Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 14. Den 3 Januari 1904
- »Mellan jul och påsk» af Gunnar Green
- Karin Lindholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELLAN JUL OCH PÅSK.
Skiss af Gunnar Green.
Det skallade af glada rop i skolans korridorer,
och den stora strömmen af gossar kom myllrande ut
genom stora ingången.
Jullof! Det glittrade i ögonen på de små
gossarne, det lyste glada leenden öfver unga ansikten.
Jullof! Hvad innebar det icke allt. Frihet från
skolan, klappar, många, många julbjudningar, skridskois
och kälkbackar. Därför jublade det glada rop ut
öfver deras läppar, därför brann det en stor, innerlig
glädje i unga gossögon.
Torkel Berg i tvåan for i väg öfver skolgården
som en hvirfvelvind. »Hej!» skrek han och slog en
väldig kana på den isbelagda vägen. Bokväskan
dunkade honom i ryggen, farten var hvinande, han
måste kröka sig litet för att hålla balansen. En
kamrat fick fatt på honom: »När reser du, Torkel?»
»Med 12-tåget, du; då resa nästan alla: Axel
och Gustaf och Gerhard.»
»Tror du, att du får roligt i jul?»
»Boligt?» Torkel upprepade kamratens fråga.
»Jo, det kan du allt tro, du. Skridskor får man åka
på sjön, du, och kälkbacke, och så–-—» Det
var, som om han ej kunde räkna upp alla
härligheterna.
»Nå så adjö då och lycka till!»
»Adjö med dig!»
Torkel Berg for som en pil hem till sitt
inackorderingsställe. Han skulle ju äta och packa och köpa
några småsaker — och allt innan 12. Det gällde att
vara snabb i vändningarna.
*
Torkel hörde tåget signalera. Han var hemma.
Han hade setat och stirrat ut i den hvita, tysta
stillheten, sett de snöhöljda granarna sticka sina
grenar emot sig, när tåget ilade förbi, och de stora, öde
hedarna med sitt snöljus och sin stjärnhimmel. Han
hade setat och drömt om mor och om julen. Hur
hängde inte de två tillsamman. Mor och julen. Han
satt där och tänkte och tänkte på henne, tills han
blef så varm om hjärtat.
Just då var det som tåget signalerade, och han
var hemma.
Far och syskon togo emot honom. Men hvar
fanns mor? Han sökte med ögonen rundt omkring.
Hon hade nog bara gömt sig, för att han ej skulle
tro, att hon var nere vid station och så göra honom
så mycket mera glad, när hon kom fram.
»Hvar är mamma?»
Syskonen sågo litet förlägna på fadern, som tog
Torkel under armen, sägande: »Jo, ser du, pojken
min, mamma är inte kry, och doktorn har sagt, att
hon måste hvila sig, så hon kunde inte kommma ner
till tåget. Men det blir snart bättre.»
Det föll som en domning öfver Torkel: Mamma
sjuk. »Ligger hon?» frågade han.
»Ja», sade fadern, »doktorn påstod, att det var
nödvändigt, att mamma hvilade upp sig riktigt. Hon
får inte bli störd — — —»
Det var med knapp nöd, att Torkel fick gå in
och hälsa på sin mor, så sträng hade doktorn varit
i sina föreskrifter, som lödo på absolut hvila och
förebyggande af allt, som på ett eller annat sätt kunde
uppröra henne.
Men nu satt Torkel på en låg pall vid sidan af
mors säng, och hon höll hans hand i sin, och de
sade ingenting, bara sågo på hvarandra, och Torkel
tyckte att den där känslan af obehag, han haft,
smälteo bort, och det blef så ljust inom honom.
»Ah, mor, mor!» hviskade han.
»Torkel, min Torkel!» ljöd det tillbaka.
Så sutto de länge, länge, tills stora syster, som
var en sträng sjuksköterska, påminde honom om, att
hennes patient måste hvila.
*
»En sådan jul!» tänkte Torkel, när julferierna
började nalkas sitt slut.
»En sådan jul!»
Och för hans minne stego dagarne fram, som
de varit.
Man hade måst smyga sig fram öfverallt för att
ej störa mor. Stora syster skulle agera både
hus-förestånderska och sjuksköterska, och det var litet
svårt att förena de sysslorna. Tjänstefolket, som ej
hade husmoderns säkra ledning, visste ej alls,
hulde skulle göra det ena eller det andra. Fadern själf,
som alltid varit van att i alla frågor rådföra sig med
sin hustru, stod nu ensam, och han kände sig retlig
och nervös.
Hela huset hade varit som upp- och nedvändt.
Och julafton, hurudan hade den varit? Julljusen
hade ej brunnit så klart som annars, julpsalmen
hade ej klingat så vackert som förr, och klapparna
hade ej mottagits med samma jubel, ty hon, som
brukade sitta vid den stora korgen och dela ut dem,
hon som gjorde alla dager ljusa och glada genom
klarheten i sin blick, genom leendet kring sin mun,
hon var ej med utan låg sjuk ocli trött inne i sitt
rum.
Torkel grät sig till sömns den natten. Det var,
som om en stor olycka väntade lionom, en olyckar
som han ej kunde afvärja.
»En sådan jul!»
Torkel höll på att packa sin koffeit för resan till
skolan. Han fick göra det själf nu, det var ingen,
som kunde eller ville hjälpa honom.
Alla gingo omkring med ängsliga och förskrämda
ansikten, tv moderns tillstånd hade ej förbättrats.
Och Torkel, som skulle resa ifrån mor och till
staden, till skolan.
Tänk om något kom på!
Han satte sig ned på kofferten och såg med
undrande ögon framför sig: tänk om — — —
Nej, nej, ropade det inom honom. Mor skulle
bli bra igen, hon måste bli det.
Och med raska tag packade han ner sina kläder,
sina böcker och det öfriga, som skulle med.
*
Tåget gick tidigt på morgonen.
Torkel gick in för att säga farväl till modern.
Det var något, som gripit honom så djupt genast
han kom in, att han hälst velat sätta sig ned att
gråta. Hela rummet låg i mörker, bara borta vid
sängen spred nattlampan ett svagt ljus, som lyste på
moderns bleka ansikte och tunna kinder.
Hon såg på honom med sina stora, blåa ögon,
då han steg in.
KARIN LINDHOLM,
dotter till den framstående målaren Berndt Lindholm i
Göteborg-, gjorde lycka vid en konsert nyligen i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/5/0240.html
