Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 7 Februari 1904 - Hugo Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO ÄLFVEN.
Från HUGO ALFVÉN, den framstående kompositören, en af vårt lands främste musiker, hvilkens stora verk vunnit samstämmiga
loford i in- och utlandet, har på vår hemställan lämnats oss nedanstående själfbiografi, som säkerligen skall mottagas med stort intresse.
Våren 1872 flyttade mina föräldrar tidigt ut på
Djurgården, där de som sommarnöje hyrt en liten
hvitmålad stuga nere vid stranden, några minuters
väg från Bellmansbysten.
Där föddes jag första maj.
Om mina uppväxtår är intet att berätta. Var af
naturen lat och fick redan i elementarläroverkets
första klass fullkomligt hat till skolan och framför
allt till kristendomstimmarna, tack vare
klassföreståndarens — en teol. kandidat — ständiga elakhet,
småtyranni och mannamån.
Det förädlar ej, åtminstone icke i högre grad,
barnets gudsbegrepp, att vid ett minnesfel, t. ex i
utanläsningen om de heliga sakramenten, känna en
mager järnhand fatta tag i nackhåret och vrida det
rundt som en korkskruf, för att sedan sakta lyfta
delinkventen upp på tåspetsarna.
Följden var, att jag uteblef från undervisningen
när hälst lämpligt tillfälle yppade sig.
Började vid 10 års ålder taga undervisning i
pianospelning, men böt ständigt om lärare, då jag
fann deras undervisning olidligt torr och tråkig. När
jag slutat för den fjärde, ansåg min mor det vara
lämpligast, att jag alldeles upphörde med spelningen,
hvilket väckte min synnerliga belåtenhet. I stället
för att öfva skalor hade jag nu oinskränkt frihet att
sitta vid instrumentet och fantisera och skrifva ihop
små kompositioner, hvilket var betydligt roligare.
Vid 14 år begynte jag spela fiol och blef 2 år
senare antagen som elev vid musikkonservatoriet i
Stockholm, där jag samtidigt äfven studerade
harmoni under Bergensons solida ledning.
Allt som undervisningen skred framåt för
fiolläraren Lindberg, började jag erfara misstämningen
från den tidigare pianospelsperioden, och efter 9
terminers arbete vid konservatoriet vände jag mig till
en lärare, som själf kunde spela det instrument
hvarpå han undervisade, till Lars Zetterquist,
konsertmästare vid k. teatern i Stockholm.
Nu först fick jag begrepp om hvad fiolstudium
var och arbetade energiskt de följande åren på min
utbildning. Zetterquists lektioner blefvo verkliga
högtidsstunder för mig genom hans utomordentliga
konst, hans sunda och gedigna skola och hans syn
på fiolens teknik.
Under dessa år uppträdde jag ofta på konserts r
i Stockholm och gjorde flera resor i landsorten.
Tjänstgjorde äfven under 3 år i k. hofkapellet, dels som
last anställd, dels som vikarie för mm lärare.
På hösten 1897 begaf jag mig till Bruxelles och
fortsatte därstädes studierna för Cesar Thomson.
Då jag afslutat harmonikursen vid konservatoriet,
sökte jag inträde i klassen för komposition,
innefattande undervisning i kontrapunkt, formlära och
instrumentation. Läraren hette Dente.
Jag mins ännu, som vore det i går, den dag, då
jag erhöll tillåtelse att hos vaktmästaren återhämta
mina refuserade kompetensprof, utan ett ord till
förklaring från vederbörande.
Lusten att lära mig komposition, tilltog dock
alltmer och jag blef upprepade gånger uppmanad att
vända mig till kantorn Johan Lindegren. Han var
känd för att vara en mycket lärd herre, men svår att
tas med och åsynen af hans svarta, genomborrande
blick, ökade ej mitt mod att söka upp honom.
En vacker dag tog jag dock Gud i hågen och gick
upp till kantorn, läste en tyst bön utanför dörren och
ringde så på. Till min häpnad var Lindegren älsk-
värdheten själf och jag berättade mina motgångar vid
konservatoriet.
Det satt hårdt åt innan jag kunde komma fram
med att jag blifvit refuserad, ty jag fruktade, att det
skulle beröfva mig möjlighet att blifva antagen.
Lindegren slog till ett skratt, så rutorna skakade.
Jag vill icke här återgifva hans tankar, ty jag
älskar icke hårda ord.
Så blef jag Lindegrens lärjunge. Hans
lektionstimmar voro för mig helt enkelt brottstycken ur den
Heliga Skrift, och de år jag arbetade under hans
ledning räknar jag till mitt lifs lyckligaste.
Jag har svårt att tänka mig djupare förståelse
mellan lärare och elev, och min beundran stegrades
alltmer för denne man, hans stora lärdom och
skicklighet, hans skarpa tanke och uddiga styrka i repliken.
Efter flera års undervisning förklarade Lindegren
en dag, att »nu äro lektionerna slut, nu skall herr A.
stå på egna fötter och läraren försvinner för alltid
från skådeplatsen.»
Vid detta förblef han hårdnackadt och nekade
t. ex. att taga den minsta notis om mitt arbete, då
jag ville visa honom min andra symfoni före dess
första uppförande. »Jag är ej längre er lärare och vill
icke höra en not af stycket förrän på konserten»,
svarade han kärft, och med detta fick jag låta mig nöja.
Därvidlag visade han ett förutseende och en
människokännedom, som jag då ännu ej ägde. Några
bakdantare sökte nämligen kort därefter göra troligt,
att jag haft hjälp af min lärare till det ofvan nämnda
verket. Nu kunde Lindgren förklara, att han aldrig
hvarken hört eller sett en not däraf.
Våren 1897 voro lektionerna afslutade och genom
inlämnandet af min första symfoni till Musikaliska
akademien, erhöll jag ett af dess lonsättarstipendier.
Under det följande ti ägna fiolstudiet i Bruxelles,
blef ingen lid öfrig för komposition, hvadan jag ej
kunde uppfylla stipendiereglementets fordran på in
lämnandet iDom bestämd tid af större fullbordad
komposition. Stipendiet blef mig allså fråntaget efter
andra året och återkommen hem från Belgien
fortsatte jag oförtöfvadt det genom resan afbrutna
arbetet på min andra symfoni.
Verket blef fullbordadt under vinterns lopp och
kom på våren till utförande. Veckan efter konserten
hade jag glädjen att få mottaga som hedersgåfva af
tacksamma åhörare en pänningsumma, motsvarande
det stipendium, som jag samma år gått förlustig.
Genom den afbrutna tonsättarverksamheten hade
fiolen blifvit lagd å sido och arbetet med nya
tonverk bragte den snart alldeles i glömska. I början
af år 1900 tillerkändes jag af akademien Jenny Linds
stipendium för musiker, hvilket jag sedan innehade
3 år. Tiden från ofvan nämnda årtal ända till
midten af innevarande månad har för mig varit en enda
resetid, endast afbruten af några besök i Sverige.
Under nämnda tid har jag varit i rikligt tillfälle att
studera musiklifvet i de tyska storstäderna och i
Paris, genomrest hela Spanien och Italien, besökt
Wien, Budapest, Prag m. m.
Då kompositionsläraren Dente förlidet år afgick
från konservatoriet, blef jag af akademien erbjuden
hans plats, hvilken jag antog. Det var med en
egendomlig känsla jag den dagen stannade i
akademiens förstuga och nickade åt portvaktardörren.
Min resetid var dock ej förliden, hvadan jag
erhöll ett års ledighet från konservatoriet och platsen
sköttes af vikarie. Under årets lopp blef mig med-
— 298 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
