Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 14 Februari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin - Hundraårsdagen af Runebergs födelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GA/nLE AAX BERÄTTAR.
II. SPÖKET PÅ LADY FLORAS VIND.
SVENSKT ORIGINAL FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
(Forts, och slut fr. föreg. n:r)
— Vi sade inte mycket. Hvad skall man säga
då inan mötes efter en half lifstid och räcker
hvarandra händerna öfver spillrorna af allt som varit en
kärast och dyrast i världen? Ja, h/ad skall man
säga? Vi bara sutto och sågo på hvarandra, läto
skuggorna draga förbi som de ville.
— Men säg mig gosse, kom jag mig slutligen
för med att säga, hur kom du hit — och hvad den
store Dickens hade du på vinden att göra?
— Det var mors bref, sade han med sin hesa
flämtande röst, lungsotens tonfall, som ingen kan
misstaga sig på, då man en gång hört den. — Mors
bref. De drogo mig. Ha dragit mig hela mitt lif —
De ligga därute. Bakom cisternen — —
— Bakom cisternen!
— Ja. Hon – lady Flora — ville ju inte låta
mig ta dem med hem — fast jag bad för dem — —
Bränna mors bref kunde jag ju inte — Mors bref!
Kunde lika gärna brännt mitt hjärta — Fick finna på
annan råd–Gjorde ett paket af dem — slog in
den i vaxduk, så att de skulle bevaras väl — —
och släppte ned dem bakom cisternen. Där skulle de
ligga i förvar —. Tänkte alltid att en gång — då
jag blef stor — och rik - skulle jag komma tillbaka
hit och — — köpa huset. Sådant är ju en småsak
då man är fjorton år, Rob — — en småsak, — en
ren småsak — oh!
— Han fick ett förfärligt hostanfall, som skakade
den fattiga utmärglade kroppen som om den skulle
slitits i stycken. Det dröjde en god stund innan han
kunde tala igen.
— Ja, ja. Du ser att jag är märkt —, började
han efter en stund. Kan inte räcka länge nu — Gud
ske tack och pris! — Underbart hvad man tål innan
man får komma till ro — —. Skulle bli en stor
konstnär, förstår du —, återtog han efter ett litet
uppehåll. Det var också mors dröm. Skulle till
akadem en — Rom — Paris — — Så gick allt öfver
ända — du vet. — Mor — far — rikedom — lycka
— — allt borta med ens. Bortspoladt! —
Syndatloden, ser du — Jorden öde och tom — mörker
öfver djupet — — Och konsten — konsten — den
— — Fick aldrig utbilda mig riktigt, förstår du. Hade
väl inte energi nog heller. Man skall ha näbbar och
klor för att ta sig fram i denna världen. Jag passade
visst aldrig riktigt. — — Gått mec1 evig hemlängtan.
Somliga få göra det. Här i de här rummen som
liten gosse — — längtade mig rakt sjuk ibland —
— längtade så det värkte i bröstet — — nen så
kommo ju alltid brefven — mors bref — och
in-drade – — Har längtat efter — efter henne
— hela lifvet, förstår du. Efter kärlek — — godhet
— finhet — den där luften — som man andades
som barn och aldrig — aldrig sedan. Ja, du med,
Robbie. Mins ju ditt hem! — Ren — ren och varm
den 5 februari, firades i Stockholm hufvudsakligen genom en festlig lyrisk-dramatisk representation å Svenska teatern. Grefvinnan
Mannerheim, den bekanta finska sångerskan, utförde olika tonsatta Runebergsdikter, professor Nyblom höll ett minnestal, och ett par
af "Fänrik Ståls sägner" framfördes i en af hr Gustaf af Geijerstam för omkring sju år sedan utförd dramatisering, som tills nu fått hvila
i hr Ranfts arkiv. Vi visa här "Molnets broder" — hr de Wahl var hufvudfiguren — Runebergs byst med det sörjande Finland vid
sockeln och Sverige räckande upp en lagerkrans. Stämningen i salongen var hela kvällen djup och äkta.
Kliché: Kem. A.-B, B^nnt S’.lfi’er*parrc Sthlm—ßfca
HUNDRAÅRSDAGEN AF RUNEBERGS FÖDELSE,
— 316 —
HVAR 8 DAtlS STOCKHULiuJKOTOtiHci..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
