Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 17 Januari 1904 - »Höstfantasi» af Spor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖSTFANTASI.
Skiss för HVAR 8 DAG af Spor.
Stormen hven omkring det lilla huset, slet af
klangrosornas blad och dref dem i rödhvita flockar
förbi rutorna. Det hade börjat skymma, och dagern
föll blek öfver de bugande akasiorna, buskarnas
oroliga löfmassor, de tropiska blommornas bjärta färger.
Inne i rummet var allt tyst; flygelns toner, som en
stund brusat i täfling med stormens, hade afstannat,
och han, som skapat och bemästrat klangvågorna,
stod tigande vid fönstret och följde med blicken bla
dens hvirflande runddans därute. Den fina profilen
stod askblek mol skymningsljuset och ögonens glans
tycktes dö med dagens.
Ett ljud hördes genom den halföppna dörren
till rummet bredvid. Ett behagligt ljud, frasandet
af en sidenklädning, och likväl ryckte mannen till,
som för ett slag. Ett ögonblick stirrade ban dit bort
med vidöppna, feberglänsande ögon och skälfvande
läppar; så strök han med en biådskande, nervös
rörelse öfver sitt långa, bruna hår, gick bort till fly
geln och lade handen på tangenterna. De smala,
hvita fingrarna rörde vid dem, trefvande, smeksamt.
En ton lockades fram och följdes af en annan;
planlöst föllo de, enformigt, som regnets dropp.
Slutligen samlade de sig till en melodi — om man kunde
kalla den så -— en suck, glidande genom halftoner,
höjande sig, bortdöende, buren af säüsamt
sammanlänkande harmonier. Mannen hade satt sig framför
instrumentet, och hans veka kropp tycktes följa med
tonvågorna. Hufvudet böjdes, och medan det
mörknade alltmera och stormen saktade af därute, tycktes
allt lif stelna i stumt lyssnande till de stigande och
sjunkande ackorden. De formade en sorgesång
öfver lifvets lycka, den lockande, gäckande makt, som
tagit den sträfvandes bästa krafter och lämnat ho
nom maktlös, utarmad. Själens lifssaft tycktes droppa
bort med hvarje ton, tills smärtans bitterhet började
mildras af dödens kyla.
Det låg en bristande klang i ackorden. Rummet
var mörkt.
— Nej, nej, det här är inte bra! hördes plöts
ligt en stark, fyllig röst utbrista, medan en ljusflod
strömmade ut genom dörren till sidorummet. — Du
gör oss båda sjuka, cher ami! Vänta. . .
Han hade hastigt sprungit upp, så hasligt, att
han tungt lade ena handen på tangenterna, hvilka
utslungade en disharmonisk skräll, som jämte det
skarpa ljusskenet döfvade och förvirrade honom.
Och där stod hon på tröskeln, »la fëmme aux
yeux sombres», hon, som lefvat i hans drömmar i
lust och smärta och fyllde hans tankar med ljufva
och pinande minnen. Det strömmade ljus, klart,
starkt ljus från lampan, som hon satte på flygeln;
det slog en gloria kring hennes sunda, fylliga gestalt
och kastades tillbaka från de blixtrande, svarta
ögonen, de mörka hårbucklorna och ansiktets djärfva
konturer. Skymningsfantasierna jagades bort med
dunklet; men svedan blef kvar.
Hon gick fram till honom och fattade hans
händer, med nästan moderlig omsorg. Men en viss
otålighet spårades hos henne.
— Jag måste ju vara sträng mot dig, sade hon.
— Hela eftermiddagen har du spelat, efter hvad man
sagt mig, och ända sedan jag kom hem för en god
timme sedan, har flygeln klagat och suckat. Jag
ville skrifva, men, mon Dieu, hur kunde det bli
annat än elegiskt? Mina tankar flögo jämt från
skrif-bordet till min sjuke vän . . .
lian ryckte häftigt sina händer ur hennes, vände
sig bort och kastade sig i länstolen vid fönstret. Där
satt han orörlig, stirrande ut i mörkret med
hoppressade läppar.
Hon gjorde en otålig åtbörd och lutade sig därpå
mot flygeln, oafvändt betraktande honom. För en
timme sedan hade hon återkommit, efter en dag,
tillbragt i lif och glädje, bland starka, växlande intryck.
Och då hon långsamt återvände till det lilla hvita
huset under klängrosorna, hade hon åter kändt en
tanke växa inom sig, som på senare tiden ständigt
återkommit: »Bunden... fjättrad vid sjukdom och
sorg, vid en \ alfdöd kärlek. . . jag, som vill och måste
ha lifvet, det starka, vackra, hänsynslösa lifvet!»
... Så trött han såg ut! Hon erfor en impulsiv
lust att smeka hans silkesfina hår.. . Och när hon
så kom hem — — tyst och dödt! Men sedan
började han spela, spela, bara dämpadt, liksom kraftlöst,
pinande sorgset, så att det trängde igenom t. o. m.
hennes ej alltför tunna hud. Hvad ville han då?
Uppoffrade hon sig inte nog? Hade hon inte följt
honom hit, lämnat vänner och verksamhetskrets för
att vårda honom ? Gaf hon honom ej allt, hvad hon
kunde ge? Men hon mäktade ej ge lif och själ,
hvad man än kunde säga i förälskade stunder. Hon
måste lefva lifvet fullt, lefva för att skrifva, lefva
— — för att lefva!!
Som om han anat hennes tankar, såg han bort
på henne. — Kära vän, sade han med hes, ansträngd
röst, — du minnes väl, hvad jag sade dig härom
dagen. Du skall inte uppoffra dig, inte gräfva ner
din talang hos en sjukling. Lämna mig! Han
tystnade och återtog sedan häftigare: Lämna mig! Det
är bäst för oss båda.
— Oss båda! Du har då endast lidande af att
jag är här? Du önskar vara ensam? Är det så. du
tager emot mig, då jag kommer hem igen! Nej,
nej, nu är du trött, nervös, du vet inte, hvad du
säger, fortfor hon ömt och tog ett par steg närmare
honom.
— Stanna där! Han omfattade med en stor,
full blick hela hennes gestalt, hennes ansikte, däi*
ögonen glänste af godhet och munnen log vänligt. . .
dessa ögon och läppar, som kunde vara så grymt
kalla, denna varelse, som kunde vara så öfverväldi
gande, så pinande i all sin naivt egoistiska,
öfversvallande lifskraft, så groft oförstående med allt sitt
kraftiga snille.
Hennes leende försvann och ögonen började
glänsa fuktiga.
— Kom, åh kom! sade han vekt. Smidigt smög
hon sig fram och sjönk ned på en pall framför
honom.
– Cher maitre, hviskade hon, låt oss njuta en
lugn, lycklig stund tillsamman, du och jag!
Han böjde sig fram öfver henne, och minnet
blåste för en stund lif i deras kärlek.
— Jag har i dag haft underrättelse från G —s,
de vänliga makter, som en gång förde oss
tillsamman, sade hon med låg röst. — Flera gånger under
dagens lopp har jag tänkt på den där kvällen, du vef.
Han kysste hennes hand. Och hvad har hon
tänkt? ljöd det inom honom, medan ban för väl
hundrade gången erinrade sig färden till fästen, där
han första gången fick se henne, den hemlighetsfulla,
olycksbådande aning, som grep honom före inträdet
i salen, violdoften, som kringfläktade henne, de stora,
mörka, djupa ögon, hvars blick höll på att hämma
hans spel.
Hon såg honom bl id t in i ögonen utan att läsa
hans tankar, medan hon höll hans smala, kalla hand
i sin varma, kraftiga.
— För mig är den kvällen oförgätlig, tillade
hon, drifven af medlidande och minnets betagande
makt. Han hade hört henne säga så för inte länge*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
