Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 21 Februari 1904 - Statsrådet Ossian Berger - »Som modell» af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSRÅDET OSSIAN BERGER.
55 ÅR DEN 13 FEBRUARI.
Kliché: Rrvgt Silfversparre.
OSSIAN BERGER.
55 år fylde den 13 febr. statsrådet och chefen
för justitiedepartementet Ossian Berger, hvilken
med anledning af den till riksdagen inlämnade k.
rösträttspropositionen är »mannen för dagen». Född
i Nysund, Värmlands län, blef B. student i Uppsala
1886, fil. kand. 1872, fil lic. 1876, fil. d:r 1877 samt
1880 jur. kand., 1883 jur. lic. och 1884 jur. d:r. Vice
häradshöfding 1882, förordnades B. det följande året
till adj led. i Skånska hofrätten, där han 1885 blef
fiskal, 18*6 assessor, 1^83 t. f. och 1889 konst,
revisionssekreterare. 1892 utnämndes den framstående
•och afgjordt frisinnade mannen till häradshöfding i
Norra Åsbo domsaga, valdes 1898 till riksdagens
justitieombudsman och är sedan 1902 justitieminister.
SOM MODELL.
För HVAR 8 DAG af Th. Randat.
Den stora beundrade och afundade primadonnan
vid Nelson-Teatern — miss Edna Morrison — reste
sig förargad från fåtöljen och slängde rollhäftet utåt
golfvet.
— Det är mig alldeles omöjligt att finna den
rätta tonen! mumlade hon halft förtviflad. — Åter
och återigen griper jag mig i onaturlighet och
öfverdrift. Man lofsjunger min stora konst — mina stora
tragiska prestationer — och så står jag här
ohjälpligt tafatt gent emot denna lilla tarfliga butiksflicka,
som jag skall återgifva!
Hon skrattade nervöst och betraktade sin egen
strålande apparition i den slipade trimån.
— Nå ja — tillade hon liksom urskuldande —
hur är det också möjligt att lägga verklig sorg in i
röst och ögon — pän lingesorg, brödsorg — då man
lefver i dylikt öfverflöd.
Hon slog ut med armarne och gjorde en väldig
grimas åt sig själf i spegeln.
Det knackade på dörren.
Lucie — kammarjungfrun — stack sitt lilla täcka
hufvud in genom dörren.
— Fröken — det är en dam därute som önskar
iala med fröken!
— Jag är icke hemma för någon! svarade miss
Edna skarpt.
— Det är den lilla miss Bell... vågade Lucie
invända.
— Miss Bell — låt henne komma!
Bell Henderson var rollutskrifverska vid
Nelson-Teatern — och kom en och annan gång i viktiga
ärenden från direktören till miss Morr son.
Lucie försvann och dörren öppnades åter för en
liten mager, mörkklädd gestalt.
— Var så god och sitt ned — fröken
Henderson — är det något från direktören? sporde den
vackra skådespelerskan.
— Nej!
Den unga flickans bleka ansikte var nästan grått
och läpparne darrade nervöst.
— Är ni sjuk — ni ser så lidande ut? fortfor
miss Edna.
— Ack nej — kära fröken Morrison ... men ...
men...
— Säg ut!
— Min mor har varit så sjuk en längre tid och
allt hvad jag har tjänat har gått åt till medicin —
och nu skall både läkaren och hyran betalas och
jag vet ej hvarifrån jag skall taga pänningarne.
De sista orden drunknade i en halfkväfd
snyftning.
— Nu tänkte jag emellertid att fröken — som
alltid vant så god emot mig — möjligen ville hjälpa
mig denna gång, därför så ...
— Hur mycket behöfver ni? sporde miss
Morrison.
— Ett hundra femtio kronor! kom det svagt —
nästan ohörbart borta från dörren.
Den vackra skådespelerskan reste sig och gick
bort till sitt skrifbord. Hon öppnade en liten klaff
och stack in handen — men plötsligt hejdade hon
sig. — Långsamt stängde hon klaffen och vände sig
mot den unga flickan. Hennes ansikte var nu kallt
och hårdt och hennes stora, grå ögon fixerade flickan
skarpt och ihållande.
— Ty värr är min kassa för tillfället tom! sade
hon kort — men förresten vill jag minnas mig att
ni redan en gång förut mottagit en hundra kronor
af mig, som ni ännu icke gjort försök att återbetala!
Pet bleka ansiktet nere vid dörren blef högrödt,
men det glänste till i de blå ögonen.
— Ni har rätt fröken — men den gången ni
gaf mig pänningarne uttalade ni ingen som hälst
fordran på att få dem igen — och jag har heller
icke kunnat betala eder något!
— Kunnat — kom det kallt borta från
skådespelerskan — ni tjänar ju bra på ert renskrifven —
och med en liten smula sparsamhet så...
Den unga flickan rätade sin magra gestalt och
de stora ögonen sköto blixtar.
— Ja, förlåt mig, fröken Morrison — afbröt hon
kort, — liksom andtrutet — men i den saken förstår
ni minst af alla att döma. Jag beklagar att jag
besvärat eder med min anhållan och skall göra allt
hvad i min makt står för att återbetala eder de
pän-ningar ni lånat mig! Farväl!
Med en kort böjning på hufvudet lämnade hon
rummet.
Miss Morrison hade iakttagit den unga flickan
med nästan glupsk ifver och insugit hvarje betoning
af hennes ord — men nu dà hon lämnade rummet,
gjorde hon min af att vilja ropa henne tillbaka.
Det hårda uttrycket i hennes ansikte var åter
försvunnet och de stora grå ögonen voro fulla af
tårar.
— Stackars flicka! mumlade hon sakta — låt
henne bara gå — jag skall nog minnas henne — ty
hon har gjort mig en större tjänst än jag någonsin
kan göra henne!
— 340 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
