Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 20 December 1903 - »Efter stormen» af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
II
Det knackade på dörren:
Godsägaren satt iklädd sin rökrock och lade
kabaler.
— Kom in!
Fröken Menter stod i dörren.
— Stör jag?
— Ja — nej!
Hon kom in och stängde dörren bakom sig.
— Jag ville endast rådfråga godsägaren angående
folkets jul! började hon resolut.
— Folkets jul! upprepade han. Hvad vill det
säga?
— Det vill säga — angående de julklappar,
traktering och allt sådant som julen för med sig.
— Det är något jag aldrig befattar mig med —
— Ni ge’r mig alltså »carte blanche»!
— Nej alldeles icke — hvar och en af
tjänstefolket får en pänningegåfva — därmed är allt hvad
som heter jul öfverstökat här på slottet!
— Ah — ha! Då ber jag godsägaren ursäkta
att jag störde!
Hon böjde det vackra hufvudet och gick mot
dörren.
— Ah — vänta ett ögonblick!
Hon stannade med handen på dörrhandtaget.
— Hvarifrån fick ni den tanken att vi skulle fira
jul här på slottet.
— Ah — den tanken är egentligen så naturlig!
Äfven om nu icke godsägaren privat — på grund af
sin stora sorg — kunde tänka sig att fira den största
och vackraste af alla högtider — så finnes det dock
hundra andra människor här på slottet som icke
hafva någon sorg att bära på — och som glädja sig
som barn åt julaftonen! Jag menar — tillade hon
på sitt egendomliga mjuka men dock bestämda sätt
— att man icke bör glömma de många för den enas
skuld.
— Ni har kanske rätt! genmälde han kort —
Gör som ni vill!
Hon böjde på hufvudet och gick.
Med lif och kraft började hon därpå att taga i tu
med jularrangemangerna.
Den stora fästsalen blef uppvärmd och tvänne
stora granar från Länkens skogar blefvo burna dit
upp och klädda med ljus, konfekt och glitter —
därpå köpte hon gåfvor till alla slottets tjänare
-— prydde en liten gran åt Johan Frans och
bestämde matsedeln för julaftonen.
Under alla dessa förberedelser såg hon icke
något till godsägaren — om dagen Hackade ban
omkring i skogen med sin bössa och om aftonen satt
han böjd öfver en bok eller lade kabaler inne i
sitt rum.
Så kom julaftonen med köld och en orkanlik
snöstorm.
Det hven och pep i slottets kakelugnar, men inom
hus var det varmt och godt.
Det doftade af stekt gås och rödkål och
rödkin-dade pigor buro stora fat med kakor och bullar upp
i stora salen — hvarest ett långt bord stod fästligt
dukat.
Vid femtiden tändes alla lamporna och ljusen i
de båda granarne och så kommo pigorna och slottets
alla manliga funktionärer trippande, den ena efter
den andra — några i strumpfötterna — förtagna och
röda om kinderna af värme och julstämning.
Midt på golfvet i salen stod fröken Menter, klädd
i hvitt från topp till tå, med den lille Johan Frans
på armen. Hon nickade uppmuntrande till hvar och
en som kom in och anvisade dem deras platser vid
bordet.
Då de alla, godt och väl, sutto bänkade vid
bordet, med hvar sin lilla julhög framför sig, skyndade
hon genom den långa öde korridoren, vid hvars
yttersta ända herr von Länkens rum var beläget —
och alltjämt med den lille Johan Frans på armen —
knackade hon på dörren. Hon ville bedja
godsägaren — blott för ett ögonblick — att visa sig för
folket och mottaga deras lyckönskan. Intet svar.
Hon knackade än en gång, men alltjämt samma
tystnad. Då öppnade hon försiktigt dörren — och
tittade in.
Allt var mörkt därinne — men i den osäkra
månbelysningen såg hon att rummet var tomt och
att bössan saknades på väggen.
En dof ängslan grep henne — tusen oroliga
tankar jagade sin vilda hexdans genom hennes
hjärna. — Hon såg honom för sitt inre, vandrande
genom den stora, dystra skogen — alldeles ensam —
endast följd af sin stora sorg och aftonens hemska
spökskuggor, hon såg honom — — — —
Allt vildare och vildare blefvo hennes tankar,
tills dess hon skakad i sitt innersta skyndade
tillbaka till fästsalen och lämnade den lille Johan Frans
till barnpigan, uppgifvande att hon måste gå upp på
sitt rum för att skrifva ett viktigt bref.
Hon gick också mycket riktigt dit upp, men
endast för att taga ett par bottiner på fötterna och en
kappa kring skuldrorna — och därefter — försiktig
som en tjuf — smyga sig utför trapporna och ut —
genom porten.
Stormen hade stillnat af och parken låg
dödstyst i sin hvita snöskrud.
Med klappande hjärta och brännande kinder,,
skyndade hon genom de snötäckta gångarne, öfver
alnshöga drifvor bort emot den lilla sjön. Bakom
denna låg skogen — hvit, stilla och majestätisk
silf-verglittrande i det flödande månljuset.
Vid staketet som skilde parken från skogen
gjorde hon halt — och stödde sig andtruten och
trött — mot de tjocka bjälkarne. Hon lät hufvudet
sjunka ned mot armarne — och i denna ställning
— stod hon och lyssnade ut i den dödstysta
kvällen.
Plötsligt hörde hon något prassla och strax
därefter kom »Jago» — herr von Länkens vackra
rapp-hönshund — småhoppande och med viftande svans
—-bort till henne — och inne mellan träden hörde hon
taktfasta steg mot den frostiga snön.
Då var det som om något brast inom henne
— en varm bölja steg uppåt och tårarne flöto stilla
utför hennes kinder.
Hon ville springa — men hon blef dock stående
i samma ställning — med hufvudet stödt emot
armarne.
Så hörde hon herr v. Länken hvissla på »Jago»
— men denne fortfor att hoppa i vild glädje
omkring henne — och visade ingen lust till att
hörsamma sin herres kallelse. Plötsligt stod han
framför henne — hög och ståtlig — i det klara månljuset.
— Men — — — fröken — — — hvad för er
hit ut — — — på denna tid — — — i skogen?
Men hon skakade endast nå hufvudet under det
tårarne fortfor att rinna utför hennes kinder.
— Förlåt mig — — — herr v. Länken–-
men jag var så rädd — — —
— Bädd! upprepade ban. — För hvad–-
för mig — — — för att jag — — —
Hon nickade.
— Ja!
(Forts, å sid. 192).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
