Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 31 Januari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
stor nedviken skjortkrage — så lefvande stod det
förflutna för mig.
— Ja, detta var ditt rum och här bredvid var
Alec Sinclairs kammare, som du väl minnes, sade
tant Flora. Du var nio år ocb han sju då ni kommo
till mig — fem år kamperade ni bär tillsammans
och två år var han kvar hos mig sedan du lämnat
skolan–Undrar hvad det blifvit af den pojken?
Fruktar det tog en ända med förskräckelse*5
— Hur så? sade jag. Det var intet ondt med
honom.
— Kanske inte de*. Men vår Herre hade nekat
honom sundt förnuft, som väl värre är. Slaifvade
boit sina näsdukar — dussinvis — och köpte
färglådor för sina månadspängar. Färglådor. Fann
sexton af dem 1 är i garderoben sedan han rest. Och
vill du se: här i hörnet bakom byrån — hon gick
före mig in i den vindskammare, som förut varit
Alecs — vill du se — frågar bara om ett sådant
barn kan sägas vara vid sina sinnens fulla bruk?
— Det var en stor suddig teckning med kol och
rödkrita på den hvitkalkade väggen. Fartyg och
vågor ocb eld och krutrök och mörka skyar, som
tydligt frambragts genom att föra en brinnande
ljuslåga af och an på väggen och i det sluttande taket
därofvan. Batel o ff traffalgarr stod det med
sneda bokstäfver öfver det hela.
— Slaget vid Trafalgar, sade jag. Verkligen inte
illa af en tolfåring, tant Flora.
— Inte illa? Smutsa ner rena snygga väggar
så vederstyggligt med vett och vilja — och en Guds
underliga nåd att ban inte brände huset öfver våra
hufvuden! Men han förstod inte bättre, stackars barn.
Jag har låtit det stå alla dessa år som en varning
och förödmjukelse för mig själf; just en läxa — —
det är ett fartyg inristadt nere på ett hörn af
mahogniskänken också, som ingen polerare i världen
kan ta bort — — om jag vakat öfver barnet och
agat honom som det varit min plikt, hade sådant
aldrig kunnat ske Men — ! Man är svag ibland.
Han hade ett sätt att se på en — — Och du vet
inte hvad som blef af honom — ?
— Nej, sade jag. Modern dog kort efter bans
hemkomst och fadern ett par år senare. Så kom
den stora kraschen, då allt gick öfverända. Jag fick
annat att tänka på —. Förlorade honom alldeles ur
sikte.
— Modern var en gudfruktig kvinna, sade tant
Flora. Men jag fruktar, jag fruktar storligen att bon
bedref afguderi med barnet och att hon i sin svaghet
lärt honom att också bedrifva afguderi med henne.
Sådant strafiar sig. Goss-en tänkte mer på sin mor
än på sin skapare. Kom jag inte på honom med att
sitta häruppe i kylan på själfva sabbatsdagen för att
skrifva till henne i smyg och läsa hennes bref —
de voro honom förmer än både bibel ocb katekes!
Ännu i sista stunden, då han skulle resa hem. kom
han ju dragandes med en stor packe, tung som elt
dussin skjortor minst, och ville ha dem med i
kofferten. Det var moderns bref —. Men det satte jag
då p för Menar du är från förståndet, gosse, sade
jag, du reser ju hem till henne själf nu och tänker
ta upp det knappa utrymmet med gammalt
fullskrifvet papper som bara bör kastas på elden! Och
därvid blef det — — Ja, nu ser du hur du har det
här. Robbie. Gör dig hemmastadd och ring när du
vill ha varmt vatten. Jag äter middag klockan sex.
— Då hon gått, tog jag mig en liten observation
af ställningar och förhållanden däruppe. Kände så
väl igen gamla vinden med sina små dunkla tak-
fönster. Ljusare hade den inte blifvit och inte mindre
dammig, men knappast mera heller. Där stod en
hop gammal bråte af alla stag och längst invid väggen
den stora järncisternen, som försåg hela huset med
vatten, inklämd mellan tjocka bjälkar. Det var sig
likt alltsammans och något egentligt misstänkt eller
underligt kunde jag inte upptäcka — kanske på ett
undantag när. Då jag tittade på den gamla
järnbeslagna vattentanken och mindes hur vi pojkar
begagnat den till fästning och förskansning då vi lekte
däruppe i gamla tider, kom jag rent händelsevis att
titta på en af sidobjälkarn^ och lade då märke till
att den var besynnerligt sönderhackad eller
sönder-gnagd på ett ställe — nästan som om ett djur sökt
äta sig in eller äta sig ut där — och då jag såg noga
efter, låg det litet flisor och stickor och trästoft på
det dammiga golfvet nedanför, som tycktes ha
kommit dit jämförelsevis nyligen. Det var ju en
obetydlighet och kunde ju ha en hel del orsaker — —
kunde ha gjorts af arbetare vid något tillfälligt
reparationsarbete, eller af råttor eller — — både det
era och det andra. Jag skulle inte ha skänkt det en
tanke knappast, om inte den där spökhistorien varit.
Då man ger sig till att undersöka sådant, får man
ju ha tankarne med sig och vara vaken och upp
märksam på allt, både stort och smått, som eljest
inte kunde tyckas ha någon betydelse. Man är ju
alltid utsatt för mystifikationer och själfbedrägerier
och kanaljerier af många slag. Kan aldrig vara nog
på sin vakt — hjärtats illfundighet är rent
rysans-värd, som herrarne nog komma underfund med då
ni bli så gamla som jag. Jag tog fram tidningsar
tikeln, som jag stoppat på mig, och läste genom den.
Kom just att tänka på hvad som sagts om ett
»egendomligt raspande eller gnagande ljud» i samband
med spökeriet. Tyckte strax från början att det var
litet kuriöst med det där. Visst inte för att jag inte
både sett och hör tillräckligt för att veta att folket
där på Andra Sidan kunna hitta på både det ena och
det andra sättet att ge sig tillkänna — just som vi
själfva skulle göra om det gällde att knyta
förbindelse med någon på motsatta sidan en mur. tänker
jag mig — — ml n råttor och blåst och inbrotts
tjufvar ha också en hel del att svara för — kort
sagdt: man får se sig för.
— Anbelangandes nu råttor — fastän de
rac-karne nog äro i stånd till litet af hvart då de slå sig
lösa — så blef det mig strax klart att man inte fick
skrifva det här på deras konto. Det syntes tydligt,
då man såg nogare efter, att det varit något skarpt
instrument — inga gnagaretänder — som användts.
Sådant kan man knappast missta sig på. Det var
märken efter täljning i träet och där låg, som sagdt,
riktiga flisor fastän helt små — nedanför. Män
niskohänder hade varit med där; det var tydligt.
Men tjufvar — — — det var just inte rimligt det
häller. Allra minst att de skulle komma tillbaka
natt efter natt i månader för att tälja flisor ur en
gammal bjälke, da där fanns så mycket annat att
roa sig med. — Nej, den idén förkastade jag genast.
Återstod möjlighet att arbetare vid någon reparation
börja taga upp ett hål där, för att föra in ett rör
eller något annat bakom cisternen. Men då hade de
—- minst sagdt —- burit sig ovanligt fubbligt och
opraktiskt åt. Ty med såg och mäjsel skulle saken
varit undanstökad på en kvads timme; det skulle
varit konstiga arbetare som gifvit sig på att tälja hål
i en tre kvarter tjock furubjälke med en pennknif —
för så ungefär såg det ut.
(Ports.)
— 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
