Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 20 December 1903 - Carl Jonas Meijerberg † - Emil von Qvanten †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL JONAS MEIJERBERG. †
Foto. btorman, Stockholm. u.ciché: Bengt Silfversparre,
En man, som på folkskoleväsendets område, före
de dyrbara skolbyggnadernas tid, uträttadt mycket
godt, f. d. folkskoleinspektören Carl Jonas
Meijerberg afled den 8 december, 87 år gammal. Ännu
för jämförelsevis kort tid sedan kunde man se den
långe, magre gubben med det ofantligt skarpt skurna
ansigtet och den i marken snuddande, sväfvande
rocken vandra genom gångarne i k. bibliotekets
läsesal. Ty M. fortsatte allt till det sista sina studier.
Han lär ha behärskat icke mindre än 25 olika språk
och lämnar efter sig ett trettiotal band manuskript,
väl hufvudsakligen rörande jämförande
språkforskning.
M. föddes den 7 okt. 1816 i Brunflo församling
i Jämtland, uppfostrades efter sin faders tidiga
frånfälle hos sin morbroder, kontraktsprosten Alb.
Renström i Nordingrå, Ångermanland, och blef 1836
student i Uppsala. Sedan han ett par år verkat som
lärare vid en privatskola i Fagenede i Hallands län,
upprättade han 1842 jämte ett par andra skolmän
realgymnasiet i Göteborg samt 1845 i samma stad en
egen privat läroanstalt, Meijerbergska skolan, hvilken
han förestod i 18 år. Då
folkskoleinspektörsinstitutionen upprättades år 1861 utnämndes M. till
folkskoleinspektör i Bohuslän, hvarifrån han 1863
kallades iill inspektör vid Stockholms stads folkskolor.
Denna befattning bibehöll han till år 1888.
Meijerberg var åren 1867—69 ledamot för Stockholms stad
af riksdagens andra kammare och 1876 Sveriges kommissarie vid
afdelningen för undervisningsväsendet å världsutställningen i
Filadelfia. Vidare var han ledamot af 1875—77 års kommitté för
utarbetande af betänkande angående minderåriges antagande och
användande i fabrik, handtverk eller annan handtering, samt af
1882—84 års läroverkskommitté. Sedan 1861 var han ledamot af
k. vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.
En man af kraftigt skaplynne, skydde M. aldrig att taga i,
och redan i Bohuslän började han ordna folkundervisningen på
ett sätt, som man först icke kunde tänka sig. På den tiden voro
lokalerna ofta smutsiga lador, och det fanns 15-års barn, som inte
kunde stafva. Det samma var förhållandet i Stockholm, där
lokaler, materiel och allt var i högsta grad uselt. Och det fanns
på den tiden inalles 28 folkskollärare och lärarinnor i Stockholm.
Så kom Meijerberg som den store nyskaparen. "Herrn kostar
oss mycket pängar!" hette det den tiden. Men "han" förstod, att
det var väl använda pängar och visste också att drifva sin vilja
igenom. Nog fick den stränge många fiender bland de store,
men af barnen var han alltid afgudad.
Meijerberg borde, kan det med skäl tyckas, få en
minnesvård vid något af Stockholms finaste
folkskolehus.
EMIL von QVANTEN. †
Efter ett äldre porträtt KHchf: Bengt Silfversparre.
Författaren till »Suotnis säng», Emil von Qvan"
ten, afled den 5 december i San Remo i Italien, på
rivièran nära franska gränsen.
Född 1827 i Björneborg i Finland, blef Q. 1840
student vid Helsingfors’ universitet och ägnade sig åt
vittra studier. Han måste för hälsoskäl göra en resa
till Kaplandet och Ostindien, men bosatte sig sedan
1853 i Sverige. En synnerligen entusiastisk natur,
gaf den unge mannen år 1855 i en skrift uttryck åt
idéer, att Sverige under Krimkriget borde uppträda
aktivt mot Ryssland, så att Finland blefve frigjordt
från det ryska väldet. Äfven i en senare publikation
gaf han uttryck åt sitt rysshat.
På 1850- och 1860-talen slöt sig den i hög grad
lyriskt anlagde och sangviniske mannen naturligt
nog till »Skandinavisterna». Q. hade på 1850-talet
utgifvit två diktsamlingar, som blifvit mycket
uppmärksammade för sin klara form och innerlighet, och
Carl XV, som ju tyckte om och omhuldade
konstnärer, hedrade nu Qvanten med sin vänskap samt
gjorde honom 1864 till sin bibliotekarie. Äfven kungen
hade, som bekant, stora politiska drömmar och vid
1864 års dansk-tyska krig spelade Q. en tid en
ganska märklig roll såsom ett slags privat
mellanhand mellan Carl XV och Fredrik VII, i syfte att
åstadkomma ett gemensam uppträdande till
Skandinaviens försvar, — en roll, öfver hvilken ännu af
lätt insedda skäl ett visst dunkel måste hvila.
Någon stor politisk roll blef det emellertid aldrig
Q. beskärdt att spela, men som skald och publicist
har han gjort betydande insatser. Han samlade bl. a.
gamla svenska folkvisor och utgaf dem han fann
vackrast i en präktig upplaga. I striden om
offentlighet vid underdomstolarne på 1880-talets början var
Q. en af de drifvande krafterna, då Publicistklubben
protesterade mot det dunkelvälde vederbörande läto
komma sig till last. Och fastän den gamle skalden
på de senare åren varit bosatt på olika ställen i
Italien, har han dock alltid med varmaste deltagande
följt Finlands öde.
Q. sörjes närmast af maka, f. Örnberg och känd
som författarinna under märket »Turdus Merula».
* * *
Genom tillmötesgående af en ungdomsvän till Q.,
äro vi här i tillfälle återgifva en bild af »Suomis
skald» i hans fulla mannakraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
