Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 28 Februari 1904 - »Trollmark» af Paul Barck - Rysk-Japanska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 351).
kring därinne. Sauve qui peut! Med båda händer
samlade hon ihop sin klädning, rusade blindt framåt,
hoppade öfver parkens granhäck och fortsatte allt
jämt springande förbi landsvägen ner till sjön. Där
slog hon sig ned på en trädstubbe för att hämta
andan.
Med händerna knäppta om knäna vaggade hon
sakta fram och åter. Hon såg ut öfver sjön —
solen höll just på att gå ned — Gud vet, hur länge
hon ströfvat omkring därinne på trollmark I Nu
kände hon inte längre igen sig själf.
Hon fick för sig att solnedgången liknade
människans lif i alla dess faser, och med spänd
uppmärksamhet följde hon den från det första svaga
skimret i västerranden. Färgerna blefvo djupare; de
tilltogo i skönhet och intensitet, tills hela
himlahvalfvet tedde sig som en flammande orgie i blodrödt och
guld.
Hon suckade. Ja, småningom bleknar
färgprakten. Violett och lilas draga sina sorgedok öfver den
nyss så prunkande taflan; endast en koppaifärgad
strimma glöder ännu, där striden flammat hetast —
också den försvinner — en matt opalfärgad ljusning
längst ned vid ljusranden — sedan kommer det stora
mörkret och sluter allt i sin famn.
Jaså, ja — trohet, underdånighet och lydnad då
— allt hvad du vill.»
Näsduken flög fi ån hans ögon och fladdrade
som en ljus fjäril ned för branten.
Sten Berger rörde sig icke, men ett småleende
lekte kring hans läppar, då han såg upp mot det
vackra unga flickansiktet.
Ingen af dem sade något. Hon satt med
bort-vändt ansikte och ryckte i några grässtrån. Vinden
drog suckande genom trädens kronor, vågorna
skvalpade oroligt mot strandbrädden — annars var allt
tyst. Skymningen dalade ned öfver näjden.
Då bröt hon tystnaden:
»Slaf!»
»Min härskarinna.»
»Jag skänker dig åter den ed du svurit mig.»
»Hvad begär du då i stället — o, härskarinna?»
Häftigt slog hon armen om hans hals och tryckte
sig tätt intill honom.
»Bara en gammal ful katederblomma!
Ingenting annat i hela vida världen.»
Det prasslade till bland buskarne och i en blink
var Marie-Louise på fötter. Men innan hon hunnit
taga ett steg till sitt försvar, låg hon fångad, fast
sluten i ett par kraftiga armar.
Hon vände och vred sig för att komma lös
— hon slingrade och snodde sig som en ål —
förgäfves! Harmset utbrast hon:
»Men doktor Berger, ni är verkligen —»
»Ännu obehagligare i verkligheten än i drömmen,
hva’?», han tryckte ogenerådt sina läppar mot hennes,
»det här är bara revanche för i middags», och åter
stal han en kyss.
»Nej, vet ni, ett sådant tilltag kan endast–»
»Kan endast godtgöras med lifstids fångenskap,
ja», ifyllde han raskt, »vill du bli mitt lilla huskors,
Marie-Louise?»
Så underbart vacker hon var, där hon låg
tillbakalutad i hans famn, med högröda kinder och
ögonen gnistrande af förtrytelse. I mjuka slingor
föll håret ned om kinder och nacke. Munnen stod
halföppen — cch så farligt, frestande nära!
»Om ni verkligen vill att jag skall svara, släpp
mig åtminstone så mycket att jag kan andas — ni
kväfver mig ju», flämtade hon efter ännu en lång
dragen tribut åt hennes rosenläppars par.
Långsamt och motvilligt släppte han henne, tvang
henne att sitta ned, och lade sig sedan i gräset vid
hennes fötter.
En glädjeblixt upplyste den frigifnas ansikte.
Snabbt som tanken hade hon slagit sin lilla
silkesnäsduk om hans ögon. Han hörde ett gäckande
skratt och en mjuk hånfull röst:
»O Simson, hvar är nu din styrka? Vid minsta
rörelse du gör till ditt försvar, knuffar jag dig utför
branten ned till aborrarne.»
»Vicisti, Delila! Hvad begär du för att
återskänka mig mina ögons ljus?»
»Att du svär mig underdånighet och absolut
lydnad.»
»Jag svär dig evig trohet, stränga härskarinna.»
»Lydnad, sa’ jag!»
RYSK-JAPANSKA KRIGET.
GENERAL STESSEL.
Kommendant i Port Arhur och
chef för tredje Sibiriska
armékåren.
AMIRAL TOGO,
den segerrike japanske
flottbe-fälhafvaren.
— 360 —
GENERAL TSERPITZKY.
chef för en rysk armékår.
BARON KODAMA.
Högste befälhafvaren för de
japanska landtrupperna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
