Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 14 Februari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
nom sedan — — fast det hör egentligen inte hit.
De skrattade af full hals åt någon kvickhet de haft
för sig just då jag kom in och det var med knapp
nöd jag kunde få framföra mitt ärende — som var
att mannen råkat ut för en olyckshändelse och att
doktorn ansåg det bäst han finge stanna där han
var — —- jag tyckte det var bäst framställa saken
på det viset.
— Jaså, det kräket — var allt hvad hon sade.
Hvad har han nu gått och ställt till igen? — Gärna
för mig för resten, — — herrskapet behöfver inte
genera sig. Men kom bara inle sedan och begär att
jag skall betala några räkningar för honom. Det är
stopp det — så mycket herrn vet.
— »Ska inte besvära er, min fru — — ni kan
vara fullkomligt lugn —» sade jag — gjorde min
prydligaste bugning och gick. Därmed var den
saken afgjord. Alec Sinclair skulle få dö i frid —
hur han lefvat kunde jag ungefär tänka m:g.
— — Ja — — det var underliga dagar som nu
följde, skall jag säga herrarna. För mig var det just
som att bläddra några blad tillbaka i lifsens bok och
ta en repetionskurs i första kapitlen — ofta de
vackraste och som det därför är en Guds nåd och
skickelse att man så småningom lyckas glömma en smula.
Sådant gör både ondt ocb godt — —
— Jag satt däruppe mest hela dagarna och läste
högt i de gamla brefven för honom. Själf var han
för svag att orka läsa; men han tröttnade aldrig att
höra — låg där med hopknäppta händer och de
håliga ögonen så stora och klara och våta och bara bad
om mer — mer! ––Ja, Herre Gud —!— Så en
god kvima kan skrifva då hon har gåfvan att lägga
sitt hiärta i orden — det är ju inte alla som kunna
det, förstås. Men Alec Sinclairs mor — — hon hörde
till dem som både kunna känna och tala. Gossen
hade inte så orätt då han påstod att det var moderns
hjärta som låg i förvar åt honom bakom gamla
rostiga vattencisternen på lady Floras vind. Man kände
det klappa än.–Det gamla gula papperet, det
bleka bläcket — de talade — de andades — de
doftade af kärlek och godhet och tröst och glädje.–
Talte om bönböcker och postillor! — detta var som
att höra en röst från himmelen — det var det.
— Hon var så ifrig, modern, att hennes gosse
inte skulle bli främmande för hemmet under långa
frånvaron — gjorde sig så mycken kärleksfull möda
att sätta honom in i allt därhemma och låta honom
känna som om han lefde med dem alltjämt. Allt
fanns i brefven. — Den stora gamla herrgården
—-trädgården, med de mossiga fruktträden, af hvilka
ett hade så granna röda äpplen — nog mindes han
dem? — och trotjänarne — gamle kusken —
ladugårdskarlen — mor Lisa — — korna, hästarna–
intet var glömdt. — Sommarvind, hö- och
blomsterdoft från gröna svenska ängar — vinterlandskap,
med granskogar och glittrande snö och rimfrost —
kälkbacken, och den lilla kälken, som ingen
begagnade nu, — men som smordes så väl för att
me-darna inte skulle rosta, — och så våren — hela den
välsignade glada svenska våren efter långa vintern,
med smältande snö på taken — öppet vatten och blå
himmel och sol, starar och bofinkar och hvitsippor
— — Herre Gudi — allt, allt drog genom hjärta
och minne medan jag läste; — det var som vi
blifvit barn på nytt, vi båda - — och allt lifvets
sorg och kval bara är en dröm. Ja — —
underliga stunder var det. Jag glömmer det aldrig.
Det var att vandra genom Dödsskuggans Dal — —
och se lifvets ljusaste och mest strålande hägring
framför sig — —
— Brefven sträckte sig öfver flera år, förstås:
det tog oss ett par, Ire dagar att genomgå dem. Jag
tror han var fullkomligt lycklig den tiden, stackars
Alec — — allt det mörka och svåra som utplånadt
ur hans minne — han lefde bara i det närvarande,
som på samma gång var det länge, längesedan för
flutna — — den ljusa, goda, varma världen, där hans
stackars hemlösa hjärta ändtligen fann sig hemma.
— Världen i »mors bref». — — Ja se, —vår Herre
är aldrig orätt/is, fastän det nog kan se så ut ibland.
Han kan skänka lika mycken lycka åt en och annan
i några få korta stunder som åt andra i ett helt
långt lif — — och det han skänkte Alec Sinclair
under dessa korta dagar uppvägde nog rätt mycket,
det! -
— — Så hade vi nått slutet af packen–det
var bara ett par bref kvar. Han var ovanligt svag
den kvällen–det föreföll mig som om lifslågan
rent af flämtade i staken och kunde slockna hvad
stund som hälst, men han ville ovillkorligen jag skulle
fortsätta med läsningen — bara bad med ögonen så
fort jag gjorde min af att sluta — och jag hade inte
hjärta alt neka honom.
— — Sista brefvet var skrifvet strax innan han
kom hem.
— — »Det är så underligt att tänka, mitt älskade
barn», stod där, »att jag nu inte mera skall behöfva
tala till dig på detta sättet, utan få göra det ansikte
mot ansikte —!— Jag skall inte behöfva sitta här
och skrifva till min gosse och du inte därborta och
läsa mors bref, för att vi skola känna oss nära hvar
andra! — Tänk på det, min Alec, tänk på det! —
Det sjunger och jublar inom mig och jag öppnar
redan famnen på vid gafvel som kunde jag sluta dig
i den. Och Gud vare lof, älskade barn, jag vet att
du kommer sådan som jag hoppats och bedt att du
skulle komma. Du har tänkt på Gud och tänkt på
mor — det vet jag! — Ja, välkommen hem, mitt
barn, mitt kära, kära barn, — välkommen hem —
till mor».
— »Ah mor — — ja —!» Rösten var så svag
och hes att jag knappast kunde urskilja orden. Han
gjorde en rörelse som för att resa sig i sängen, —
hade inte kraft till det — sträckte fram händerna —
det kom ett underligt strålande uttryck i det magra
ansiktet — så sjönk han tillbaka med en lång suck.
Ja! — Det var som jag väntat. Lågan hade flämtat
upp i staken för att sedan slockna. Skoltiden var
slut. Alec Sinclair hade ändtligen hunnit hem. —
Han var död. Och mors bref — dem fick han
förstås med sig i kislan.
— Ja!–så var det med det. Det var
slutet på den historien. Hoppas ni inte funnit den för
långrandig, gossar, efter som det just inte var någon
älskog i den — åtminstone inte af den vanliga
sorten. Själf tycker jag nu det är en vacker historia,
om jag skall säga sanningen — — Tack för ni hört
så vänligt på mig i alla fall — — Se, det än nu så
att då man berättar sådana där gamla historier, så
börjar alla djupsens källor att flöda — man kommer
att tänka på så mycket — som betyder en hel
del för en själf, men som andra kanske inte — —
Jaja — ursäkta om jag tröttat ei. — Inte? - Nå,
det var i alla fall snällt af er att säga så. Heder
och tack! — Och nu är månen väl och ordentligt
uppe — splendid — — nu kan det vara tid för oss
att pallra oss af — — om vi inte skall råka osams
med turlistan.
— Frid vare med er så länge! — Frid och
fröjd!! —
— 319 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
