
De lågo fast i hvarandras armar en lång stund.
Än en gång tryckte han en kyss på hennes darrande
läppar. Sedan slet han sig nästan med våld lös
ur hennes famntag. De sågo hvarann en sekund
stadigt i ögonen. Det lyste kärlek och tro ur dem.
Med en tung suck vände han sig om och gick.
Hon stod kvar och såg efter honom med ängsligt
spanande blickar, tills han försvann bakom skogen.
Då sjönk hon ned på knä och bad en lång brinnande
bön, bad med darrande röst den Store Guden att han
alltid måtte taga hennes käre under sitt beskydd och
hägn. Det var en klagande, jämrande röst.
Hon spratt plötsligt till. Därborta vid skogsbrynet
hade just den gamle spelmannen stämt upp en
dundrande polska, och tonerna kommo nu så skärande
och hvassa. Med en föraktfull åtbörd steg hon upp
och gick bort — hem.
Tjugufem år hade gått, och åter var det en
julikväll. Och solen sken med fulla strålar ut öfver den
grönskande bygden. Allt var sig nästan likt i byn.
Men på fattighuset, den där långa, grå, dystra
byggnaden vid ändan af byn, där hade kommit många
nya hjon. Och bland dem var Lisa. Far och mor
hennes hade dött för många år sedan och allt hade
sen gått på tok. Lisa hade tjänat piga, men på
gammeldagar hade krafterna börjat tryta, och så hade
hon kommit på fattighuset.
Och i kväll som vanligt skulle hon gå ned till
skogen för att hämta bränsle. Det hade kommit på
hennes lott.
Medan hon plockade hop de torra kvistarne
hörde hon på afstånd en vagn närma sig. Hon såg
att det var en fin vagn, månntro det nu skulle vara
kalas därborta på herrgården igen. Vagnen stannade
på vägen framför henne. Det var en äldre, men dock
ståtlig herre, som hoppade ur. Han kom fram till
henne. Han lyfte artigt på hatten, och frågade hvar
han skulle köra för att komma till »Lilltorpet».
Lill-torpet — det var ju hennes eget kära, forna hem.
Ack, Lilltorpet det var sålt nu. Gammel-Jerker och
mor Annika de voro döda för länge, länge sedan och
deras dotter, hon hade kommit på fattighuset, och
om herrn ville henne något, så var det hon själf.
Det klack till inom honom. Lisa, hans egen kära,
älskade Lisa, det var denna af tungt arbete
nedböjda och i förtid gamla kvinna.
— Minns ni, sade han, minns ni Nils Ohlson,
som för 25 år sedan for till Amerika.
Om hon mindes, huru skulle hon kunna glömma
honom, honom som hon lofvat evig kärlek och tro.
Men han, han hade nog för länge sedan glömt bort
den kärlek han en gång svurit henne. Det var då en
likadan dag som denna, när hän for, ja, när hon
riktigt tänkt efter, så var det också samma dato. Hon
mindes det nog. Och hvad hon lidit under dessa år.
De hade kommit allt längre bort från vägen,
och nu stodo de framför det sakta sjungande hafvet.
Det kom så vekt från honom:
— Och när Nils reste, så sade du, Lisa: Här
fann vi vår kärlek, här måste vi äfven skiljas, och
här skola vi åter en gång träffas, om Gud så vill.
Och det var sant. Han ville det. Lisa, känner du
nu igen din Nils?
Hon hade stått alldeles mållös och med vidöppna
ögon bara sett och sett på honom. Men i ett nu
hade den böjda gestalten rätat upp sig, kinderna
fingo färg, men ögonen fortforo att stirra på honom,
som ville de tränga till djupet af hans själ.
— Nils!
Och med ett glädjeskri for hon till hans bröst.
— Lisa, ändtligen ha vi funnit vår lycka, den
har kommit sent, men nu skola vi så mycket mer
njuta af den.
Men hvad var det. Han fick ej svar. Hjärtat slog
våldsamt och tinningarne bultade som om de ville
spränga hans hufvud. Gud, var det sant, när han nu
efter så många år ändtligen nått sitt lifs mål, nej,
det fick ej vara sant. Men det var dock alltför sant.
Han ropade högt hennes namn, men han fick ej
svar. Glädjen öfver återseendet hade dödat henne.
Han sjönk ned på gräset, och med förtviflan i
sitt hjärta ville han uttala den Högstes namn. Men
han såg ned på den gamla.
Hon låg där som förklarad och med ett
lycksaligt leende in i döden. Och i stället sträckte han
sina hopknäppta händer mot himlen.
— Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrens namn.
Den strålande solen göt sitt sista skimmer öfver
två hårdt profvade människor, som så nära sitt
lifs-mål, ändock ej hade kunnat nå det. Och en fridens
ängel steg ned till jorden, för att hämta med sig
en lycklig själ upp till himmelens rike.
— 11 fi —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
