Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
om någon vill höra på, ty det var märkligt nog,
det med. — Men hvad jag skulle säga. — Hur det
var, det ena med det andra, så dröjde det länge
nog innan jag kom mig för att ordentligt se igenom
Billy Gordons kvarlåtenskap, som så oväntadt kommit
att stanna i min ägo. Uppriktigt sagdt så pinade
det mig för mycket att tänka på det — ville helst
shppa allt som påminde. — Så gick tiden och det
var väl först ett lialfår senare, då jag fått fast
bostad och anställning och började ordna mina grejor
en smula, som jag kom mig för att genomse de
där sakerna. Jag tänkte att jag kanske borde se
till om det fanns något som kunde leda till
upptäckt af hans anförvandter, som väl borde få
tillförlitlig underrättelse om hans död och allt sådant
där. — Men det fanns, noga räknadt, ingenting
sådant; och jag förstod nu att han tagit alla sina
viktigaste papper med sig i grafven — det var dem
ban stoppat på sig den där morgonen. — Bland
hans saker fanns en del bref utan kuvert och
endast underskrifna med förnamn eller initialer —
några fotografiporträtt — ett par, tre böcker — i
en af dem stod namnet Ronald Duff, men den kunde
ju ha varit lånad — och en del småsaker, en
sigill-ring, ett par bröstnålar och sådant. — Ja, där fanns
verkligen också ett kuvert med utanskrift till
välborne Ronald Maxwell Duff — och det fäste jag
mig förstås vid och funderade en hel del på; ty
det namnet kände jag igen — men, Herre Gud!
— jag hade så mycket annat i hufvudet den iiden
— — Ja, underliga äro Herrans vägar —.
— Emellertid — den där tidningsnotisen — —
så mycket kan jag säga, att hvad jag har i förvar
nog är tillräckligt och mer än tillräckligt att bevisa
Billy Gordons identitet; och för resten kan jag själf
svära på — — han var ju en lefvande aibild af
— — bråddes på släkten, med ett ord. Det är,
soim sagdt, — min släkt. — Och inte för min egen
skull, men för Jacks — för min präktige pojkes
skull, så skall jag väl göra mig besvär att reda upp
den här affären — det kan bli en stor skillnad för
honom detta — men det hör nu inte hit.
— Ja, nu har jag uppehållit herrarne länge nog
med mina skepparhistorier. Tack för att ni hört
på så beskedligt. — Heder och tack! — Det gör
godt. i en gammal kropp och själ att se så många
vänliga ansikten omkring sig. Tack och tack! —
Godnatt! —
Så slutade. Robert Maxwells historia — för den
gången. Fortsättningen — icke utan spänning
af-vaktad af åtskilliga bland hans tillfälliga åhörare
den aftonen — kom först några månader senare,
då tidningarna meddelade att den stora Ardmoreska
arfsprocessen i England nått sitt slut, i det
pretendenten afslöjats som en fullständig bedragare — —
samt — ännu mera sensationellt — att som fullt
laglig arfvinge till gods och titel erkänts den
aflidne härtigens brorson, Robert Gordon Maxwell —
»son till den en gång i rikets andra stad välkände
och högt aktade affärsmannen John Gordon
Maxwell, samt själf i vida kretsar känd och uppburen
som en af vår ångbåtsflottas populäraste befälhafvare».
— Med andra ord: gamle Max.
Att han verkligen ännu i åtskilliga år lefde högt
aktad och ärad som härtig af Ardmore, grefve af
Isla och innehafvare af ett halft dussin andra höga
titlar och värdigheter — en väldig jägare inför
Her-ranom och outtröttlig befrämjare af alla goda
företag till mänsklighetens förbättring, om ock på sitt
eget originella sätt — att han i sinom tid, äfven
han, samlades till sina fäder och vardt begrafven
i den högförnäma familjens marmorprydda mausolé
i dön världsberömda parken — att den nuvarande,
allmänt uppburne härtigen icke är någon annan än
Robert Maxwells präktige Jack, och den unga
här-tiginnan, hvars skönhet och beundransvärda toaletter
omtalades af alla tidningar vid konung Edwards
senaste mottagande i Edinburgh, i själfva verket just
är den blåögda svenska flicka, hvars porträtt gamle
Max förr så gärna visade i förtroliga stunder, då
han med rörelse berättade om »barnens» vackra
trofasta kärlek och hur hon lofvat vänta på den
käcke unge ingeniören, som arbetade så hårdt för
dem båda därute i fjärran västern, »om det så vore
i tjugo år» — allt detta och mycket annat tillhör
Nyare Historien och anföres ofta som bevis på att
all romantik ej —• som man så ofta hör klagas
— är försvunnen ur verkliga lifvet »i våra prosaiska
dagar.»
Men romantik finnes af många slag — och hos
en och annan af dem som den stormiga dagen
utanför Öregrund hörde Robert Maxwell på sitt enkla
språk tälja indianskans korta, tragiska kärlekssaga,
dröjer minnet däraf kvar som den fina
genomträngande doften af en sällsam, främmande skogsblomma,
bredvid hvilken alla den odlade trädgårdens
vällukter och salongenias parfymer synes en smula
konstgjorda, grofva och banala. Att på papper och
med skrifna ord vilja återgifva den doften är nog
ett fåfängt arbete — men jag har dock velat våga
försöket.
»Kanoten lyftes ett ögonblick högt upp på den blanka, grönklara rundningeii, där fallet börjar —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
