Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 31 Januari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
höfde man bara öppna skrinet och bläddra litet i de
tunna gula papperen för att känna doften af det
förflutna i all sin ljuflighet — — både andligt och
lekamligt, så att säga. Jojo men. Sådant band
generationerna samman, skall jag säga. Lärde dem
förstå och älska hvarandra, unge man —!— Undrar
just hur mycket era efterkommande skola kunna
läsa sig till af alla edra grönrandiga brefkort — —.
Sådant betyder ändå något för mänsklighetens
utveckling, lita på det. Kan aldrig ha varit vår
Herres mening att det ena släktet skall gå här och
trampa efter det andra utan att lämna så mycket som
ett spår i sanden för att visa vägen. — Inte vet jag,
— men ingen får mig att tro det —.
— Inte tid till det, säger du. Ja ja, kan så vara.
— — Folk uträttade väl ett och annat förr i tiden
med — vet inte htr de ställde med det. Kvinnorna
— mödrarna, systrarna och de små fästemöerna —
Gud signe dem! — de hade nog händerna liksom
litet fullare då, skulle jag nästan tro. Bak och brygd
och slakt och fina skjortveck och inga symaskiner
och hundratals sysslor som nu göras af lejda händer
–det betydde något att sköta ett hus som det
skulle skötas den tiden, skall jag säga — och inte
fanns det så mycket att köpa färdigt i bodarna häller.
Men då för tiden hade de Guds änglarne inga
nerver –Herre Gud, hur väl ser jag inte min mor
för mig vid sin lilla uppslagna engelska skrifpulpet,
som stod så anspråkslöst undanställd i ett hörn då
den inte behöfdes–det lilla enkla bläckhornet,
sanddosan och gåspännan — — och de stora, tunna,
fyrkantiga pappersarken, som hon fyllde så tätt med
sin vackra spetsiga stil.–Det var bref som tålde
att gömmas och som också blefvo gömda, lita på det!
— Ja ja. Sådana bref kunde betyda något i en
människas lif — Ja, de kunde snart sagdt komma
att betyda allt för mycket — kanske rent af all den
smula kärlek och lycka och solsken som kommit en
stackare till del här i jämmerdalen. Sådant kan
lifvet vara. Terr-rii-belt!! Se, det är så ställdt, för
somliga att lyckan för dem just åldrig blir annat än
en gengångare. Vår Herre, i sin stora visdom vet
väl hvarför; inte vet jag. Den är död. Död och
begrafven för länge sedan. Men den spökar — den
har liksom inte ro i sin graf och lämnar dem ingen
ro häller.–För resten–det där med spö
ken.–Ja, det finns så mycket underligt här i
världen. Jag kommer just att tänka på en historia–
— — Jo, så gärna, så innerligt gärna, om det
kan roga, så — — vi gå inte på en timme än,
förrän månen hunnit komma sig upp ordentligt–
så tid har vi–-Härrligt afton, splendid–så
vackert och stilla häruppe–den här skymnin
gen kan just passa i stycke–Jaså, doktorn ocb
ingeniören vill också höra på? — Så förinnerligt
gärna. Ska’ det vara eld? — Var så god. — Se så
där ja. Sitter ni bra nu, gossar? All right.
–We e-11!–Det var i Edinburgh för
en del år sedan. Hade gjort en afstickare dit på
hemvägen för att hvila ut litet efter rough life i
Canada, söka upp släkt och vänner och upplifva gamla
minnen. Hade intet annat att göra än gå och lata
mig, läsa tidningar och äta sena middagar — rent
terribelt för mycket mat–hade egentligen kapi-
talt tråkigt — den sortens lif ligger inte för min
natur — — men tiden gick. — — Det var många
jag gärna ville träffa och jag var rädd att glömma
någon — gjorde mig därför ingen brådska.
Människorna gjorde det mig för resten inte alltid den
glädjen att se som jag hoppats på. — Det är så mycket
här i världen, skall jag säga, som är vackert medan
det ännu står i knopp och man kan tänka sig blom-
stringen så härlig man behfgar — — och många
fina blommor lämna bara sura frukter–ja, man
får tacka sin Gud om de inte äro giftiga till på
köpet. Så det är inte alltid glada öfverraskningar man
bereder sig då man arrfngerar ett sådant där litet
rendf zvous med sitt förflutna. Ibland förstås —!—
Det var den gången jag så förunderligt träffade til -
samman med d:r Barclay och hans hustru–men
det var sant — det hör nu inte hit — det skall jag
kanske tala om en annan gång — —
— Nå! — en dag sitter jag vid frukostbordet
och tittar i min morgontidning då en rubrik faller
mig i ögonen. Spökerierna vid York Place, stod
där. Well — sådant där läser jag nu alltid. Det
retar mig förstås, ty det är vanligen idioter som skrifva
det; men för en förnuftig människa finns alltid Dågot
sanningens korn i det — — och lifvets gåta löser
man inte m< d att rycka på axlarne. Ne-nej. Mer
vill det allt till, skall jag säga herrarna. Ett öppet
sinne, gossar, ett öppet sinne och inga fördomar —
vare sig åt ena eller andra hållet — det är mitt
ordspråk. Och hvad spöken beträffar så tänker jag mig
att det är med dem ungefär som med elektriciteten;
— Människan hade i tusen sinom tusen år gått och
känt sig konstig när luften var öfvermättad med den
-— och sett blixten slå ner och tända — och mycket
annat — innan de kommo på det klara med hvad
det var för en kraft och hur den kunde användas
–och nu telegraferar och telefonerar man jorden
rundt och det faller ingen in att kalla det
öfverna-turligt. — — Men det är inte värdt jag kommer in
på den här frågan, för då slutar jag aldrig. Stopp
och back!
— Det var alltså Spökerierna vid York Place.
Rubriken slog mig som sagdt och jag läste artikeln.
Det hade stått något om sakeD förut, efter hvad jag
kunde förslå, ty det talades därom som om något
välbekant. Men kontentan af det hela var att man
»fortfarande ej lyckats sprida något ljus
öfver de gåtlika företeelser som i så hög grad
oroat befolkningen vid York Place sedan
flera månader tillbaka». Där hade genom flera
vittnen bestyrkts att »oförklarliga ljud, knackningar,
stönanden och snyftningar» hörts på vinden till n:o
88 — — — man hade till och med tydligt sett en
dunkel gestalt skymta däruppe och ljudlöst försvinna,
utan att det varit möjligt upptäcka hvart den tagit
vägeu, ehuru de noggrannaste efterforskningar
vidtagits. Stundom hade man till och med tyckt sig
förnimma ett ljussken, »dock endast af ögonblickligt
uppflammande art», samt ett »egendomligt raspande
eller gnagande ljud». Tidtals märktes ingenting, men
vid andra tider kunde de lätta stegen, knackningarna,
raspandet och de djupa suckarna höras natt efter
natt, till obeskriflig förfäran för tjänstepersonalen,
som hade sina sofrum däruppe — o. s. v., o. s. v.
— Med ett ord: det var en artikel i den vanliga
stilen. Reportern hade gjort sig all möda att koka
så stark soppa som möjligt på sin magra spik —- det
pigskvaller och käringprat han lyckats uppsnappa vid
ett besök på platsen. Mer var det inte — ty han
slutade sorgmodigt med att förklara hurusom större
klarhet otvifvelaktigt kunnat vinnas i detta lika
intressanta som dunkla fall såvida icke oförutsedda
svårigheter omöjliggjort hvarje mera ingående
forskning. Husets ägarinna, Lady Flora M.c Alister, hade
nämligen »på det bestämdaste motsatt sig alla
vidare undersökningar samt positivt vägrat
att lämna några som hälst upplysningar —
en brist på tillmötesgående gent öfver
präs-sens och allmänhetens berättigade
fordringar som måste väcka lika mycken förvåning
som beklagande» — m. m. i samma stil.
— 286 —
(Forts, ä sid. 291.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
